Dramatik i FN kring hbt-rättigheter


Av: Kristina Hultman

2012-01-19 |

Hur man älskar och könstillhörighet vid val av partner har blivit ett hett ämne för olika FN-församlingar. I generalförsamlingen säger islamistiska och afrikanska stater nej till hbt-rättigheter, men i rådet för mänskliga rättigheter diskuteras snart en rapport om homofobt våld på global nivå.


Under de senaste tjugo åren har ett trettiotal stater avkriminaliserat homosexualitet. I 76 stater är det fortfarande kriminellt att ha sex med en person av samma kön. Hbt-personer flyr i dag  till Sverige från Afghanistan, Palestina, Pakistan, Libanon, Mexiko och Uganda (Källa: Nytt om hbt-flyktingar). Bögar har betydligt större möjligheter att ta sig igenom migrationsprocessen än lesbiska, precis som män rent generellt har lättare att fly förtryck än kvinnor.

I exempelvis Uganda rasar strider inom och mellan hyperkommersiella så kallat urbaptistiska samfund. Enskilda religiösa ledare i Kampala anklagar varandra för sodomi. I början av förra året mördades hbt-aktivisten David Kato.

Fast allt handlar visst inte om ”fjärran” tredjevärldenländer. För några år sedan hetsade en sekt i USA, med samma unkna program som baptisterna i Uganda, mot den svenske kungen för att han regerar i ett land som accepterar homosexuella. ”God hates Sweden” skanderade kretsen kring den forne Kansas-advokaten Fred Phelps och påminde om att inte bara hbt-personer drabbas av detta extremistiska hat.

Många republikaner hoppas nu att en framtida högerradikal president ska skrota ”The Matthew Shepard Act” som ger federala myndigheter möjlighet att utreda hatbrott (Shepard mördades 1998). I andra ringhörnan står Matthew Shepards mor Judy, allierad med Barack Obama, precis som Stephen Fry är en eldsjäl för homorättigheter i England när han tar ställning mot ”gay panic-argumentet” (för mildare straff vid hatbrott) med sina fyra miljoner följare på Twitter. 

Minst sagt egendomliga är turerna kring den resolution om utomrättsliga och summariska avrättningar som diskuterades i FN:s generalförsamling i början av 2011. Här fördes sexuell läggning för första gången in som en variabel på allra högsta internationell nivå. Reaktionen från de islamistiska staterna blev kraftig. Länder som Saudiarabien sökte stöd för sitt motstånd, och fick det från den afrikanska gruppen, där bland andra Uganda ingår (en gång hyllat för den effektiva kampen mot hiv, nu ökänt för det bordlagda lagförslaget mot homosexualitet,”Kill the Gays bill”).

Tio månader senare, i november 2011, var formuleringen om sexuell läggning bortplockad ur den resolution som nu utgör ett verktyg internationellt för att motverka summariska och utomrättsliga avrättningar. Nu görs ett nytt försök att lyfta hbt-rättigheter inom FN upp på anständig nivå, denna gång i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Under nästa session i Geneve (27 februari till 23 mars) kommer den första rapporten någonsin som speglar homofobt och transfobt våld upp till diskussion. Datum för sammandrabbningen är satt till den 7 mars.

Länder får nu finna sig i att bli granskade, inte bara på en fattigdomsskala - utifrån barn-, kvinno- och tortyrkonventionen – utan utifrån hur de behandlar den som älskar utom heteronormen, eller bryter med gamla patriarkala föreställningar om kön. 

Grunddokumentet är den historiskt unika ”gay-resolutionen” som lades fram i MR-rådet i somras. Då antogs den i första omgången och med knapp majoritet. Initiativtagare var Sydafrika som kunde vittna om hur lesbiska och transpersoner drabbas särskilt hårt av hatbrott i detta land med sprillans ny grundlag.
Det hjälpte inte för 19-åriga Zolisa Nkonya från kåkstaden Khayelitsha i Kapstaden, som stenades till döds 2006 av tjugo män för att hon var lesbisk, eller våldtagna och mördade Simangele Nhlapo (och hennes två-åriga dotter) som ingick i en stödgrupp för HIV-positiva.

För dessa HBT-personer är det redan för sent. En pionjär som gjort våldet mot dem och andra synligt är fotografen Zanele Muholi som (hur coolt är inte det) startade ett fotbollslag med lesbiska i Kwa-Zulu Natal i samband med fotbolls-VM. I hennes bilder porträtteras den afrikanska kvinnans kropp på ett helt nytt sätt. Hon dokumenterar också våldet mot lesbiska och dess effekter på samhället. I hennes essä från 2009 ” Mapping Our Histories: A Visual History of Black Lesbians in Post-Apartheid South Africa " citeras en förövare som säger så här:

"Det hände 1996 när jag och tre av mina gangsters våldtog en lesbisk vän till oss... Vi visste alla att hon var oskuld, men vi ville visa henne – att hon inte var nån man... En dag efter skolan kom hon till oss, som alltid, för å hänga… Vi hade redan planerat vad vi ville göra… Vi turades om att våldta henne och sa till henne att om hon anmälde oss till polisen så skulle vi döda hennes familj. Hon gick inte till polisen, eftersom hon fruktade för sitt liv. Jag ångrar vad vi gjorde och önskar att jag kunde be henne om ursäkt för vad vi gjorde, det var bara okunskap som ledde till den brutaliteten".

Zanele Muholis envisa, modiga arbete - och andra med henne - är förutsättningen för det som nu utspelar sig i FN. Utan vittnesmål, ingen kunskap.

Resolutionstexten från i somras ska nu dras några varv till genom FN:s MR-maskineri. Majoriteterna kan ändras. Så här ser delar av innehållet ut i skrivande stund:

Dödsstraffet ska bort. Nya effektiva lagar måste införas i länder som underlåter att skydda HBT-personer från hot och våld. Dessutom vill rapportören Navi Pillay som är FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter (hon har tidigare tjänstgjort vid den internationella tribunalen Rwanda) att publika informationskampanjer ska genomföras bland unga, i till exempel skolor, för att öka kunskaperna och toleransen när det gäller HBT-personer. Det förslaget sätter bland annat strålkastarljuset på den senaste tidens utveckling i Ryssland, framför allt i Sankt Petersburg, där borgmästaren vill förbjuda ”homopropaganda” riktad till unga.

Allt detta måste medlemsstaterna nu ta ställning till. En internationell debatt om att homosexualitet inte är en sjukdom och samkönat sex är inte är ett brott. Den som själv vill följa MR-rådets arbete på nära håll kan göra det på Twitter @UN_HCR.

Text: Kristina Hultman, journalist, författare och gästskribent i UI-bloggen. Hon arbetar nu på en bok om Mary Wollstonecraft och var tidigare ordförande i Svenska Pen:s Kvinnokommitté.

 


Om UI-bloggen

Arkiv