Att beväpna sin fiende


Av: Magnus Norell

2012-10-18 |

De senaste månaderna har flera olika rapporter och artiklar bekräftat att de flesta av de få vapen och vapensystem som faktiskt når fram till de syriska rebellerna, hamnar i händerna på islamistiska och mer extrema grupper. Det handlar framförallt om grupper som kommer utifrån Syrien och som inte har det minsta gemensamt med en stor majoritet av den syriska oppositionen.

Orsaken till att omvärlden (läs främst USA och EU) varit så passiv i sitt stöd till den syriska oppositionen beror mest på att man vill undvika att indirekt sätta vapen i händerna på just de extrema krafter som breder ut sig alltmer i Syrien. Den mycket måttfulla militära hjälp som oppositionen fått har gått via Saudiarabien och Qatar.

Men just denna passivitet har, tvärtemot uttalade mål från Washington och Bryssel, spelat islamisterna rätt i händerna. Dels handlar det om att både Qatar och Saudiarabien gärna stöder sina ideologiska bröder och knappast är intresserade av att stödja mer liberala och till och med sekulära krafter i Syrien. Dels handlar det om att när varken USA eller EU backar upp sitt retoriska stöd till den syriska oppositionen med verklig materiell hjälp så blir oppositionen tvungen att förlita sig på dem som faktiskt stöder materiellt, även om det är stöd från islamistiska grupper, vars ideologi majoriteten av den syriska oppositionen tar avstånd ifrån. Det sistnämnda är något som ständigt bekräftats vid egna pågående kontakter med syriska oppositionella, både i och utanför Syrien.

Detta har påpekats tidigare både av undertecknad och många andra och det bör understrykas; dessa mer extrema krafter utgör fortfarande en minoritet av de oppositionsgrupper som slåss mot regimen i Damaskus. Men det står också lika klart att omvärldens oförmåga att på allvar stödja och hjälpa de krafter som genuint är intresserade av en liberal och demokratisk revolution försvagas ju längre tiden går utan att de får mer robust stöd.

Sambandet mellan ökat inflytande för islamisterna och USA:s och EU:s fortsatta velande och oförmåga att agera, blir allt tydligare med tiden.

USA:s regering har via CIA och Pentagon försökt att mer aktivt påverka den militära hjälpen till oppositionen, men hittills har man inte lyckats ändra på det faktum att det inte finns någon central kanal för att slussa militär hjälp till oppositionen. Den här situationen förvärras av den brist på koordination mellan olika oppositionsgrupper som råder just nu. Detta skulle dock inte behöva resultera i en fortsatt handlingsförlamning hos USA och EU. En snabbare väg att gå vore att decentralisera själva hjälpen till de grupper man faktiskt har lyckats kontrollera, samt att aktivt stödja Turkiet med att upprätta en eller flera demilitariserade zoner längs gränsen mellan Turkiet och Syrien. Det är något som inte nödvändigtvis skulle kräva större insatser av marktrupp.

Situationen påminner en del om den som rådde i Afghanistan efter den sovjetiska ockupationen. Då skickades militär hjälp från USA och (främst) Saudiarabien till den afghanska gerillan. Men all hjälp kontrollerades i själva verket av den pakistanska säkerhetstjänsten (utan någon verklig insyn av USA) och resulterade i att det i princip enbart var de ortodoxt hårdföra och antivästliga grupperna som fick stöd. Det är den läxan som nu styr mycket av den amerikanska hållningen.

Under tiden fortsätter syrier att dö i en alltmer utdragen konflikt som också i allt större utsträckning leder till ökande interna etniska och religiösa spänningar Spänningarna göds av ett fortsatt ökande islamistiskt inflytande.

Revolutionen i Syrien började som fredliga demonstrationer vilka bemöttes med alltmer våld av regimen. Det märkliga är inte att oppositionen tagit till vapen, utan att det fortfarande finns en stor majoritet i Syrien som strävar efter någon form av fredlig och förhandlad fred, dock utan president Bashir al-Assad. Genom fortsatt passivitet hjälper USA och EU främst de krafter som inte är intresserade av en sådan utveckling.

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid UI.

 

Tips:

Läs också Magnus Norells tidigare artikel i UI-bloggen: Islamistisk extremism – snarare undantag än regel

I landguiden.se hittar du också fördjupad information om Syrien.

 


Om UI-bloggen

Arkiv