Två krig – två fiaskon – två tragedier


Av: Carl Tham

2012-01-04 |

När man i framtiden vill förstå vad som egentligen hände i USA och världen i början av det 21 århundradet kan ingen komma runt den djupgående följden av de dubbla krigsfiaskona i Irak och Afghanistan.

De amerikanska och brittiska styrkorna har nu lämnat Irak. President Barack Obama som hela tiden varit emot kriget och kallat det ”dumt” gjorde sitt bästa för att hylla de återvändande trupperna för deras storartade insatser för demokrati och säkerhet. Den insatsen har lett till minst 100 000 irakiers död och en enorm skadegörelse – många tusen döda och lemlästade amerikanska soldater inte att förglömma. Millioner irakier är fortfarande flyktingar. Ingen kan gärna påstå att Irak idag är ett demokratiskt samhälle även om man har haft val – än en gång har det visat sig att ett demokratiskt samhälle inte kan skapas genom militärt våld. Saddam-regimen har sopats bort men det kan inte ursäkta detta brutala och renodlade angreppskrig, utan minsta stöd i folkrätten. Det är och förblir en skam för USA och Storbritannien.

Lämnat och lämnat. USA och även Storbritannien är förvisso kvar, militärt och ekonomiskt. Stora amerikanska truppkontingenter är förlagda till Kuwait, på andra sidan gränsen, USA:s flyg- och sjöstridskrafter kontrollerar luft- och havsrummet och i Bagdad ligger världens största amerikanska ambassad-bunker med 18 000 anställda. De största irakiska oljefälten är i händerna på amerikanska och brittiska företag (surprise, surprise!).

Ändå var det inte jakten på oljan som främst drev fram kriget och än mindre Saddamregimens brutalitet. USA har aldrig tvekat att samverka med brutala diktaturer eller till och med upprättat dem om de tjänat USA:s intressen. Nej, detta krig hade sina djupaste rötter i en genom terroristdåden sårad men därför också upphettad amerikansk nationalism, en krigets ideologi som odlades av Bush-regeringens strateger och som också svepte med majoriteten av det amerikanska folket. Att krossa Irak var en demonstration av amerikansk makt, med den likaledes krigsbenägne Blair som lill-partner. Det skulle, tänkte man sig, ge USA:s fiender en läxa och främja amerikanska intressen och demokratin hela Mellersta Östern.

Men riktigt så har det inte blivit. Demokratin i Bagdad är ingen fyrbåk som lyser upp hela regionen. Ingen har kommit på iden att hävda att den arabiska våren inspirerats därifrån. Säkerhetspolitiskt har Irak visserligen blivit en amerikansk vasall (för hur länge?) och Israel har blivit av med en fiende. Men det har inte gjort den israeliska politiken mer lyhörd för de amerikanska fredssträvanden som faktiskt finns. Tvärtom har den israeliska regeringen öppet visat sitt förakt för den amerikanska politiken, i trygg förvissning om USA:s ultimata stöd, och obekymrat vidmakthållit den sedvanliga kriminella politiken.  Och i Iran, USA:s fiende nummer ett, har regimen dragit slutsatsen att ett land utan kärnvapen är hjälplöst mot amerikanska eller israeliska attacker. Logiken finns där även om de iranska politikerna kan komma att upptäcka att kärnvapenpolitiken är nog så riskabel.

Runt om i världen ledde Irakkriget till att USA:s anseende försämrades, även om man nu, särskilt i väst gärna vill glömma bort hela saken, en pinsamhet man inte vill tala om. Terrorismen främjades däremot, vilket också den amerikanska underrättelsetjänsten CIA vid flera tillfällen medgett, och fick ett uppsving i Europa. José María Aznar (dåvarande spanska premiärministern) och Tony Blair bär ett stort moraliskt ansvar för de som dog och lemlästades i terrordåden i Spanien och Storbritannien. Men inte bara där – hela världen fick betala för den amerikansk-brittiska krigspolitiken.

Detsamma gäller Afghanistan, USA:s andra krig under det gångna decenniet. Vad som skulle bli en snabb operation för att slå ut al-Qaida och talibanerna har blivit ett tioårigt krig där också Sverige, till vår skam, medverkar. Det är nu sedan länge uppenbart att krigsmålen inte kan nås och att kriget inte kan vinnas. USA har påbörjat återtåget och hoppas på att diplomatiska uppgörelser med talibanerna och en förstärkning av regimen i Kabul skall ge ett sken av att kriget vunnits och de enorma ansträngningarna inte har varit förgäves.

Det påminner på ett närmast spöklikt sätt om slutfasen i Vietnamkriget. Det gäller de ständigt odlade men gäckade förhoppningarna om att nya militära insatser en gång för alla – ”once and for all” – skall knäcka motståndet. Det gäller illusionen att man genom att hålla en öppet korrumperad regim under armarna skall kunna demokratisera landet, skapa en väl fungerande statsapparat och stabilitet. Alla dessa insatser att stärka den inhemska afghanska försvars- och polismakten har sin motsvarighet i ansträngningarna att skapa ett fungerande, demokratiskt och starkt Sydvietnam. Är det någon som idag kommer ihåg generalen Nguyen van Thieu?

USA:s Afghanistankrig har däremot, till skillnad från Vietnam, inte skapat verkligt starka inhemska politiska motreaktioner, även om den inledande entusiasmen försvunnit. Det gäller också Europa. Kriget rullar på, få tycks bry sig. När den svenska riksdagen nyligen förlängde de meningslösa men riskabla svenska insatserna blev det en notis i medierna. Orsaken är uppenbar: kriget förs med legoknektar, eller som det numera heter, ”frivilliga”. Hade värnpliktiga skickats iväg skulle kriget ha varit slut för länge sedan.

Nu är det framför allt ekonomin som sätter stopp. USA har helt enkelt inte längre råd. Krigen har finansierats med lån och så kan man inte fortsätta. Joseph Stiglitz och andra ledande ekonomer har konstaterat att utan krigens enorma kostnader skulle USA inte ha något budgetunderskott. En annan tillväxtfrämjande ekonomisk politik hade varit möjlig. Precis som Vietnamkriget ledde till ekonomisk försvagning, guldmyntfotens övergivande och Bretton Woodsystemets sammanbrott har Irak- och Afghanistankrigen fått världsomfattande ekonomiska följder.

Det enda positiva som nu kan sägas är att dessa misslyckade och kostsamma krig tycks – åtminstone för tillfället – knäckt den amerikanska nationella militarismen och dess aggressiva utlopp. Inte ens republikanerna ivrar i dag för nya krig, så länge det nu håller. Försvarsbudgeten skärs ned. Krigsideologin bär inte längre. USA:s försvagade ekonomiska och politiska ställning i världen går inte längre att bortse från. Vad det kommer att leda till vet ingen.

Men när man i framtiden vill förstå vad som egentligen hände med USA och världen i början på det 21 århundradet kan ingen komma runt de djupgående följderna av dessa dubbla krigsfiaskon i Irak och Afghanistan, dessa dubbla tragedier. De kommer följa oss för lång tid.

Text: Carl Tham, Ordförande Action Aid Sweden, tidigare utbildningsminister och ambassadör. Nu gästskribent för UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv