Kinesisk tradition mer än kommunism


Av: Astrid Nordin

2012-01-19 |

Sinologen och konsulten Rutger Palmstierna gör stor sak av Kinas hierarkiska värdegrunder. I själva verket rymmer kinesisk tradition också tydliga pluralistiska drag.

I ett inlägg på UI-bloggen den 11 januari funderar Rutger Palmstierna över hur Kina ska hantera sin framtida roll som stormakt i ett system som formats utifrån västerländska värderingar. Palmstierna målar upp en bild av två mot varandra motsatta system. Å ena sidan har vi den kinesiska "harmonin", vilken beskrivs som "en systematisk ordning av samhället i en kedja av över- och underordningar", som sägs sitta "i väggarna" i Kina, om än uppblandad (eller kanske påspädd) med en droppe leninism. Å andra sidan har vi "den westfaliska ordningen" baserad på en kristen värdegrund av suveränitet och jämlikhet. Frågan, i Palmstiernas ögon, är "om Kinas konfucianska värdegrund är förenlig med den westfaliska ordningens värdegrund och inneboende krav på jämlikhetsbaserad ömsesidighet".

Några frågor verkar Palmstierna underligt nog ha glömt bort. Varför tror Palmstierna att det är just en konfuciansk tradition som ligger till grund för att regimen "pressar på för att världen ska acceptera Kinas position" i till exempel Sydkinesiska sjön? Han identifierar mycket riktigt en kinesisk "ultranationalism" som tvingar regimen i just en sådan riktning. Men är inte sådan nationalism just grundbulten i både a) Kinas växande anspråk i internationella relationer, och b) det westfaliska systemet?

Demokrati var irrelevant i den westfaliska freden, som istället handlade om suveränitet. Den rad fördrag som slöts mellan ett antal europeiska härskare 1648 gjorde slut på det trettioåriga kriget (eller i alla fall delar av det) som härjat mellan katolska och protestantiska grupperingar. Poängen med freden var att stycka upp Europa i olika delar som skulle styras av varsin despot och att andra inte skulle lägga sig i vad som hände inom det avstyckade områdets gränser. Varje furste skulle ha rätten att bestämma vilken (kristen) religion som skulle gälla inom hans eget land.

I dagens internationella relationer är det precis Kinas anspråk på suveränitet som kritiseras av internationella aktörer. Kina handlar friskt med diverse militärdiktaturer eftersom dessa ju är suveräna stater – och då kan ju inte Kina ställa några krav på vilka normer som ska råda inom deras gränser. Likaså protesterar Kina (och den ultra-nationalistiska del av befolkningen som Palmstierna nämner) högljutt när utländska aktörer påpekar brister i mänskliga rättigheter inom Kina eller förtryck i minoritetsområden som Tibet och Xinjiang – det är ju Kinas interna angelägenheter och utomstående har inte med dem att göra.

Frågan är alltså om problemet inte är det omvända, om Kina inte blivit lite väl bra på att hävda vår omhuldade westfaliska suveränitet?


Ser Palmstierna över huvud taget några risker med sitt binära sätt att porträttera världen? Det är vår värdegrund (kristen och jämlik) mot deras värdegrund (konfuciansk och hierarkisk). Naeem Inayatullah och David Blaney har i boken International Relations and the Problem of Difference grundligt beskrivit hur de religiösa förföljelser och folkmord som låg till grund för den westfaliska freden ledde till en syn på "skillnad" som något farligt. Det arv freden lämnat i vårt tänkande är därför en syn där de som är annorlunda än oss själva är ociviliserade och måste elimineras, assimileras eller på annat sätt behärskas. Denna syn på skillnad ser vi som sagt i form av kinesisk nationalism, kanske framför allt i relation till sina "etniska minoriteter" som tibetaner och uigurer. Tänkandet återfinns även inom en rad av de "kinesiska teorier" om internationella relationer som lagts fram under senare år, ofta i termer av den "harmoni" Palmstierna beskriver.

Men vi bör kanske ställa oss frågan vilken syn på skillnad vi främjar när vi bygger upp en idé om ett hierarkiskt Kina som motpol till ett jämlikt "vi" av någon obestämd (om än i grunden kristen) sort. I Palmstiernas världsbild verkar Kina som ett undantag som inte följer reglerna. Frågan är åter om problemet inte är det omvända, om många kineser inte varit lite väl bra på att följa våra regler? Det vi riskerar genom att uppmåla en bild av kineser som radikalt annorlunda, med en totalt motsatt värdegrund som "sitter i väggarna", är kanske att inte se hur vi själva både skapar och upprepar precis det mönster vi sedan kritiserar i "de andra".

En fråga är om inte Palmstierna stjälper mer än hjälper i sitt konservativa (törs jag säga slentrianmässiga?) sätt att beskriva konfucianism. Visst har han rätt i att strikt hierarki är en vanlig tolkning av konfucianism, som dessutom påhejas av den kinesiska regimen i dess försök att forma en "lydig" befolkning. Ser Palmstierna något problem i att han underblåser kommunistregimens sätt att porträttera kinesisk filosofisk tradition, till den grad att han hävdar att den "sitter i väggarna"?

Den syn på harmoni som hierarkisk som beskrivs av Palmstierna förknippas mycket riktigt med konfucianska koncept som "den Stora Harmonin" (Datong). Tong i ovanstående begrepp betyder "lika" eller "samma", så att den Stora Harmonin bokstavligen skulle kunna översättas som den Stora Likheten.

Men det finns även andra tolkningar av harmoni som också baseras på konfucianska texter. Istället för Datong använder de sig av begreppet he er bu tong: "Harmoni med skillnad", eller "harmoniska men inte lika", inte tong. De ifrågasätter idén av harmoni som en helhet som har assimilerat eller exkluderat all olikhet. Konfucius berättar i den passage som ger oss detta uttryck att "den exemplariska personen harmoniserar med andra, men håller inte nödvändigtvis med dem (he er bu tong, harmoniska men inte lika); den lilla personen håller med andra, men är inte harmonisk med dem (tong er bu he, lika men inte harmoniska). Även om det finns problem även med detta koncepts historia (och det gör det ju för de flesta termer) så finns alltså en konfuciansk version av harmoni där man kan uppmuntra olikhet och oliktänkande och respekt för skillnader.

Om Palmstierna vill stödja ett mer jämlikt system, både i och mellan stater, och om nu "harmoni" är ett viktigt koncept i Kinas tradition, vore det inte bättre att söka efter och stödja de alternativa tolkningar av harmoni som ju faktiskt cirkulerar i och utanför Kina? Snarare än att förenkla den kinesiska traditionen som enbart "hierarkisk" i motsats till vår egen "jämlika" värdegrund? Det finns olika traditioner och värdegrunder även inom Kina och jag undrar om vi inte skulle kunna vinna mer på att lyfta fram den pluralismen snarare än att bekräfta enbart den historiesyn som stöds av kommunistregimen.

Och var finns den westfaliska jämlikhet som tydligen karaktäriserar "vår värld"? Palmstierna frågar med rätta om det egentligen är någon större skillnad på USA:s och Kinas respekt för folkrätten. Men frågan behålls på nivån av hur väl supermakt X eller Y lever upp till de etablerade värderingarna i "vår" (kristna, jämlika) värld. Rubriken på Palmstiernas inlägg summerar väl hans fråga: passar Kina in i vår värld? Jag undrar om "vi" som representerar "jämlikhetsbaserad ömsesidighet" inte borde fundera lite mer över de potentiella problemen i "vår" frågeställning.

Text: Astrid Nordin, doktorand vid University of Manchester och del av British Inter-University China Centre och associerad forskare på Utrikespolitiska institutet.

 


Om UI-bloggen

Arkiv