Bara bred front kan hota Putin


Av: Lena Jonson

2012-01-12 |

 

Decembers stora massmöten i Ryssland - med som mest uppemot 100 000 deltagare i Moskva den 24 december - påminner om arabvårens proteströrelse som resulterade i flera regimförändringar. Det vore dock en illusion att tro att det skulle gå lika lätt i Ryssland. Putin kommer inte att vika sig för demonstranterna.


Från att först inte veta hur proteströrelsen skulle bemötas, fann regimen snabbt ett koncept. Putin betonade att demonstrationer och missnöje är normalt i en demokrati. Medvedev presenterade i sitt tal till parlamentet den 22 december ett paket av åtgärder för att reformera det politiska systemet som sades vara planerat sedan länge. Polis och kravallpolis förhöll sig lugna vid mötena - de markerade sin närvaro i ett jätteuppbåd och med militärfordon i rader i grannskapet.
 

Åtgärderna Medvedev presenterade har välkomnats men de är högst begränsade. De innebär endast en återgång till hur regelverket var före Putins förändringar 2004−2005. Guvernörer blir återigen folkvalda, det blir lättare att bilda nya partier och att föra fram presidentkandidater samt enklare för partier att ställa upp i val. 

Putins linje är att han representerar majoritetens vilja. Men hans grova skämt om demonstranterna som ”apor” visar vad han egentligen anser om dem. Efter valet till duman den 4 december genomfördes en rad personförändringar i toppen. Ingen av dessa tyder på en vilja att rekrytera liberala gestalter. Det var endast en omflyttning av Putin-lojalister. 


På den tunga posten som presidentadministrationens chef tillsattes Sergej Ivanov och den tidigare stabschefen blev dumans talman. Dmitrij Rogozin, tidigare rysk representant vid Nato och känd för sina militanta uttalanden, gjordes till vice premiärminister med ansvar för militärindustrin. Till det mer anmärkningvärda hör att Vladislav Surkov, chefsideologen, hjärnan bakom tillkomsten av Putinlojala ungdomsorganisationer och utformande av regimens kampanjer, flyttades från presidentadministrationen till regeringen och blev vice-premiärminister med ansvar för moderniseringsfrågor. Surkovs ställning tycks ha symboliskt reducerats men hans reella inflytande har knappast minskat.


Efter att de ryska helgerna avslutas i nästa vecka kommer Putins valkampanj inför presidentvalet att dra igång. Han är troligtvis störd över det fortsatt låga stödet i opinionsundersökningarna − senaste siffran visade på 38 procent. Han vinner med säkerhet presidentvalet men troligtvis först i en andra omgång efter att många proteströstat i valets första omgång. 


Putins regering efter valet kanske inte har Medvedev som premiärminister. Det är inte omöjligt att Putin låter sin gamle vän Alexej Kudrin få jobbet. Fördelen med Kudrin för Putins vidkommande är att han förutom att vara lojal mot Putin också hunnit skaffa sig en liberal image sedan han lämnade finansministerposten i september då han fått veta att Medvedev lovats posten som näste premiärminister. Med Kudrin som premiärminister i en Putinstyrd regering kan inga större reformer väntas.


Men vilken roll spelar egentligen Vladimir Putin? Har han total makt eller är han delegerad makt från ”företagskorporationen Ryssland” bestående av klaner av säkerhetstjänstens, byråkratins och affärslivets toppar? Kan det vara så att en del av de makthavande börjar se Putin som ett förbrukat varumärke och en belastning och därför låter utnyttja det folkliga missnöjet för att få bort honom? Knappast. Tiden är ännu inte mogen för en sådan manöver som skulle kunna få farliga konsekvenser för den nuvarande maktkonstellationens intressen och det system den skapat. Enligt traditionellt ryskt makttänkande behövs en stark auktoritet som kan sätta hårt mot hårt om folket skulle börja röra på sig. 


Ryssland kommer inte förändras genom snabba förändringar utan endast genom en lång och medveten strävan. Ska reformsträvanden lyckas måste befolkningen organisera sig och engagera sig långsiktigt. Den gamla drömmen om ”lillefar” som tar över och löser alla problem, är farlig. De som nu för fram före detta bloggaren och numera politikern Alexej Navalnyj som den nye ”Frälsaren” riskerar att bli besvikna. 

Vad som förestår oppositionen är att bilda politiska partier som kan presentera alternativ till den politik som regeringen för. Det gäller att utnyttja lagstiftningen när den nu kommer att ändras i enlighet med vad Medvedev tillkännagivit, och att bilda partier. För nya partier är åtminstone tre nischer lediga: en liberal, en socialdemokratisk/vänster och en moderat nationalistisk. Olika konstellationer av dessa tre riktningar är tänkbara. 


Men framförallt måste oppositionen kunna enas i en bred front kring gemensamma konkreta krav i ett försök att tvinga regimen till eftergifter. Förr eller senare kommer konkurrensen och splittringen inom makteliten att nå den omfattning och intensitet att de folkliga protester måste tillåtas slå igenom.


Text: Lena Jonson, forskningsledare UI:s Rysslandsprogram.

 


Om UI-bloggen

Arkiv