Molière som utrikespolitiker: Alceste kontra Philinte


Av: Kjell Goldmann

2012-01-19 |

Den franske 1600-talsdramatikern Molière har i komedin Misantropen sagt allt som behöver sägas om huvudmotsättningen i internationell politik: idealism kontra realpolitik, det rätta kontra det möjliga.


När jag ser Misantropen av Molière på Dramaten inser jag att det är utrikespolitik denna komedi handlar om. Sådant som jag har skrivit om i några UI-blogginlägg.

Linjerna dras upp i den dialog som inleder pjäsen. ”Vill man söka bli en verklig ärans man / så ska man vara sann, omutligt kärv och sann”, förklarar Alceste i Allan Bergstrands översättning. Men, invänder Philinte, ”en världsman måste dock se till att han behagar / och underkasta sig umgängeslivets lagar”. Tvärtom, säger Alceste, ”vårt hjärtas mening bör sjungas ut med klang / och inte döljas fegt bak en fadd komplimang.” Philinte håller inte med: ”Att tala sanning jämt är inte gärna möjligt / ja, det kan mycket lätt rent av bli lite löjligt. … Hur skulle det väl gå med konvenansens lagar / om var och en ’sjöng ut’ och sa vad han behagar?”

Alceste hetsar upp sig: ”Tête-bleu! Det kränker mig, så jag kan explodera / att se hur lastbarhet tycks ständigt triumfera.” Philinte uppmanar honom att ”döm[a] en smula milt den mänskliga naturen” och att istället för att ”mästra … allt med sträng indignation … se på skröplighet med litet grand reson!” Han tillägger: ”Jag ser så väl som du en massa ting var dag / som kunde rättas till — och borde det! — men … jag / söker helt trankilt ta mänskor som de är / och vara tolerant mot vad de gör, mon cher / och tror nog att mitt lugn värderas mycket mera / än om jag jämt höll på att kritisera.”


Alceste står upp för det sanna och rätta, Philinte för det konfliktundvikande och möjliga. Alceste hänvisar till sin ära, Philinte till människans skröplighet. Alceste är idealist, Philinte är realpolitiker. Politik är det möjligas konst, tänker Philinte hundra år före Bismarck. Politik är att stå upp för rätt och moral, hävdar Alceste trotsigt. I svensk utrikespolitik har Philinte och Alceste gått sida vid sida och tidvis hand i hand.

Bakom kulisserna har man samarbetat med Nato-länder medan man om och om igen, för trovärdighetens skull, deklarerat att sådant är otänkbart – raffinerad realpolitik på svenska. Samtidigt har man gjort det till en del av Sveriges utrikespolitiska identitet att stå upp för ideal och moral på andra håll i världen. Å ena sidan är Sverige ett litet land där vi måste ”utgå från de förhållanden som är för handen och anpassa oss till dessa”. Å andra sidan kräver den internationella solidariteten att vi ”ger vår mening till känna” på grundval endast av ”folkrätten och vårt eget självständiga bedömande” istället för att ”genom tystnad ge sken av ett godkännande” av det som strider mot våra värderingar (citaten ur ett linjetal av Olof Palme 1970).

Så var det under det kalla kriget. Idag tycks realpolitiken mindre snårig och de idealistiska ambitionerna mer lågmälda. Kvar finns dock en antydan till motsättning mellan regeringspolitik à la Philinte och oppositionskritik à l’Alceste. Regeringen tar det försiktigt, avvaktar utvecklingen och talar om tyst diplomati. Oppositionen kräver omedelbara ställningstaganden och tydliga fördömanden med hänvisning till vad som anstår Sverige. Detta är en naturlig rollfördelning mellan regering och opposition lika mycket som mellan borgerligt och socialdemokratiskt. Ändå vore det värdefullt om det blev klarare för oss väljare vilka som betonar att spelet måste spelas på dess inte alltid så tjusiga villkor och vilka som betonar att det är en uppgift för Sverige att utan sidoblickar tala högt om det som är fel (om utrikesdebatten se tidigare blogginlägg: "Svensk utrikespolitik en formlös massa").

Mixen av Philinte och Alceste finns även i amerikansk utrikespolitik, där man gått i krig dels av makt- och säkerhetspolitiska skäl, dels för att ”make the world safe for democracy” (Woodrow Wilson 1917). Senast var när Irak invaderades 2003 med hänvisning både till påstådda massförstörelsevapen och till Saddam Husseins exempellösa tyranni. Men, har jag spekulerat, medan svenska regeringar agerat som en Philinte och dolt detta bakom retorik à l’Alceste, har amerikanska presidenter snarare drivits av en Alcestes idealism men sålt detta till medborgarna som om det vore fråga om en Philintes realpolitik (om realpolitik på svenska och amerikanska se tidigare blogginlägg: "Svensk realpolitik - en finurlig form för Nato-medlemskap").

Till Alcestes oomkullrunkeliga principer hör folkrättens regler. Att stärka folkrätten är en svensk princip. När en folkrättsprofessor har fastställt vad som gäller, vet därför Alceste hur han ska förhålla sig. Philinte, som har en mera cynisk syn på professorer liksom på människor i övrigt, ser folkrätten som ett politiskt redskap bland andra (om folkrättsprofessorer se tidigare blogginlägg: "Folkrättsexperters ord är inte lag").

Alceste och Philinte dyker upp i alla internationella konflikter. Efter att ha funderat på saken bestämmer sig Philinte för att ingripa i Libyen och se till att Kadafi-regimen blir störtad, men han anser det däremot klokast att låta den syriska regimen fortsätta att mörda sina medborgare. Alceste kan för sin del knappast bärga sig innan han får storma in i det libyska luftrummet under slagordet ”Responsibility to protect” (dock helst bara för att spana åt dem som gör det egentliga, smutsiga jobbet) och vrider ångestfyllt sina händer när det gäller Syrien (om ”Responsibility to protect” se tidigare blogginlägg: "Ingripandet i Syrien riskerar att förfela sitt syfte").

Både Alceste och Philinte har sin plats i utrikespolitiken, för att säga något förnumstigt. Men kanske inte alltid. I fråga om konflikten mellan israeler och palestinier känner sig många manade att stå upp för rätten och sanningen, om inte annat så för att manifestera sin identitet. Vägen till fredlig lösning blockeras av dem som, likt Alceste, står för det ”omutligt kärva och sanna”. De principfasta gör situationen svår för dem på bägge sidor som, likt Philinte, ”helt trankilt” tar saken som den är och försöker komma framåt genom att lägga de historiska rättigheterna åt sidan tillsammans med de lidna oförrätterna, folkrätten och FN:s resolutioner. (För en synpunkt på konflikten se tidigare blogginlägg: "Aldrig julefred i Jerusalem"). 

I Misantropen går det till sist ganska bra för alla utom Alceste, som inte ser sig någon annan möjlighet än att överge alltsammans. ”Till någon fjärran vrå långt bort, långt bort jag drar / där man kan leva fri — som en hederlig karl.”

Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Nu är Goldmann bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


Om UI-bloggen

Arkiv