Överraskande valseger kan stärka Georgiens Natoambitioner


Av: Niklas Nilsson

2012-10-11 |

Valsegern för oppositionskoalitionen Georgiska drömmen kom som en överraskning för de flesta bedömare, men också för det nuvarande regeringspartiet Förenade nationella rörelsen (ENM), och troligtvis även för oppositionsledarna själva. Nu måste Georgien leva upp till högt ställda krav utifrån om landet ska lyckas med sin utrikespolitiska strävan att bli medlem i internationella organisationer som EU och Nato.

Georgien har under president Micheil Saakasjvili och hans parti ENM fört en starkt västorienterad utrikespolitik. Det har bland annat inneburit att de konsekvent förespråkat medlemskap i Nato och EU som långsiktiga utrikes- och säkerhetspolitiska mål. De reformer av den georgiska statsapparaten som genomförts under Saakasjvili har gradvis gjort landet till en mer trovärdig kandidat för integration med dessa organisationer.

Den starka maktkoncentration till presidentämbetet som infördes efter ENM:s maktövertagande 2003, och den monopolisering av den politiska makten som varit norm under ENM:s år som regeringsparti, har däremot utgjort problem. En hårdhänt hantering av oppositionen, regeringskontroll över medierna och frånvaron av ett oberoende rättssystem har fått allt större internationell uppmärksamhet.

I detta perspektiv har både valets genomförande och resultat varit positiva för Georgiens internationella anseende. Det faktum att dagens Georgien är ett land där ett statsbärande parti faktiskt kan förlora ett val utgör ett betydande framsteg i jämförelse med många andra länder i det postsovjetiska området. Därmed kan det georgiska valet mycket väl komma att stärka landets argument för en rättmätig plats i EU och Nato.

Det stora provet för Georgiens politiska mognad kommer emellertid i valets efterspel. Om landet framgångsrikt lyckas hantera ett fredligt maktskifte inom ramen för konstitutionen är detta unikt i Georgiens historia sedan självständigheten. Det närmaste året och upptakten till presidentvalet i oktober kommer att innehålla många fallgropar för denna process, där sittande president Saakasjvili och Georgiska drömmens ledare Bidzina Ivanisjvili, som troligen kommer att utnämnas till premiärminister, tvingas samregera.

Sannolikt medför valet dock inga större förändringar i Georgiens utrikespolitik. Den utrikespolitiska agenda som Ivanisjvili skisserat under valkampanjen betonar att integration med Nato och EU även i fortsättningen kommer att vara Georgiens huvudsakliga utrikespolitiska mål. Ivanisjvili förespråkar även ansträngningar för att förbättra relationerna med Ryssland, men i praktiken innebär det en komplicerad balansgång att förena dessa målsättningar. Även om ett georgiskt Nato-medlemskap är avlägset sedan kriget 2008 står frågan fortfarande i direkt motsättning till ryska säkerhetsintressen.

På kort sikt skulle förbättrade relationer mellan Georgien och Ryssland exempelvis kunna innebära lättnader i visumreglerna eller i delar av det handelsembargo som Ryssland upprätthåller mot Georgien sedan 2006. Men alla eventuella georgiska eftergifter kommer sannolikt att utsättas för hård kritik från dem som anklagar Ivanisjvili för att representera ryska intressen – något som ENM sökt göra gällande under valkampanjen. Kompromisser angående den mest brännande frågan mellan de två staterna, den ryska militära närvaron i Abchazien och Sydossetien och Moskvas erkännande av dessa som självständiga stater, är i detta perspektiv knappast tänkbara.

Däremot kan den politiska process som nu vidtar komma att påverka Georgiens möjligheter att uppnå sina utrikespolitiska mål. För att landet skall ses som en trovärdig kandidat för fortsatt integration med EU och Nato krävs att Georgiens politiska aktörer klarar av att samarbeta kring ett demokratiskt maktövertagande. Det närmaste året kommer att vara kritiskt för landets ställning i detta avseende.

Avslutningsvis är Georgiens demokratisering långt ifrån det enda hindret mot landets fortsatta integration med väst. Det råder stor oenighet inom Nato gällande fortsatt utvidgning österut, inte minst då detta riskerar att skada befintliga medlemmars relationer till Ryssland. EU erbjuder genom det så kallade Östra partnerskapet visumlättnader och möjligheter till frihandelsavtal med de östeuropeiska staterna, men ett georgiskt EU-medlemskap är inte troligt ens på mycket lång sikt. Därmed är de morötter för integration som erbjuds begränsade och landets västorientering bygger till stor del på att den politiska eliten i Georgien, oavsett partitillhörighet, även fortsättningsvis prioriterar landets relationer med USA och Europa.

Text: Niklas Nilsson är doktorand i statsvetenskap vid Södertörns högskola och Uppsala universitet. Han är för närvarande Fulbright Visiting Researcher vid Institute for European, Russian and Eurasian Studies, George Washington University.



Om UI-bloggen

Arkiv