Känslor och individer styr världens öde


Av: Johan Eriksson

2012-01-30 |

Demonstranterna på Tahrir-torget, massmördaren Breivik, bloggare och twittrare är alla exempel på aktörer utan formell makt som i allt högre utsträckning formar världspolitiken.


Revolterna i arabvärlden och Breiviks massaker i Norge hör otvivelaktigt till de mest omdebatterade under 2011. Vilka lärdomar kan vi dra av sådana världshändelser och hur kan forskare bidra till att berika debatten om dessa?

Den utrikespolitiska forskningen har traditionellt handlat om stater, diplomati, maktfördelningen i den internationella politiken, de internationella institutionernas förmåga eller oförmåga att utan tvångsmedel få stater att samarbeta. Sådana frågor är fortfarande viktiga i såväl forskningen som den politiska praktiken. Ändå pekar flera av de händelser vi bevittnade 2011 på behovet av att lyfta fram frågor och faktorer som i otillräcklig grad uppmärksammats i den utrikespolitiska forskningen – och att den forskning som ändå genomförs om dessa frågor och faktorer bör få ett större genomslag i debatten. Det gäller framför allt fyra specifika frågor – om individens betydelse, om territorium och platsens betydelse, om identitetens och känslornas betydelse och till sist om den månghövdade utrikespolitiken.
• Utrikespolitisk forskning har i alla tider uppmärksammat statsmän och andra eliter. Men inte minst händelserna i arabvärlden visar hur enskilda individers handlingar har fått ett enormt genomslag – individer som inte leder en regering, inte har en massa pengar, inte företräder ett parti och inte är ledare för en välorganiserad proteströrelse.


Ta till exempel bloggarna Lilia Weslaty och Wael Abbas – vilka för övrigt kommer till filmfestivalen CinemAfrica i Stockholm i mars i år. Sådana individer har inte tagit över något politiskt styre, vilket de nog inte heller hade för avsikt att göra. Men de har formulerat regimkritik som grott under ytan, påverkat den internationella debatten och vare sig de vill det eller inte blivit symboler för en ny sorts social rörelse. Den nya globala informationsteknologin med bloggar, twitter, facebook och internetuppkopplade mobiler och handdatorer har naturligtvis varit avgörande för denna utveckling. 


Även Breiviks massaker och hans omdebatterade manifest är en makaber bekräftelse av hur en tidigare okänd individ plötsligt får global uppmärksamhet och en åtminstone symbolisk betydelse som inte alls står i proportion till individens ekonomiska, organisatoriska eller politiska resurser.

• Territorier – platsen, rummet, geografin – har en fortsatt stor betydelse, men delvis på andra sätt än under nationalstatens storhetstid under 1800- och 1900-talen. Den utrikespolitiska debatten har alltmer kommit att handla om hur globaliseringen upplöser rummet, hur informations-teknologin, finansiella flöden och gränsöverskridande nätverk inom politik, ekonomi och civilsamhälle utmanar staters suveränitet och gör territorier helt överspelade.

Det hävdas ibland att vi lever i en gränslös värld. Men nej – vi lever inte alls i en gränslös värld, vilket vem som helst som stått i de långa köerna för säkerhets- och passkontroller på världens flygplatser kan intyga. Många territoriella konflikter av traditionellt snitt kvarstår eller har nyligen uppstått – från Transdnestrien i Moldavien till det omstridda Abyei-området mellan Sudan och Sydsudan. 
Platsen, eller rummet, har också flera andra betydelser i dagens globaliserade värld. Cyberrymden är full av gränser som inte utan problem kan överskridas, och många territoriella gemenskaper och konflikter existerar också i cyberrymden.

Radikala islamister framställs ofta som om de agerar i transnationella nätverk och att de är helt frikopplade från territoriellt tänkande. Då förbiser man att en del radikala islamister drömmer om ett nytt kalifat – och att de tilltänkta platserna för ett sådant ingalunda är en oviktig eller slumpartad fråga, utan tvärtom oerhört laddad av symbolik och politisk prestige. Jerusalem behåller än idag sin politiska och religiösa betydelse. De återkommande demonstrationerna på Tahrir-torget i Kairo visar att torget – denna urgamla mötesplats och symbol för kommers, civilsamhälle och politiska diskussioner – har en fortsatt stor och förnyad betydelse, på samma sätt som Himmelska fridens torg spelade en avgörande roll under det dramatiska året 1989.

Före den 22 juli 2011 var det inte många utanför den norska socialdemokratin som ens hade hört talas om Utøya. Efter Breviks massmord har denna plats, som just genom att vara en ö och den därmed förknippade svårigheten att fly från platsen, fått en ny ödesmättad betydelse inte bara i Norge utan även i det internationella medvetandet. I Norge arbetar man nu för att symboliskt återerövra denna plats, att återskapa eller till och med förstärka platsens betydelse som symbol för demokrati, medmänsklighet och fred.
• En tredje observation är att identitetens, tillhörighetens, religionens, språkets, idéernas och känslornas betydelse i världspolitiken måste uppmärksammas betydligt mer.

En hel del utrikespolitisk forskning har länge haft en förkärlek för det känslobefriade, det mätbara, det rationella. Lyckligtvis har trenden svängt: en pinfärsk amerikansk undersökning visar att de forskare som kallar sig konstruktivister – vilka utgår ifrån att just identitet, språk, normer och idéer har en avgörande och ofta situationsbetingad betydelse i utrikespolitiken – numera är klart större än den grupp som brukar kalla sig realister (de som tror på den rationella realpolitiken).

I Europa vet vi med säkerhet att konstruktivismen har en ännu starkare ställning. Men som realpolitikern Machiavelli säger: känslor spelar betydligt större roll i politiken än rationella kalkyler. Det är ett misstag att utgå ifrån att rationalitet vägleder alla politiska beslut, som den utrikespolitiska forskningen ofta gjort. Rationalitet är snarare en förmåga som få lyckas uppnå, och då sällan mer än korta stunder. 
• Flera händelser under 2011 bekräftar en tendens vi sett under en längre tid: att utrikespolitik har blivit en alltmer månghövdad företeelse.

Vad är egentligen utrikespolitik idag? I grund och botten handlar det om de externa relationerna för ett politiskt system – det vill säga något betydligt vidare än de diplomatiska aktiviteter som UD bedriver. Ett aktuellt exempel som blixtbelyser detta är fängslandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Förutom stöd från UD:s  ledning i Stockholm och via ambassaden i Addis Abeba har stöd getts även från advokater, journalistkollegor i Sverige och andra länder inklusive organisationen Reportrar utan gränser, samt inte minst de fängslade journalisternas familjer och vänner.

Sådana aktörer representerar inte någon stat, och deras resurser är klart begränsade. Ändå är det uppenbart att den typen av icke-statliga aktörer får en större synlighet och dessutom kan påverka utgången av enskilda fall. Detta gäller även de stora multilaterala förhandlingarna, inte minst om klimatfrågan, där en mängd olika organisationer och sociala rörelser fått in en fot i dörröppningen. Deras inflytande är begränsat, men de är i allt högre grad med och påverkar, kanske inte de slutgiltiga besluten, men i högsta grad den internationella debatten.

Vad innebär då den månghövdade utrikespolitiken? Är ett bredare deltagande alltigenom en bra sak, ett tecken på en slags demokratisering av utrikespolitiken? Vad händer med ansvarstagande när saker och ting går fel – finns det en risk att de många kockarna börjar skylla på varandra? Hur förklarar vi individens – den så kallade vanliga människans – nya roll i världspolitiken? Hur påverkar känslor, identitet och tro utrikespolitiskt beslutsfattande? Hur utvecklar stater, etniska grupper, företag, brottssyndikat och andra aktörer territoriella strategier anpassade för en globaliserad värld?

Machiavellis observation om känslors primat framför rationalitet i politiken är en god början till förståelse. Men både politiker och forskare behöver komma flera steg längre.


Text: Johan Eriksson, forskningschef vid Utrikespolitiska institutet

TIps: Johan Eriksson talade på samma tema på UI:s medlemsdag den 26 januari. Per Jönsson skrev så här om diskussionen på medlemsdagen: Demokratin går kräftgång i stökig omvärld.

 


Om UI-bloggen

Arkiv