Erdogan trampar snett om Syrien


Av: Per Jönsson

2012-10-19 |

Ankaras överilade reaktioner på Syrienkrisen avslöjar att den länge mycket framgångsrika turkiska AKP-regeringen har tappat sitt säkerhetspolitiska fotfäste.

När Turkiet med stridsflyg tvingade ned ett reguljärt syriskt passagerarplan på marken nyligen anklagade premiärminister Recep Tayyip Erdogan Ryssland för att försöka smuggla ammunition och militär utrustning till Syrien. Samtidigt meddelade Erdogan att ett planerat statsbesök av den ryske presidenten Vladimir Putin i Turkiet hade skjutits på obestämd framtid.

Moskva förnekade omedelbart anklagelsen. ”Vi har inga hemligheter. Det fanns givetvis inte, och kunde inte ha funnits, några vapen ombord”, förklarade utrikesminister Sergej Lavrov och krävde en detaljerad redovisning från turkiska myndigheter av vad de hittat i planets lastrum.

Ankara höjde för sin del tonläget ytterligare genom att förbjuda all syrisk överflygning av turkiskt territorium. Men bara en vecka senare meddelade ryska utrikesministeriet nästan triumfatoriskt att turkiska myndigheter medgett att flygplanslasten var helt legal och att Ryssland nu krävde att få tillbaka den konfiskerade lasten.

I stället krympte Erdogans allvarliga anklagelse mot Putins Ryssland ihop till mindre än en tumme: lasten i det nedtvingade flygplanet hade inte genomgått vederbörliga incheckningsprocedurer (på Moskvas flygplats, får man förmoda, hur nu turkiska militärer eller myndigheter skulle kunna veta det i förväg).

Nu försöker både Ryssland och Turkiet att lägga sordin på fadäsen. Moskva hade redan före Ankaras reträtt om det påstådda smuggelförsöket låtit förstå att Putins statsbesök nog ändå blir av, nu utsatt till den 3 december. Och en anonym turkisk statstjänsteman uppdrogs att inför massmedierna utbrista: ”Det är inte med Ryssland vi har problem utan med Syrien!”.

Därmed kunde Erdogans blunder vara ur världen. Om det inte hade varit för att den tycks ingå i ett besvärande mönster av hela och halva felsteg i Turkiets upphaussade ”nollproblemdiplomati”.
Ta till exempel hanteringen av att ett turkiskt militärplan sköts ned utanför Syriens kust i somras. Först kallade Ankara det en ren krigshandling och hotade med att skjuta ned varje syriskt stridsflyg som närmade sig gränsen. Men ganska snart upphörde all övrig turkisk aktivitet i frågan när det framkom att militärplanet enbart kan ha ägnat sig åt spioneri mot syriska och ryska anläggningar inne på syriskt territorium.

Eller när en syrisk granat i början av oktober hamnade på den turkiska sidan av gränsen och dödade fem människor. Inte nog med att turkiskt artilleri som vedergällning praktiskt taget dagligen sedan dess har bombarderat en lång landremsa längs syrisk-turkiska gränsen. Erdogan har också försökt elda sitt eget folk med flammande nationalistiska stridsrop i stil med: ”Ett land som inte är berett att gå i krig när som helst är inte ett helt utvecklat land”.

Och nu alltså en svårförklarad militär provokation och anklagelse mot Ryssland. Säkert beror den turkiska statsledningens överilade reaktioner på desperation inför den obehagliga upptrappningen i grannlandet Syrien. I ett bredare perspektiv har Erdogan, president Abdullah Gül och utrikesminister Ahmet Davotoglu också skäl att frukta att hela deras ambition att göra Turkiet till Mellanösterns ledande stormakt håller på att gå överstyr.

För bara ett par år sedan tycktes ju den islamistiska AKP-regeringens strävan att skapa ett tillstånd av ”noll problem” med nära och fjärran grannar påtagligt framgångsrik. Med såväl Iran och Irak, liksom Syrien och Ryssland hade Erdogan lyckats förvandla mångårig ömsesidig misstänksamhet till ett tämligen nära och förtroligt samarbete inom såväl ekonomi som säkerhetspolitik. Och när Erdogan bröt med Israel efter dess Gazainvasion 2008 och Ship to Gaza-överfall 2010 blev Turkiet en positiv symbol i hela arabvärlden, en attityd som fördjupades när den så kallade arabiska våren 2011 störtade gamla tyranner i Egypten, Libyen och Tunisien.

Men i och med Syrienkonflikten har allt gått utför med Ankaras nya ”nolldiplomati”. Bashar Assad, som ett tag kallades ”Erdogans bästa vän i arabvärlden”, gjordes ånyo till Turkiets värsta fiende. I kölvattnet har också Assadregimens uppbackare Iran och Irak förvandlats till verkliga problemgrannar för Turkiet.

Under hösten har det också visat sig att Natomedlemslandet Turkiet står rätt allena när det självt dras in i en svår konflikt i närområdet – varken i Washington eller Bryssel visar man minsta intresse av att inlåta sig på nya krigsäventyr i Mellanöstern, inte ens för trogna turkars skull. Knappast överraskande översvämmas turkiska massmedier i dag av rubriker som ”Turkiet – ensamt med Syrien”, ”Syrienkrisen har börjat skada oss” eller ”Kan Turkiet besegra Syrien?

Sådana rubriker återspeglar inte enbart att en väldig majoritet av turkarna enligt opinionsmätningarna hatar tanken på att hamna i krig med grannlandet. De återspeglar också farhågor om att en hittills mycket framgångsrik turkisk regering plötsligt verkar ha tappat fotfästet.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips:
Läs mer om Turkiet i Världspolitikens Dagsfrågor: Det nya Turkiet: 10 år med Erdogan.
Den 8 november anordnar UI också ett seminarium om Turkiet: A Political Giant Reborn? - Turkey´s Foreign Policy in the wake of the Arab Spring

 


Om UI-bloggen

Arkiv