Olustigt och dumt om folkmordet på armenier


Av: Barbro Hedvall

2012-01-26 |

Hädanefter är det straffbart enligt fransk lag att inte använda termen folkmord om de turkiska armeniernas öde. Sådan lagstiftning strider mot upplysningsidealen om tanke- och yttrandefrihet. Att Nicolas Sarkozy på så sätt jagar röster bland armeniska väljare inför det franska presidentvalet gör hela affären till en olustig dumhet.

 

Massmorden på och fördrivningen av armenier från turkiskt territorium under första världskriget ska kallas folkmord. Och den som inte gör det kan straffas enligt fransk lag. Beslutet av den franska senaten har – föga överraskande – utlöst en diplomatisk kris mellan Frankrike och Turkiet. En besynnerlighet i sammanhanget är att det i Turkiet är förbjudet att kalla dess massmord för folkmord eller ens påstå att det handlade om just massmord.

Naturligtvis rör det sig om inrikespolitik i bägge fallen: den turkiska statens grund respektive den franska. Frankrike är fortfarande fäst vid 1789 års idéer och ser sig gärna som väktare av dem. Tanke- och yttrandefrihet hör till dem – fast inte alltid. Föreställningen att politiska organ ska besluta hur historien ska skrivas är oförenlig med just dessa 1789 års idéer.

Men nu råkar det bo ett avsevärt antal personer med armeniska rötter i Frankrike, en i valrörelser inte oväsentlig påtryckargrupp. Alltså har den franska nationalförsamlingen beträtt samma väg som den svenska riksdagen, som också häromåret förklarade att turkarna ägnade sig åt folkmord och att det är fel att förneka detta. För klarhetens skull: jag menar också att massmorden 1915 ägde rum och hade karaktär av folkmord och fördrivning.

Frankrike under Nicolas Sarkozy har haft att balansera mellan den inrikes flörten med islamfientliga krafter och behovet av att hålla uppe de gamla förbindelserna till arabvärlden. Balansgången har inte varit uppbygglig och beslutet i den armeniska frågan illustrerar detta mycket väl. Turkiet är nu en betydande ekonomisk och politisk makt, franska företag vill gärna vara med där. Samtidigt ska Turkiet stoppas från EU-medlemskap och muslimska invandrare i Frankrike ska hållas nere.

Dubbelheten i denna politik har blivit besvärande uppenbar under omvälvningarna i arabvärlden. Initiativet i Libyen skulle väga upp pinsamheterna under det inledande upproret i Tunisien.

På hemmaplan har den inte heller givit utdelning. Nationella frontens opinionsstöd är oförändrat och dess presidentkandidat Marine Le Pen ligger stadigt på tredje plats – och obehagligt nära Nicolas Sarkozy – i mätningarna.

Nu ser det för övrigt ut som om Frankrikes näste president blir socialisten Francois Hollande. Och de frågor som den här valrörelsen handlar om är ekonomi och social trygghet, i mycket lägre grad invandring, brottslighet och främlingsrädsla.

Beslutet om det armeniska folkmordet ter sig därför inte bara som en olustig dumhet, det är också i viss mening överspelat.

Text: Barbro Hedvall, gästkrönikör för UI-bloggen. Tidigare politisk kommentator på Dagens Nyheter och Expressen i många år samt i olika radio- och TV-program, bland andra God morgon Världen. Hon är också aktuell med boken ”Vår rättmätiga plats” om kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige.

 


Om UI-bloggen

Arkiv