Syriens episka drama


Av: Per Jönsson

2012-10-01 |

Efter 18 månaders blodigt drama i Syrien bävar alla inför hur det hela ska sluta. Svaret ligger närmast i hur långt makthungriga aktörer utanför Syrien är beredda att gå för att främja sina egna strategiska intressen.

Vart är Syrien på väg? Hur ska det syriska blodbadet sluta? Varför sätter inte omvärlden stopp för tyrannväldet där, så som skedde i Libyen?

Så höjs de vanligaste frågorna i världens massmedier och politiska församlingar om den accelererande vansinneskonflikt som nu i ett och ett halvt år skakat Syrien. Med en underliggande följdfråga: vart tog den arabiska våren vägen?

Men i Syrien handlar det inte längre om någon ”arabisk vår” så som vi förknippat den med revolterna i Tunisien, Egypten och Libyen vilka alla störtade gamla komprometterade makthavare. Den syriska resningen har utvecklats till något som liknar inbördeskrig, men också ett regionalt "krig genom ombud" (proxy war) och en ny global kraftmätning mellan öst och väst.

Att just det syriska dramat har blivit så utdraget och komplicerat kan kanske förstås lättare om man delar upp de senaste 18 månadernas uppror i tre ungefär lika långa faser med distinkt olika karaktär (tidsgränserna är medvetet vagt angivna eftersom faserna överlappar varandra).

Mars 2011 – hösten 2011: En folklig resning i den så kallade arabvårens anda – mestadels spontana men efterhand alltmer organiserade demonstrationer för demokrati, frihet och ett slut på Assadregimens 40-åriga envälde. Huvudsakliga karakteristika under denna första fas:

- I huvudsak ickevåldsaktioner med spridda inslag av väpnat motstånd mot regimens försök att slå ned demonstrationerna.

- Mycket få religiösa/sekteristiska inslag, trots att flertalet aktivister är sunnimuslimer medan Assadregimen domineras av alawiter (en gren av shiaislam).

- Utbredd beredskap att föra dialog och förhandla med Assadregimen om politiska reformer.

- Praktiskt taget ingen utländsk inblandning på oppositionssidan.

Under denna fas dödades några tusen personer, huvudsakligen civila, främst av regimens styrkor. Såväl inne i Syrien som utomlands ansåg de flesta observatörer att det blott var en tidsfråga innan Bashar Assad & Co skulle falla – dessutom en kort tid: några få veckor, kanske månader – med andra ord ett slags upprepning av Egyptens och Tunisiens revolter.

Hösten 2011-våren 2012: En inhemskt initierad väpnad revolt, parallellt med politisk organisering av oppositionen både i exil och på lokal nivå runt om i Syrien. Huvudkaraktäristika:

- Hård debatt inom oppositionen om möjligheten och önskvärdheten av att bruka väpnat våld mot regimen.

 

- Oenighet inom oppositionen om önskvärdheten av militärt stöd utifrån i form av vapenleveranser, väpnad intervention, upprättandet av en flygförbudszon eller ”humanitär korridor”, etcetera.


- Religiösa/sekteristiska övertoner, där vissa rebellgrupper anklagar den alawitiska minoritetsgruppen för allt ont, medan regimen lägger skulden för våldet på inhemska och utländska sunniislamistiska ”jihadister” (gudskrigare).

 

- Internationell inblandning i växande utsträckning, både av stormakter, organisationer (FN, Arabförbundet, ”Syriens vänner” med flera) och olika slags utländska väpnade grupper.

 

- Polarisering inom oppositionen kring möjligheten att förhandla med regimen.

 

Under revoltens andra halvår dödades betydligt fler än tidigare, 6 000-8 000 personer. Flertalet offer var civila och rebeller som dödades av regeringsstyrkor men minst ett par tusen var regimens soldater och tjänstemän som dödades av rebeller, i några fall genom spektakulära självmordsattentat. Den vanligaste bedömningen, både i Syrien och utomlands, var även under denna fas att Assadregimen var dödsdömd och skulle störtas tämligen snart.

 

Våren 2012 – hösten 2012: Militarisering av upproret med inslag av såväl inbördeskrig som krig genom ombud (proxy war) i ett regionalt och globalt perspektiv. Huvudkaraktäristika:

 

- Allt tydligare religiösa/sekteristiska övertoner, med öppna hot och anklagelser från såväl rebeller (”alla alawiter ska utplånas”) som regimen (”en utländskt inspirerad sunniislamistisk komplott”). I utlandet betecknas konflikten av många som ett slagfält för ”kriget mellan sunni- och shiamuslimer” (exempelvis turkiske premiärministern Erdogan har nyligen liknat Syrienkonflikten vid det episka slaget vid Karbala år 680 som definitivt söndrade muslimerna i sunni- och shiaislam).

 

- Snabbt tilltagande splittring och fragmentisering av oppositionen, både inom Syrien och mellan inhemska rebeller och exilaktivister.

 

- Väpnade rebeller övertar initiativet inom oppositionen, med växande ekonomiskt och militärt stöd från omvärlden (Saudiarabien, Qatar, Turkiet , USA) och på många håll lett av utländska jihadister som också genomför spektaktulära terrordåd.

 

- Delar av civilbefolkningen, även bland ursprungligen oppositionella syrier, mobiliserar sig emot de väpnade rebellerna, inte minst av rädsla för att dras in i och drabbas direkt av striderna.

 

Under denna fas har dödssiffrorna stigit brant, särskilt från juni månad, med totalt minst 30 000 döda enligt de flesta beräkningar. Fastän de flesta döda fortfarande är civila och rebellsoldater har även regimens styrkor åderlåtits med åtskilliga tusental döda, särskilt under månadslånga hårda strider om storstäderna Damaskus och Aleppo.

 

Upptrappningen av revolten har lett till att de utbredda spådomarna om revoltens korta och hastiga förlopp förbytts i sin motsats: flertalet bedömare och analytiker anser i dag att Bashar Assads regim inte kommer att kunna störtas snabbt och att revolten riskerar att övergå i ett kanske mångårigt inbördeskrig.

 

Det handlar alltså inte längre om en endimensionell konfrontation mellan "tyrannväldet" i Damaskus och "det syriska folket", om nu konflikten i Syrien någonsin har kunnat beskrivas i så enkla termer.

 

I stället utspelar sig nu ett episkt drama som med stor sannolikhet kan komma att rita om det främre Mellanösterns (eller Levantens) karta och maktstruktur, så som det formades i kolonialmakternas famösa Sykes-Picot-avtal 1916. Kampen på liv och död mellan Bashar Assads alawitiska minoritetsstyre och numera islamistledda sunnimuslimska rebellstyrkor (med kristna, kurder och druser som avvaktande åskådare) har redan förvärrats dithän att Syrien har få utsikter att fortsätta som en enhetligt styrd stat. I bästa fall kan man hoppas på en syrisk variant av Libanons styresskick, där religiösa sekter dominerar olika delar av landet med kvoterat inflytande i centrala politiska och militära organ.

 

Och på Syriens bloddrypande arena söker nu också tunga regionala aktörer främja sina egna maktintressen.  Å ena sidan sunnimuslimska Turkiet, Saudiarabien och Qatar som eggar syriska rebeller med pengar och vapen för att stöpa om det tidigare alltid egensinniga Syrien till en mera medgörlig arabisk nyckelnation. Å andra sidan shiamuslimska Iran, Hizbollah-Libanon och Irak som håller Assadregimen militärt och ekonomiskt under armarna för att inte gå miste om Syrien som geostrategiskt vital förbindelselänk. Turkiet och Saudiarabien utmålar dessutom gärna Syrien som en akut frontlinje i den historiska kampen mellan sunni- och shiaislam - som för det saudiska kungahuset framför allt handlar om att bekämpa ärkerivalen Iran.
Som om inte allt detta vore illa nog har Syrienkonflikten blivit en skärningspunkt för en verbalt högljudd rysk-amerikansk konfrontation med drag av kalla kriget.

 

Supermakten på nedgång, USA, kan inte tåla att Putins Ryssland gör comeback i stormaktspolitiken genom att sätta krokben i FN:s säkerhetsråd för ett ensidigt fördömande av Assadregimen och hot om militär intervention för att åstadkomma regimskifte i Syrien. Detta trots att Ryssland motiverar sitt FN-veto med samma hänvisning till FN-stadgan som USA ofta använt för att motivera sina veton.

 

Den nyligen omvalde president Putin vägrar för sin del att ge upp Syrien som sin enda kvarvarande strategiska utpost i Mellanöstern (flottbasen i Tartus är Rysslands enda marina fotfäste utanför det egna territoriet). Kanske än mer fruktar Moskva att ett islamistlett maktövertagande i Damaskus skulle sporra till uppror även i muslimskt dominerade ryska gränsområden och grannrepubliker - en variant av de "färgrevolutioner" i Rysslands grannskap som man minns att USA tidigare ställt sig entusiastiskt bakom.
Fast ytterst kretsar denna rysk-amerikanska - eller öst-västliga - konfrontation kring Syrien om ett annat och långt mäktigare land: Iran.

 

Enligt Washington (och Israel) handlar det framför allt om att stoppa Syriens skyddsmakt Iran från att bli världens tionde kärnvapenmakt. Men efter Bush-Obamas strategiska bakslag i Irak, Afghanistan och "arabvårens" Egypten är USA:s allt överskuggande intresse att inte låta Iran fortsätta utvecklas till den helt dominerande stormakten vid Persiska viken. Om Assadregimen går under vore det ett allvarligt strategiskt bakslag för Teheran, dels genom att förbindelselänken till Hizbollah skulle gå förlorad, dels för att Syrien då sannolikt skulle foga sig till den saudiledda fronten mot Iran.

 

Exakt samma analys som Washington gör kommer också från Moskva, som under decennier varit Irans närmaste bundsförvant vad gäller vapenleveranser och kärnteknik. Vilket förklarar Rysslands trogna stöd till Iran, liksom till Syrien, i FN:s säkerhetsråd. Att axeln Iran-Irak-Syrien-Hizbollah/Libanon består (och kanske snart utökas med Afghanistan) passar Putins expansiva ambitioner perfekt. 

 

Så vart går då Syrien efter halvtannat års blodig revolt? Svaret ska nog inte främst sökas i de strider mellan rebellerna och Assadregimen som tills vidare tycks ha hamnat i ett brutalt dödläge. Det ska snarare sökas i hur mycket stormakterna i Syriens nära och fjärran omgivning är beredda att satsa på att vinna sina kraftmätningar i regionen.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Läs också frilansjournalisten Aron Lunds UI Brief No 13 – ”Syrian Jihadism” där han undersöker vilken roll jihadister spelar i upproren i Syrien. I rapporten förs en diskussion om vilka drivkrafter som ligger bakom islamisternas kamp om inflytande. Läsaren får avslutningsvis en genomgång av de extremistgrupper som kämpar mot regimen i Syrien.



Om UI-bloggen

Arkiv