Tio år av resultatlös diplomati


Av: Ulv Hanssen

2012-10-17 |

Det är nu tio år sedan Kim Jong Il medgav att Nordkorea systematiskt förde bort ett antal japanska medborgare under 1970- och 1980-talen för att utnyttja dem inom landets spionprogram. Bilaterala toppmöten mellan Japan och Nordkorea ska nu hållas för första gången på fyra år. Men det är trots allt mycket lite som tyder på att frågan, som kommit att bli det största problemet för relationen mellan länderna, kan få en snabb lösning.

”Jag har tänkt på min mor varje dag de senaste tio åren”, sa en tårögd Hitomi Soga på ett seminarium arrangerat av Kazokukai, en förening för familjemedlemmar till japanska kidnappningsoffer. Soga blev, tillsammans med sin mor, överfallen av nordkoreanska spioner och bortförd till Nordkorea år 1978. Där levde de åtskilda från varandra och omvärlden i 34 år. Soga fick resa hem till Japan efter att Kim Jong Il erkänt kidnappningarna 2002, men från Nordkoreas håll hävdar man fortfarande att Sogas mor aldrig blev tillfångatagen. Soga och de andra åldrande medlemmarna i Kazokukai har fört en lång och bitter kamp för att få hem sina nära och kära. De uttrycker nu en försiktig förhoppning om att de planerade samtalen mellan länderna ska kunna leda till framsteg i kidnappningsfrågan.

Kazokukais kamp har varit lång, men för de flesta japaner var frågan om kidnappningar av flera landsmän okänd eller av litet intresse fram till den 17 september 2002 – dagen då Japans dåvarande statsminister Junichiro Koizumi var på ett historiskt statsbesök i Pyongyang. Målet med hans besök i Nordkorea var att de diplomatiska förbindelserna skulle normaliseras, men den information som framkom under mötet skulle visa sig omöjliggöra nästan allt hopp om en vänskaplig relation mellan länderna. Till japanernas stora förvåning medgav Kim Jong Il att Nordkorea hade legat bakom 13 japanska medborgares försvinnande i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. Av dessa var åtta döda, hävdade Kim Jong Il, som troligen antog att hans ärlighet skulle bidra till en snabb normalisering av relationerna och medföljande ekonomisk kompensation för det japanska koloniala styret över Korea mellan 1910 och 1945.

Kim Jong Ils strategi slog emellertid fullständigt fel.

Då erkännandet av kidnappningarna blev känt i Japan, växte japanernas redan starka antipati gentemot Nordkorea till en nivå som saknar motstycke i ländernas gemensamma historia. Kidnappningarna blev förstasidesstoff i alla landets tidningar, och högerpolitiker utnyttjade frågan allt vad de kunde i sin argumentation för ett säkerhetspolitiskt starkare Japan.

De fem personer som blev bortförda och som fortfarande var i livet återlämnades till Japan efter Koizumis besök, men Japan hävdar att det fortfarande finns bortförda japaner i Nordkorea, bland dem Sogas mor – samtidigt som Nordkorea insisterar på att saken är avslutad. Således kvarstår dödläget.

I slutet av augusti i år möttes emellertid japanska och nordkoreanska tjänstemän i Peking och enades om att inom kort återuppta samtalen på myndighetsnivå. Detta blir första gången på fyra år som de två länderna inleder officiella samtal. I Japan hyser man naturligtvis stora förhoppningar om att samtalen med den nya ledningen i Pyongyang ska nå resultat i kidnappningsmålet, men nordkoreanska UD har varit snabba med att understryka att frågan inte kommer att stå på agendan under samtalen. Japans statsminister Yoshihiko Noda tampas med ett snabbt sjunkande väljarstöd och oppositionspartier som inte vill samarbeta. Nodas något oväntade öppning för diplomati med Nordkorea kan få avgörande följder för hans politiska framtid.
Nordkoreanska eftergifter i kidnappningsfrågan skulle definitivt vara en stor politisk fjäder i hatten för statsministern som ofta kritiseras för att negligera utrikespolitiken. Men en brist på sådana eftergifter kommer troligtvis att försvaga hans position och påskynda det nyval som många nu väntar på.

Ännu tio år efter Kim Jong Ils erkännande av kidnappningarna, är frågan det främsta bilaterala problemet mellan Japan och Nordkorea. Säkerhetspolitiska orosmoment som Nordkoreas atom- och missilprogram, som har rönt mest uppmärksamhet i övriga världen, har i Japan hamnat i skuggan av kidnappningarna. Nordkorea har förstått hur känslig frågan är i Japan och skulle därför sannolikt inte riva upp gamla sår genom att återinföra frågan på dagordningen, åtminstone inte i samtal med en japansk regering vars framtid är mycket osäker.

För de åldrande familjemedlemmarna i Kazokukai är emellertid den tidvis kaotiska japanska inrikespolitiken fullständigt irrelevant. Det enda som betyder något för dem är att samtalen leder till en snar återförening med deras nära och kära innan det är för sent. Hajime Matsumoto, vars syster rövades bort 1977, gav uttryck för en oro som är gemensam för alla i organisationen: ”Detta är kanske vår sista chans”.

Text: Ulv Hanssen. Ulv har en masterexamen i asiatiska och afrikanska studier. I sin masteruppsats fokuserade Ulv på förändringar i den japanska hållningen gentemot Nordkorea. Hösten 2012 ingår han i UI:s stipendiatprogram.


Om UI-bloggen

Arkiv