Vem bestämmer i Europa – politikerna eller marknaden?


Av: Ylva Nilsson

2012-01-18 |

 

Julhelgen blev en stillsam avslutning på förra året då dramatiken i eurokrisen stegrades för varje dag som gick. Men på fredagen i förra veckan kom ett nytt drag från marknadskrafterna. Kreditvärderingsbolaget Standard & Poor´s sänkte betyget för nio euroländer.

Frankrike och Österrike hör nu till gruppen euroländer som förlorat högsta betyget och får räkna med att betala högre ränta när deras statliga lån ska omsättas. Innan någon hann dra andan smällde Standard & Poor´s till med sänkt kreditbetyg också för eurozonens räddningsfond, EFSF. Just som politikerna diskuterade hur man kan höja fondens lånekapacitet, såg Standard & Poor's med ett penndrag till att kapaciteten istället krymper.

Precis som under hela 2011 när  liknande utspel från marknaden regnade över Europa, vänds ögonen mot Tyskland. Som ledare för det enda land stort nog och rikt nog att göra en skillnad, har Angela Merkel hamnat i positionen att hon har sista ordet över eventuella motdrag. Vad ska EU göra åt det här?


Svaret från Tyskland är detsamma som lämnades under hela förra året: ”Vi sitter still.”

Merkel har hela tiden motsatt sig att delta i ett försvar av de europeiska länder som attackerats. De har skuldsatt sig, de har sig själva att skylla. All hjälp i det här läget, blir en ursäkt att fortsätta slarva. Först när de tyska bankerna visade sig vara i farozonen på grund av sin stora utlåning till Grekland och Portugal, gick Tyskland med på att bevilja nödlån i utbyte mot strama sparpaket i de krisdrabbade länderna.

”För lite, för sent”, suckade kommentatorerna men Tyskland höll envist tillbaka mer hjälp än så. EU:s räddningsfond EFSF som distribuerar nödlånen fick bara vad marknaden betraktar som en mycket snål tilltagen kapacitet att operera med.

Under tysk ledning sattes EU:s krafter istället in för att skärpa lagstiftningen, för att hindra länder att i framtiden dra på sig stora lån och underskott. I en värld där finansaktörerna reagerar sekundsnabbt på allt som sägs och görs, känns det inte som ett självklart motmedel, precis, att ändra i EU:s fördrag.

Men Merkel har inte bråttom: ”Det finns inga snabba lösningar. Det här är ett maratonlopp,” förklarade hon inför Bundestag i december. Ett slut på krisen kommer, som Merkel ser det, först när de skuldsatta länderna har sparat sig ur sin dåliga ställning. Till dess får vi leva med läget som det är.

Det är onekligen fascinerande att se en politiker som vägrar röra sig ur fläcken trots att börser rasar eller går i taket, penningmarknader stormar och kapitalet dansar i allt hetsigare takt. Går det ens, att strunta i turbulensen?

Större delen av Europa tror inte det. Många har länge krävt, bönat och bett förbundskansler Merkel att använda någon av alla tänkbara medel att mätta den rasande marknaden och återvinna ett lugn. Ställ rejäla tysk-franska lånegarantier! Tryck upp europeiska obligationer! Låt ECB gå in och köpa upp de dåliga lånen! ECB kan alltid trycka mer euro, om det befintliga kapitalet inte räcker.

Det är inte bara de skuldsatta länderna som vädjat om andrum för att slippa utsätta sina befolkningar för de tuffaste besparingar på skrämmande kort tid. Det är lika mycket grannländerna vars ekonomier saktat in som ett resultat av krisen. USA och Kina har anslutit sig till kören, själva drabbade av Europas minskade köpkraft: Snälla, gör något!

Men Merkel förhåller sig kolugn. Alla snabba krislösningar – vad de än kallas och hur de än paketeras - innebär i grunden att Tyskland ställer sig som garanti för skuldsatta länder. Tyskland vill inte ens gripa in när till och med EU:s räddningsfond nedklassas och lånekapaciteten urholkas. Merkels finansminister Wolfgang Schäuble kommenterade på måndagen i tysk radio: ”Vi har vad vi behöver i fonden.”

Angela Merkel kan komma att bli en sann hjältinna: Kvinnan som satte sig upp mot marknadskrafterna – låt dem sparka sig trötta -och vann. Eller så blir hon sedd som kvinnan som vägrade kasta till oss livlinan när världen var på väg – vilket Världsbanken igår varnade för – att störta ned i den djupaste av ekonomiska kriser.

Text: Ylva Nilsson, EU-journalist

Tips:
Läs mer om eurokrisen i det senaste numret av Världspolitikens Dagsfrågor.
Läs även Ylva Nilssons kommentar i EU-merabloggen.


Om UI-bloggen

Arkiv