Terrorismen börjar i väst


Av: Magnus Norell

2012-01-03 |

Den 2 maj 2011 dödades Usama bin Ladin. Operationen utfördes av amerikanska specialstyrkor och utöver att man fick med sig Usama bin Ladins kropp (som senare begravdes till sjöss) kom specialkommandot över en hel del intressant information om al-Qaida:s nätverk, inklusive uppgifter om enskilda individer.

Militärt var operationen en framgång, som dessutom utfördes i Pakistan utan att pakistanska myndigheter informerades på förhand. En mycket berättigad försiktighetsåtgärd för att undvika att Usama bin Ladin skulle varnas innan. Eftersom han befann sig i en bostad belägen mitt i en av Pakistans mest bevakade städer (Abottabad) med en hög grad av militär närvaro, är det helt osannolikt att åtminstone delar av den pakistanska säkerhetstjänsten inte kände till hans närvaro. En pinsamhet som bäst sammanfattades av en pakistansk journalist som skrev att om Pakistan kände till Usama bin Ladins närvaro är landet en ’skurkstat’ (eng: rouge state), och om man inte gjorde det är landet en misslyckad stat (eng: failed state).

Hur har då Usama bin Ladins död påverkat den internationella jihadism som al-Qaida var en del av? Innebar hans död även att inte bara al-Qaida, utan även den ideologiska grunden för denna typ av internationell terrorism allvarligt försvagades?

För det första var Usama bin Ladins död utan tvekan ett hårt slag för al-Qaida som nätverk. Den främste galjonsfiguren dödades utan att han lyckades göra motstånd eller tillfoga sina angripare några förluster. För många av dem som drabbats av den jihadistiska terrorismen (och för vilken Usama bin Ladin var en viktig portalfigur) var hans död säkerligen också en lättnad.

Men al-Qaida var ganska snabba med att utse en efterträdare och det är sannolikt så att Usama bin Ladin vid tiden för sin död knappast hade några mer specifika operationella uppgifter. Men vad som är viktigare är att den internationella jihadismen i allmänhet (vilket innefattar al-Qaida) redan befann sig i ett decentraliserat stadium där operationer utformades (och utformas) regionalt och lokalt av aktivister som inte i första hand är rekryterade av al-Qaida, utan framförallt består av individer som själva tagit initiativet till att söka sig mot den aktivistiska och våldsamma delen av internationell jihadism.

Tittar man lite närmare på de större attentat riktade mot väst (både de som lyckades och de som avstyrdes) som under det senaste decenniet haft någon sorts koppling till al-Qaida, kan det konstateras att med något undantag har de planerats och genomförts (eller försökt att genomföras) av individer som inte från början haft någon koppling till al-Qaida, eller någon annan jihadistorganisation för den delen.

Trenden är att dessa individer själva har radikaliserats i väst och själva tagit initiativet till att söka sig till exempel träningsläger i Afghanistan, Irak eller liknande. Vad som funnits är att mer eller mindre självutnämnda predikanter (som Abd al-Rahman i New York, Abu Hamza al-Masri i London, Abu Dahdah i Madrid samt Anwar Awlaki baserad i Jemen fram till sin död) på eget bevåg har spridit litteratur och propaganda i respektive moskéer (däribland material som till exempel predikningar från Usama bin Ladin) och därifrån indoktrinerat unga muslimer som uttryckt intresse för den jihadism som spritts. Själva al-Qaida har spelat en högst passiv roll i dessa processer, och detta var alltså bilden redan innan Usama bin Ladin dödades.

Dessa predikanter har haft svag direkt koppling till al-Qaida:s kärngrupp, men har redan från början haft en radikal och våldsbenägen islamistisk inriktning där teser som ”kriget mot islam”, den individuella plikten att ta del i jihad samt aktivt avståndstagande från västerländsk demokrati varit viktiga ingredienser. Intressant nog har flera av dem också varit asylsökande från länder i Mellanöstern och tack vare asyl och uppehållstillstånd i väst, kunnat bedriva propaganda och verbala attacker mot just detta väst. Något som inte hade gått i deras hemländer.

Det är dessa individer som utgjort bron mellan de i väst intresserade ”arga unga män” som sedan gått vidare och tagit steget fullt ut till terrorism. Dessa predikanter – och de nätverk de byggde upp – skapade en miljö som utgjorde grogrunden för en politisering och reaktionär tolkning av islam som i sin tur förde in radikal politik i europeiska moskéer och skapade en rörelse som förespråkade aktivism och deltagande i krig i Afghanistan, Irak och Tjetjenien för att nämna några konflikthärdar.

Det är alltså viktigt att påpeka det faktum att det är i väst som processen börjar. Inte med ett världsomspännande al-Qaida -nätverk som aktivt skickar ut emissarier för att rekrytera jihadister och sedan föra dem till träningsläger, utan med i väst boende individer som tar initiativet till att själva leta upp vägar till det internationella jihad de vill vara med i. Ibland hjälpta av lokala predikanter (som nämnts ovan), men i stort sett utan extern hjälp. Att de sedan, efter det att de kommit i kontakt med träningsläger, i vissa fall kommit i kontakt med al-Qaida, har handlat mer om tillfälligheter än om planerat agerande. 

I stället kan man skönja en annan trend; det är först på plats i främst Afghanistan/Pakistan som dessa individer har fångats upp av al-Qaida och andra jihadistnätverk och sedan rekryterats för att, med sina europeiska pass, slussas tillbaka för att utföra operationer i Europa eller Nordamerika.

Dessa individer har inte enbart tränats i al-Qaida-läger, utan har använt sig av de möjligheter som så att säga har yppat sig. I början gällde det främst läger i Afghanistan men efter kriget 2001 då dessa läger förstördes, flyttades verksamheten till Pakistan, där den fortfarande existerar. Geografiskt gäller det först och främst i FATA-regionen, alltså den del som utgör den omstridda gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. I och med att tyngdpunkten kom att hamna mer i Pakistan, blev det också vanligare att träningsläger organiserade av pakistanska grupper som till exempel Lashkar-e-Tayba och Jaish-e-Muhammad användes.

Idag, då både Usama bin Ladin och al-Qaida:s främste operationella chef, Abdul-al-Rahman, dödats har hotet från al-Qaida och andra jihadistnätverk återigen decentraliserats. Det har inte försvunnit men trycket mot al-Qaida:s ”hårda kärna” har inneburit att andra, mer perifera noder i nätverket har fått ökad betydelse, både på ett regionalt plan och som kanal för nya rekryter. Som exempel kan nämnas al-Qaida på arabiska halvön (AQAP), al-Qaida i Maghreb (AQIM) och Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP; de så kallade pakistanska talibanerna).

Sammanfattningsvis förtjänat det att understrykas att mycket av tyngdpunkten i den internationella jihadismen finns i väst, i form av en ständig ström av radikaliserade individer som söker sig fram för att hitta sätt att delta i vad man menar är en global strid för ett islam under attack. Dessa trender var, som påpekats, redan synliga när Usama bin Ladin dödades och med största sannolikhet kommer detta mönster att fortsätta under överskådlig tid. Det blir en av Europas stora utmaningar att hantera de underliggande konflikter och motsättningar som ligger till grund för denna utveckling av den internationella jiahdismen.

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid UI.


Om UI-bloggen

Arkiv