Passar Kina in i vår värld?


Av: Rutger Palmstierna

2012-01-11 |

När den kinesiska ekonomin blir världens största riskerar Kinas uppträdande att krocka med principen om suveränitet och lika rättigheter för alla stater.


Kinas konfucianska värdegrund sitter ”i väggarna”. Detta märks på många sätt, som att man rangordnar allt från skolelever till universitet, som att allt fler välutbildade kvinnor vägrar gifta sig, som att all makt utgår från kommunistpartiets centralkommittés politbyrås ständiga utskott, och som att Kina inte verkar vilja följa FN:s havsrättskonvention i Sydkinesiska sjön, utan ha sin egen ordning.

Detta återspeglar det konfucianska tänkesätt som impregnerat det kinesiska samhället genom ett par årtusenden, där samhällets stabilitet bygger på ”harmoni” – en systematisk ordning av samhället i en kedja av över- och underordningar, sammanfattat i ”de fem relationerna”:

• Furste och undersåte
• Man och hustru
• Far och son (sedan ettbarnspolitiken infördes - föräldrar och barn)
• Äldre bror och yngre bror
• Äldre vän och yngre vän

Konfucianismen förutsätter att den överordnade i dessa parrelationer visar välvilja – den fundamentala dygden (ren) – godhet eller kärlek, vilket i gengäld får den underordnade att visa lojalitet, vördnad eller lydnad. Om alla i varje relation anstränger sig att följa normerna (li) för dessa dygder uppstår den sociala harmoni (he) som eftersträvas som motvikt till det kaos det kinesiska samhället upplevt många gånger under de årtusenden när en dynasti fallit och en ny tagit vid. Därför gäller det för varje individ att veta sin plats och lära sig rätt beteende. (Och där detta inte hjälpte fanns drakoniska straff som satte motsträviga individer på plats...)

Detta system av över- och underordning uttrycks alltså i de ”fem relationerna”. Också kommunistpartiet förenar konfucianskt hierarkisk överordning med den leninistiska principen om demokratisk centralism – furstens välvilja uttryckt genom tillväxtbefrämjande åtgärder för den sociala harmonins skull (och underbyggt med Folkets väpnade polis). På samma sätt vittnar rangordningen av skolelever, anställda och såväl nationella som internationella universitet om en strävan mot över- och underordning – liksom de unga och välutbildade kvinnornas vägran att gifta sig visar en vägran att underordna sig make och svärmor.

Ett intressant exempel gavs i april 2011 när Brics-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – hade sitt toppmöte på ön Hainan i Sydkinesiska sjön. Av kommentarer efteråt framkom att mötet följt Kinas politiska agenda vilket också kunde utläsas ur slutkommunikén där Kina uppenbart hållit i pennan. Tillfrågad varför man ställt upp på detta sade en delegat, som inte ville uppge sin identitet, att man på det sättet får bättre gehör för sina handelsfrågor i Peking – en praktisk demonstration av välvilja i utbyte mot lojalitet...

Men mer händer i Sydkinesiska sjön – och inte bara där: i ett antal incidenter särskilt de senaste åren har Kina visat sig inte acceptera principerna i FN:s havsrättstraktat, som man ratificerade 1996. Incidenterna handlar om andra länders örlogsfartygs rätt till oskyldig passage men främst om anspråket på hela Sydkinesiska sjön och vad som finns under denna. Kinas anspråk går långt utöver traktatens stipulerade gräns för ekonomiska zoner utanför territorialhavet.

Havsrättskonventionen, liksom hela FN-systemet, går tillbaka på principen om att alla stater är suveräna och jämlika. Denna knäsattes i Westfaliska freden 1648 och utgör kärnan i ”den westfaliska ordningens” statssystem: principen om staters suveränitet och territoriella integritet gör deras suveräner till jämlikar inför Gud. Enkelt uttryckt bygger den westfaliska ordningen därmed på en kristen värdegrund som kan härledas till urkyrkans jämlikhet mellan församlingsmedlemmarna. Vilken alltså återspeglas i FN:s generalförsamling där dess folkrikaste medlemsstat Kina har lika många röster som dess minsta medlem Nauru, nämligen en röst.
Denna princip är förutsättningen för den folkrättsliga ordning som vuxit fram under de senaste århundradena, och som är skälet till exempelvis att ett litet land som Georgien sedan kriget 2008 kunnat blockera det stora landet Rysslands medlemskap i  Världshandelsorganisationen WTO på frågan om var Georgiens tullgräns mot Ryssland går.

När det gäller Sydkinesiska sjön försöker Kina stycka upp hela problemet i separata fack. I stället för att initiera en multilateral reglering med alla berörda, insisterar man på bilaterala förhandlingar om sina anspråk (som med Japan i Östkinesiska sjön) samt på att lösa frågan om oskyldig passage med USA i utbyte mot bilateralt samarbete i andra frågor som piratbekämpning.

Förutom att bilaterala upplägg gynnar den större makten leder sådana handlingsmönster tankarna till den typ av internationella relationer Kina bedrev under kejsartiden. Dessa var då huvudsakligen i tributform, bland annat på grund av Kinas ständiga behov av myntmetall. Omkringliggande, väsentligt mindre stater – Japan, Korea, Vietnam – accepterade ett vasallförhållande där Kina var den kosmiska ordningens upprätthållare i kraft av Himmelens mandat. Vasallerna visade sin underordning genom tributmissioner som kan ses som en tidig form av för tributlandet lönsam statshandel. Även Europas ostindiehandel sökte kejsardömet inordna i denna modell.

Också i WTO väcker Kinas agerande frågor. Trots utfästelser vid inträdet är Kina efter tio års medlemskap fortfarande långt från att ansluta sig till dess regelverk om offentlig upphandling. Kinas företag kommer på så sätt i åtnjutande av andra länders offentliga upphandlingar, men ingen ömsesidighet ges till andra länders företag i Kina. Agerandet i Sydkinesiska sjön, liksom det merkantilistiska uppträdandet i WTO, väcker alltså frågan om Kinas konfucianska värdegrund är förenlig med den westfaliska ordningens värdegrund och inneboende krav på jämlikhetsbaserad ömsesidighet.

Men frågan leder naturligtvis till motfrågor. En sådan kan vara att Folkrepubliken Kina som relativ nykomling i det internationella spelet, och utan någon längre tradition av politiska församlingar – eller församlingar över huvud taget – i Kinas tvåtusenfemhundraåriga konfucianska samhällshistoria, inte heller har någon större vana att agera i dessa sammanhang. Kinas agerande vid klimatkonferensen i Durban kan ge en fingervisning om hur snabbt man anammar en multilateral taktik, men därifrån till respekt för det multilaterala regelverket är kanske ett längre steg, och då särskilt i ”det nära utlandet”.

En annan fråga är om det egentligen är någon större skillnad på USA:s och Kinas respekt för folkrätten. Ett test på detta kan utspelas i internationellt vatten mellan USA:s fastland och Hawaii, där Kina fått tillstånd under havsrättskonventionen att prospektera mineralfyndigheter på 5000 meters djup. Detta ska ha väckt visst obehag i Washington kring möjligheten att kinesisk högteknologi i dessa vatten kan utgöra en säkerhetsrisk. Kommer USA, som inte ratificerat havsrättskonventionen att lämna det hela därhän utan annan åtgärd än viss övervakning, eller gör man på samma sätt som Kina i Sydkinesiska sjön?

Frågeställningen om värdegrunden kompliceras av den nationalistiska anda som den kommunistiska regimen uppammat, i vilken det pågår en konfuciansk renässans i Kina. Liksom i andra auktoritära stater, där en etablerad elit har makten utan folklig legitimitet, blir nationalismen det band som förenar makthavare och undersåtar. Samtidigt legitimerar en sådan regim därmed en ultranationalistisk kritik som tvingar regimen i just sådan riktning för att bevara sin nationalistiska legitimitet, något som 1900-talet har gett många exempel på.

Med nationalismen har regimen alltså begränsat sin handlingsfrihet i Sydkinesiska sjön och pressar på för att omvärlden ska acceptera Kinas position. Då blir det desto intressantare att också denna politik verkar börja innehålla konfucianska element. Nyligen använde en företrädare för Folkets Befrielsearmé begreppet ’välvilja’ som ett konfucianskt element i Kinas utrikesstrategi – om också utelämnande dess konfucianska motpart . Detta är i linje med att dagens kinesiska ledare gjort ”harmoni” till ett nyckelord. Och därmed är vi tillbaka till frågan om Kinas konfucianska värdegrund är förenlig med den westfaliska ordningens jämlikhetsprincip.

Frågan kommer också att tillspetsas i takt med att Kinas ekonomi under det kommande årtiondet med stor sannolikhet växer sig större än USA:s, och blir världens största. Det kan dock inte uteslutas att Kinas ekonomiska utveckling under detta årtionde kan bli bra mycket mer turbulent än den varit under de senaste tre, och att detta kan fördröja att Kina blir världsekonomins nummer ett. Dessutom verkar den kinesiska ungdomen genomgå samma mentala utveckling som unga i Europa och USA gjorde på 1960-talet. Kan vi få se en kinesisk ungdomsrevolt av typ 1968, och hur kan detta tänkas samverka med eventuella ekonomiska problem till att förändra det kinesiska samhället?

Osäkerheten om hur ekonomi och samhällsförändringar kan omdana samhällsklimatet är stor. Men grundfrågan förblir hur ett Kina med en konfuciansk värdegrund kommer att hantera utmaningen att vara störst i en värld där flertalet stora makter anser sig vara dess jämlikar?

Text: Rutger Palmstierna, gästskribent i UI-bloggen, konsult vid Macro Intelligence, tidigare sinolog, diplomat och bankman.


Om UI-bloggen

Arkiv