Sic Semper Tyrannis*


Av: Magnus Norell

2012-01-05 |

När Arabförbundet till slut, efter flera månaders förhandlingar och överläggningar med representanter för den syriska regeringen, beslöt att skicka en undersökningskommission till Syrien i slutet av december, framhölls det som en stor seger för regional arabisk konflikthantering. För första gången under det senaste årets stormiga politiska processer, visade sig Arabförbundet berett att sätta hårt mot hårt i ett enskilt fall samt även införa ekonomiska sanktioner mot en medlemsstat. Men varken observatörerna eller sanktionerna visade sig ha något avgörande inflytande på utvecklingen i Syrien.

Att överenskommelsen mellan Arabförbundet och Syrien inte kom att förändra något i grunden eller att observatörsgruppens närvaro inte minskat regimens benägenhet att möta demonstrationerna med fortsatt dödligt våld, bör inte överraska någon. Inte bara oppositionsgrupper i Syrien (både inom landet och externt baserade) kritiserade redan från början Arabförbundets vilja att kompromissa med regimen al-Assad istället för att fullfölja sin egen politik och pressa regimen ännu mer, till exempel genom att faktiskt tillämpa de ekonomiska sanktioner man beslutat om. I skrivande stund är dessa ännu inte fullt genomförda och har inte fått regimen att bli mer kompromissvillig.

Överenskommelsen mellan Arabförbundet och Syrien innebar också att regimen skulle dra tillbaka militären från städer och byar, släppa fängslade regimkritiker (dessa uppgår till åtskilliga tusen personer) samt påbörja en dialog med oppositionen. Till dags dato har den syriska regeringen inte uppfyllt, eller ens försökt att uppfylla, något av dessa villkor, även det något som oppositionen varnade för. Istället har observatörerna tvingats avstå från att besöka oroliga delar av landet och när man väl fått gå in i några av de mest utsatta städerna, som Homs, så har den först utnämnde chefen för observatörerna – den sudanesiska generallöjtnanten Mohamed Ahmed Mustafa al-Dabi – bidragit till att ge hela operationen dåligt rykte genom att tacka regimen för dess hjälp (att genomföra besöket) och hävda att situationen i Homs (där konfrontationerna mellan regimen och oppositionen varit synnerligen blodiga) var mycket bättre nu. Detta alltså samtidigt som obeväpnade människor dödades av säkerhetsstyrkor i samma stad.

al-Dabis tidigare roll som chef för Sudans militära underrättelsetjänst (fram till 1995; därefter chef för Sudans externa säkerhetstjänst) under den tid då den militära säkerhetstjänsten begick åtskilliga övergrepp i Darfur, gör också att man allvarligt måste ifrågasätta Arabförbundets motiv när man utnämnde honom. Hela operationen riskerar också att framstå som ett slag i luften som inte på något sätt förbättrar läget i landet.

Oro för att operationen i Syrien ska bidra till att försämra istället för att förbättra Arabförbundets rykte ligger också bakom det krav som kom från den rådgivande församling som förbundet har, det 88 personer starka så kallade ”arabiska parlamentet”. På årets första dag krävde denna församling (som består av individer från förbundets alla medlemmar) att man ska dra tillbaka observatörerna för att de snarast fungerar som en skyddande ridå bakom vilken den syriska regimen fortsätter sina övergrepp mot den egna befolkningen.

Sett i ett något större perspektiv är det kanske inte så troligt att al-Assads regim frivilligt kliver åt sidan. I alla händelser kan det dra ut på tiden, och detta oavsett om Arabförbundets observatörer blir kvar eller inte. Det som avgör är fortfarande hur den syriska försvarsmakten agerar. Även om ett ganska stort antal soldater och officerare deserterat (det är omöjligt att verifiera några siffror även om oppositionen själva talar om tusentals individer), så kan regimen sitta kvar så länge ledande officerare och högre befäl på mellannivå förblir lojala och är beredda att använda så mycket våld som behövs för att slå ner oppositionen.

Men det är inte bara i Syrien som militärens roll är eller har varit avgörande för den politiska utvecklingen, även om detta inte hittills belysts i någon större utsträckning. Militärens roll i de olika politiska processerna i arabvärlden har funnits med längs hela skalan från mer eller mindre passiva åskådare till aktiva aktörer. Ett svep runt regionen visar tydligt detta.

I Tunisien valde armén att själv i praktiken avsätta Ben Ali genom att vägra konfrontera demonstranterna. Sedan dess har den i stort sett lämnat det politiska fältet.

I Egypten genomförde militären helt enkelt en form av militärkupp, även om man hade ansträngt sig för att detta inte skulle synas så tydligt. Det är helt klart så att den egyptiska militären inte har några planer på att kliva åt sidan i första taget, men man klev tillräckligt mycket åt sidan för att det politiska spelet under våren och sommaren skulle kunna resultera i en politisk process vars första steg vi nu bevittnar i form av val till ett nytt parlament. Den egyptiska militären (som snarast har genomgått samma utveckling som sin pakistanska motsvarighet) har de senaste decennierna alltmer befäst sin roll som kungamakare i landet. Och med tanke på hur militären tidigare kunnat samexistera med islamister (så länge dessa inte utmanade den verkliga makten) finns det skäl att tro att militären och de vinnande islamisterna kommer att kunna samarbeta även framgent.

I Libyen störtades Kadafi enbart tack vare det militära ingripandet från NATO (och med stöd från flera länder i Arabförbundet). Om inte det hade hänt hade den libyska militären med lätthet krossat oppositionen. Den operationen tog ändå flera månader. Argument för att exemplet Libyen skulle leda till att till exempel regimen i Syrien skulle falla lättare har dock inte så mycket fog för sig, vilket ju visas av al-Assads sega motstånd mot både inhemsk opposition och utländska påtryckningar.

I Jemen har försvarsmakten i princip delat på sig och stöder olika sidor i inbördeskriget. Den låsning som detta har medfört gynnar i första hand de olika väpnade upprorsgrupper som finns både i norr och söder, samt resterna av al-Qaida på Arabiska halvön (AQAP). Den situationen kan förväntas fortsätta under överskådlig tid, även om president Saleh försvinner ur bilden (i första hand för att få vård i USA).

I Bahrain slutligen, intervenerade Saudi-Arabien och hjälpte den styrande (sunni)-monarken att snabbt slå ner motståndet som till stor del utgjordes av shiamuslimer, en faktor som spelat i händerna på dem som varnat för att bakom demonstrationerna och oppositionen står Iran.

Således utgör militären runt om i regionen fortfarande en nyckelaktör och kommer att vara med och skapa nya (eller nygamla) politiska strukturer, vare sig det sker i form av aktivt deltagande eller mer passivt agerande bakom kulisserna. Syrien utgör ett bra exempel på det förra.

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid UI.

Sic Semper Tyrannis betyder "Så må det alltid gå tyrannerna".

 


Om UI-bloggen

Arkiv