Spanska inbördeskriget lever kvar – år 2012


Av: Jakob Lewander

2012-01-28 |

Drygt 70 år efter spanska inbördeskriget lever motsättningarna mellan gamla Francoanhängare och moderna demokrater kvar i Spaniens politiska liv. Det har spanjorerna påmints om när högerikonen och Francofavoriten Manuel Fraga avled nyligen.


I samma stund som jag skriver detta direktsänds på spansk statstelevision en extrainsatt gudstjänst från katedralen i Santiago de Compostela för Manuel Fraga som just avlidit. Det är ingen slump att mässan hålls i det katolska Spaniens viktigaste katedral, i hans hemregion Galicien.

Toppskiktet av den spanska högern finns på plats för att säga farväl till grundaren av det konservativa Partido Popular (PP), som i november vann regeringsmakten med en förkrossande majoritet efter åtta år av socialdemoratiskt styre under José Luis Rodríguez Zapatero. På första bänk sitter premiärminister Mariano Rajoy, också han galicier, och lite längre bak skymtar den nytillträdde justitieministern Alberto Ruiz-Gallardón, tidigare borgmästare i Madrid.

Vid 89 års ålder dog således Manuel Fraga. Ett politiskt djur med ett till synes evigt flöde av energi som vid 25 års ålder gjorde kometkarriär inom diplomatin, akademin samt den frankistiska statsapparaten. Han förärades titeln turism- och informationsminister av Franco men utmanövrerades från regeringen av Opus Dei-teknokraterna i slutet av 60-talet och förbisågs 1976 av kung Juan Carlos som regeringschef till förmån för Adolfo Suárez under övergångsstyret efter Francos död. Fraga reste sig dock från besvikelserna och grundade center-högerpartiet Alianza Popular (sedermera Partido Popular efter en sammanslagning med det liberala partiet).

Åtskilligt har skrivits om allt från Fragas sotiga historia från Franco-åren som representant för diktaturens propaganda till hans centrala bidrag till att öppna upp landet för omvärlden under 60-talet. Han ansågs dock alltför hårdför och auktoritär för att leda landet genom övergångsskedet. Han var exempelvis emot att legalisera kommunistpartiet, något som transitionspresidenten Adolfo Suárez tillsammans med Kung Juan Carlos såg som oundvikligt och oundgängligt.

Manuel Fragas död påminner emellertid i större utsträckning om var Spanien just nu befinner sig i sin moderna historia. 1982 vann socialistpartiet PSOE valet med parhästarna Felipe González-Alfonso Guerra i spetsen, och fortsatte att regera i 14 års tid med Manuel Fraga i oppposition. González styre föll sedermera allt djupare ner i korruption och maktmissbruk och 1996 vann Fragas efterträdare i PP, José Maria Aznar, regeringsmakten. 2000, när PP krossade ett förlamat PSOE och fick absolut majoritet i parlamentet utropade Aznar: ”Inbördeskriget är över!”


Hans utrop refererade till det faktum att spanska center-högern hade erhållit ett så brett mandat av väljarna i det demokratiska Spanien samt att högerns komplex inför frankismen och inbördeskriget på demokratisk väg hade lagts till handlingarna. Detta trots PSOE:s försök att skrämma väljarna med denna retorik. Referenser till frankismen har spelat en retorisk roll i spansk politik mellan såväl höger och vänster som mellan Madrid och Baskien samt Katalonien.

Oberoende av om Aznars valnattsanalys var korrekt eller inte, så finns det all anledning att minnas denna fras i dag, när den spanska nationalhögerns Caesar nu har avlidit. Fraga tar nu med sig sin frankistiska ryggsäck i graven som den sista fysiska representanten för länken mellan den frankistiska diktaturen och det nuvarande regeringspartiet.

Santiago Carrillo, generalsekreterare för spanska kommunistpartiet under diktaturen som smugglades in i landet 1976 för att i hemlighet förhandla med Suárez, lever dock fortfarande. Trots att Carrillo är sju år äldre än Fraga  lyckades han ändå överleva sin tidigare nemesis Fraga.  Nu är han 97 år och ensam kvar, men Fraga och Carrillo fick ändå möjlighet att samtidigt sitta i parlamentet, överleva kuppförsöket 1981 och slutligen prata minnen i tevesoffan 2008 när spanska demokratin fyllde 30 år.

Även om Fragas död innebär det poetiska slutet på en era, så har kriget och diktaturen i det spanska politiska medvetandets drama fortfarande en viktig roll att spela för positionering och identitet.

Domaren Baltasar Garzón, känd för sitt försök att ställa Augusto Pinochet inför rätta i Spanien för brott begångna mot spanska medborgare under militärkuppen i Chile, har tillfälligt stängts av från sin domarpost då han undersökte möjligheterna till att postumt ställa Franco-regimen inför rätta för brott mot de mänskliga rättigheterna. Avstängningen har bakgrund i att Garzón anses ha överträtt sina juridiska befogenheter i och med amnestilagen från 1977 som förbjuder åtal mot regimen. Garzón står nu under rättslig prövning på tre åtalspunkter efter att en stämning godkänts från den frankistiska organisationen ”Falangen” – Falange Española de la JONS.

Det spanska inbördeskriget är i högsta grad levande, även om deras tidigare företrädare har upphört att existera.


Text: Jakob Lewander är stipendiat vid UI under våren 2012 och är knuten till UI:s Europaprogram.



Om UI-bloggen

Arkiv