Svenska Etiopienkrav riskerar drabba Dawit Isaak


Av: Per Jönsson

2012-01-14 |

De högljudda kraven att regeringen Reinfeldt ska vädja till härskarna i Etiopien om nåd för de dömda svenskarna riskerar att motverka sitt syfte. Sverige har nämligen i fallet Dawit Isaak stött Eritreas gränskrav på ärkefienden Etiopien.

Direkt efter de fängslade svenska journalisternas beslut att begära nåd i stället för att överklaga fängelsedomen på 11 år gick somliga politiker och medierepresentanter ut och krävde att regeringen Reinfeldt ska ta Etiopiens styresmän i örat.

 ”Nu ligger ansvaret helt och fullt på att den svenska regeringen genom påtryckningar och samtal ökar pressen på den etiopiska regeringen”, hävdar Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin. ”Vi kräver att regeringen agerar kraftfullt och tydligt i sina relationer med Etiopien för att få Martin Schibbye och Johan Persson fria”, säger Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser med flera i ett upprop. Nu måste regeringen Reinfeldt förklara för den etiopiska regeringen att de dömda journalisterna inte gjort något som ”kränker Etiopiens territoriella integritet”, konkretiserar förre UD-kabinettssekreteraren Pierre Schori.

Uppenbarligen tror dessa debattörer och många andra svenskar att Etiopien har ett särskilt gott öra och öga till Sverige, som ju var mycket tidigt engagerat där med biståndsverksamhet. Men i själva verket är det snarare så att regeringen genom sitt tidigare agerande har dåliga relationer gentemot Addis Abeba. Det demonstrerades också i samband med engagemanget för frigivningen av en annan svensk journalist – Dawit Isaak som suttit fängslad i över ett decennium i Etiopiens grannland och fiendeland Eritrea.


Sverige har nämligen tydligt tagit ställning för Eritrea i vad som är de båda afrikanska ländernas allvarligaste tvistefråga: frågan om vilket land som har rätt till gränsområdet kring staden Badme. 2002 slog den internationella skiljedomskommittén EEBC med mandat från FN, EU, USA och dåvarande OAU (numera Afrikanska unionen) fast att Badmeområdet enligt folkrätten tveklöst tillhör Eritrea och att Etiopien måste dra tillbaka sina militära styrkor därifrån. Då hade de båda länderna under två år utkämpat ett blodigt krig som krävde bortåt 100 000 människors liv. Etiopien har sedan dess vägrat att följa EEBC:s utslag, och så länge Meles Zenawis regim i Addis Abeba har stöd från USA tycks man inte ha minsta tanke på att utrymma Badwe.

Andra länder, däribland Sverige, har dock i just denna folkrättsliga fråga stött Eritrea. När utrikesminister Carl Bildt häromåret mötte chefredaktörerna för Sveriges fyra ledande dagstidningar i samband med en Dawit Isaak-kampanj yttrade han (i sammanfattning): Det faktum att Sverige anser att Eritrea har rätt i gränskonflikten med Etiopien kan få betydelse för möjligheten  att få loss Dawit Isaak.

Bildts företrädare Jan Eliasson uttryckte sig ungefär samtidigt på liknande sätt. Och även den gången tyckte Urban Ahlin att regeringen skulle sätta press på Zenawiregimen i Addis Abeba: Sverige bör ta initiativ i EU under (dåvarande) ordförandeskapsåret och driva frågan att Etiopien ska rätta sig efter EEBC:s utslag i gränsfrågan.

Sådana kritiska svenska positioner och utspel väger för frihetskämpen och statsledaren Meles Zenawi långt tyngre än olika slags tyst diplomati och biståndsallmosor. Knappast förvånande stängdes förra vintern den etiopiska ambassaden på Löjtnantsgatan i Stockholm.

Det är illa nog att de svenska journalisterna tvingats ödmjuka sig och begära nåd för ett brott som de inte har begått, något som indirekt riskerar drabba andra oberoende journalister i krishärdar runtom i världen. Det vore lika illa om svenska regeringen bönar och skrapar med foten inför diktatorn i Addis Abeba med argument som tangerar Etiopiens inflammerade territoriella konflikter i Ogaden eller Badwe. Och kanske allra värst vore om den sortens svenska diplomati – tyst eller offentlig – skulle göra det ännu svårare att förmå Eritrea att släppa Dawit Isaak.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet

 


Om UI-bloggen

Arkiv