Ryssland på jakt efter en ny identitet


Av: Jakub Swiecicki

2011-09-09 |

Hur förvaltar man historien i Ryssland? Den nuvarande ryska politiken hänger på svaret på den frågan. Ryssland har svårt att hitta sin roll i dagens värld. Man har förlorat sin supermaktstatus och sitt imperium. Nu får man hitta en ny identitet. Historien, inte minst inställningen till stalinismen, bestämmer inte bara vår bedömning av Rysslands utveckling, men även den ryska ledningens (läs: Putins) agerande. 

Tre professorer, två från Ryssland, Lev Gudkov, direktör för det kända Levada Centret och Andrej Zubov från det Statliga Institutet för Internationella Relationer (MGIMO), båda från Moskva, samt Kristian Gerner från Lunds universitet, försökte reda ut begreppen under ett seminarium på UI. Elisabeth Hedborg, som ledde mötet, hade en tuff uppgift att få professorerna, vana att framföra sina långa föreläsningar och den debattglada publiken att hålla tiden. 

Seminariet som ordnades i samarbete med CBEES (Center för Baltic and East European Studies)  på Södertörns Högskola hade rubriken "To Deal with the Past: Rethinking Soviet History in Contemporary Russia” Man försökte besvara frågan om stalinismens brott var en, kanske nödvändig, del av den ryska historien eller inte? Bidrog stalinismen till segern över Hitler i Andra världskriget eller inte?

Sociologen Gutkov menade att efter en snabb ökning i början av 1990-talet av sådana i det ryska samhället som hade en negativ bild av det sovjetiska förflutna ändrades vindarna till förmån för sådana som var kritiska till Jeltsins avståndstagande från kommunismen. Historikern Zubov menade i sin tur att finns allt fler som hyllar Sovjettiden som den bästa sammanhängande utvecklingsperioden i Rysslands historia. Ja, just i Rysslands historia, för att man accepterar tsarernas Ryssland också. Men Zubov menade även att offren för stalinismen är fler och deras historieskrivning kommer att till slut få överhanden.


Båda professorerna var kritiska till Putin, den före detta säkerhetsmannen. Det råder ingen tvekan att det är han som drar i alla trådarna. Den formelle presidenten, Medvedev, är inte en självständig politiker, utan Putins skyddsling. De menade att det inte går att rättfärdiga stalinismen med segern i Andra världskriget som Putin gör. Segern trots, eller kanske tack vare, Stalins ”misstag”  är för övrigt inte Putins påhitt. Andra världskriget är en konstituerande del av den ryska identiteten. Alla ledare har utnyttjat det. 

Kristin Gerner var också mycket kritisk. Han knöt an till vår egen verklighet. Han sade att det inte räcker att fördöma  Stalins brott. I Sverige får man ständigt vara på sin vakt mot kommunismen som ideologi. Det finns en hel del sådana som säger att kommunismen är bra, bara man skiljer på den och de brott som begås  i dess namn. Då tänkte jag på den polske filosofen Leszek Kolakowski och hans stora verk i tre  band från 1978 ”Marxismens huvudströmningar”. Där leder han i bevis att massmord begångna under Stalin inte var en ”avvikelse” från den renläriga maxism-leninismen utan en oskiljaktig del av ideologin.

Kristian Gerner menade att hyllningen av Stalin och hans styre aldrig har varit den enda versionen av den ryska ”levande historien”. Det har funnits alternativ. Till exempel den tolkning som representerades av Alexander Jakovlev och hans chef Michail Gorbatjov. 

Text: Jakub Swiecicki, Associerad vid forskningsavdelningen på UI.



Om UI-bloggen

Arkiv