Fokus skiftar kring Syrienkrisen


Av: Per Jönsson

2012-10-12 |

Kriget i Syrien har snabbt utvecklat sig till en kraftmätning mellan Natobjässen Turkiets och Vladimir Putins ryska stormaktsanspråk.

Att en demokratisk Natostat med militärt våldshot tvingar ned ett civilt passagerarplan på marken hör inte till vanligheterna. Inte heller att planet genomsöks och uppges ha förbjuden vapenlast från tredje land som beslagtas av Natolandet. Sannerligen ett fall upplagt för mellanstatliga stormar.

Det var precis vad som hände i veckan när Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan anklagade Ryssland för att ha försökt smuggla militär utrustning till Syrien ombord på en reguljär veckoflight mellan Moskva och Damaskus.

- Nu kommer spänningen att stiga mellan Ryssland och Turkiet, var ryska utrikesministeriets omedelbara reaktion. Samtidigt meddelade Moskva att ryske presidenten Vladimir Putin skjuter på framtiden sitt aktuella besök i Turkiet som bland annat skulle handla om bygget av ett rysktturkiskt kärnkraftverk för 25 miljarder dollar.

Alltså en rejäl tillspetsning av tonläget mellan två politiska, ekonomiska och militära stormakter, tillika grannar, båda ledda av ytterst självmedvetna herrar med starkt politiskt stöd på hemmaplan.

Denna turk-ryska tåspetsdans är också symptomatisk för hur fokus kring Syrienkrisen har skiftat från den rent inomsyriska tragedin till omvärldens diplomatiska och storpolitiska piruetterande.

Först, för länge sedan, halvtannat år tillbaka, framstod upproret i Syrien som enbart en direkt utlöpare av ”den arabiska våren” – en spontan och folklig resning för demokrati, frihet och ett slut på Bashar al-Assadregimens drygt 40-åriga diktatur.

Snart nog, i takt med att allt fler demonstranter och upprorsmän dödades av regimens våldsmetoder, flyttade uppmärksamheten till vad omvärlden kunde göra för att få slut på eländet. Arabförbundet och EU höjde rösten och införde ett litet batteri av ekonomiska sanktioner. USA och framför allt Hillary Clinton uttalade allt fler fördömanden i allt högre falsett. Bortåt hundra länder i förbundet ”Syriens vänner” (däribland Sverige och Carl Bildt) varnade, vädjade, hotade och lovade en massa saker – utan att något hände.

Under ganska lång tid ställde sig alla stora och små makter i FN – även Assadregimen och oppositionen i Syrien – bakom gamle supermedlaren Kofi Annans lika enkla som kloka förslag till ömsesidigt eldupphör och inomsyriska kompromissförhandlingar. Men därav blev heller intet. Både Assadregimens ryska, kinesiska och iranska skyddsmakter och rebellernas västliga och arabiska gudfäder har nämligen envisats med att skicka pengar och vapen för att just deras sida ska få övertaget.

Sedan i somras har inte mycket hänt. Inne i Syrien råder militärt dödläge – varken Assadregimen eller rebellerna har kraft nog att besegra den andre. USA har inträtt i den diplomatiskt slutna kokong som brukar kännetecka hårda presidentvalskampanjer. EU uppträder ännu passivare än vanligt i världskriser– var det ett skäl till att De 27 fick årets fredspris? I Arabförbundet är det just nu bara Egyptens islamistpresident Mohammad Mursi som vädjar till sina turkiska, iranska och saudiarabiska trosbröder att kraftsamla för att hejda Syrienbranden från att sprida sig över hela Mellanöstern.

In träder jokern Erdogan och stjäl världens uppmärksamhet kring Syrienkrisen. Förra veckan genom att Turkiet lagstiftade om rätt till invasion av Syrien (och Irak) samt genom en långvarig artilleriduell med syriska armén. Nu genom att med stridsflyg mot passagerarplan utmana den ryska björnen Putin just när denne inlett en charm- och säljoffensiv i halva Mellanöstern i hopp om att fylla det vakuum som bildas när USA mister sina stödjepunkter i Irak, Afghanistan, Egypten och lite varstans. Och Nato ställer sig enhälligt bakom Erdogans linje.

Krig genom ombud (war by proxy) har många länge kallat blodbadet inne Syrien. Plötsligt verkar Turkiet ha tagit på sig rollen av ombud, eller rentav förtrupp, även i den storpolitiska konflikten kring Syrien utanför Syriens gränser.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Läs mer om Syrien i UI:s Landguiden.se.

 


Om UI-bloggen

Arkiv