Kina möter mothugg i Afrika


Av: Per Jönsson

2011-09-09 |

Kinas väldiga ekonomiska expansion i Afrika på senare år har börjat stöta på patrull. Arbetare i gruvor och på fabriker har tröttna på kinesiska bossars dryghet med blodiga sammanstötningar som följd. Många afrikaner ogillar också starkt att kinesiska företagsledare lever i upphöjd avskildhet utan kontakt med den dagliga verksamheten. Det avslöjade danska och svenska Kinaforskare vid ett Afrikaseminarium på Utrikespolitiska institutet.

När striderna bröt ut i Libyen i början av året tvingades Kina evakuera drygt 35 000 medborgare därifrån. En ringa del, visserligen, av den cirka en miljon kineser som i dag är verksamma inom handel, direktinvesteringar och bistånd i Afrika. Men revolterna och oron i Nordafrika utgör ytterligare en prövning för Kinas väldiga ekonomiska engagemang på den afrikanska kontinenten. Att kinesiska företag och affärsmän stöter på tilltagande mothugg i Afrika framgick vid ett seminarium om Kina och Afrika på Utrikespolitiska institutet den 8 september.

Kinas snabbt växande roll i Afrika innebär den största omvälvningen för afrikanska länder sedan kalla krigets slut, ja rentav sedan de vann självständighet från kolonialmakterna. Förra året uppgick Kinas handel med Afrika till 127 miljarder dollar räknat i USA-dollar – en tiodubbling på tio år. Ännu mer drastiskt ökar dess långivning till och direktinvesteringar i afrikanska länder – snart framstår Kina som ”den nya Världsbanken” i förhållande till Afrika.

Det är framför allt på två områden som Kinas växande inflytande i Afrika gör sig märkbart: utvinning av olja och andra råvaror som kineserna behöver för sin egen ekonomiska tillväxt, samt förvärvande (köp och leasing) av odlingsbar mark för livsmedelsförsörjningen till den egna befolkningen. I båda fallen handlar det om att Kinas regim och näringsliv vill minska beroendet av en nyckfull världsmarknad där priserna på råvaror och livsmedel numera tenderar att stiga långsiktigt. Samma strategi bedrivs av flera andra asiatiska länder, framför allt Indien, Japan och Sydkorea.

Ändå måste kineserna numera då och då backa i sin ekonomiska framfart på den afrikanska kontinenten. Johanna Jansson från Roskilde universitet berättade om ett drastiskt exempel på hur Kinas Export-Importbank erbjöd Demokratiska Republiken Kongo och dess president Joseph Kabila en ytterst frikostig kredit på 9 miljarder dollar (!) för att man fritt skulle få utvinna kongolesiska fyndigheter av koppar och kobolt. Därutöver åtog sig kinesiska företag att investera för 6 miljarder dollar i gruvbranschen – allt enligt det så kallade Sicomines-avtalet från 2008.

Just den sortens orena affärstransaktioner är ett av flera skäl till att kineserna har vunnit sådant ekonomiskt inflytande i många afrikanska länder. Likaså välkomnas kinesiska företag i Afrika för att Kina i stort sett struntar i vad för slags politik värdregimerna för. Lån från Världsbanken eller Internationella valutafonden omgärdas oftast av krav på sanering av statsbudgeten och normer för mänskliga och sociala rättigheter. Kina ställer inga sådana krav med hänvisning att man aldrig lägger sig i andra länders inre angelägenheter – en nyckeldoktrin i kinesisk utrikespolitik som ligger bakom att Peking aldrig stött stormakters eller FN:s ingripande i exempelvis Irak, Afghanistan och Libyen. I gengäld kan Kina stoltsera med att man inte har något kolonialt förflutet i Afrika vilket är en belastning för åtskilliga europeiska länder.

Just vad gäller Sicomines-avtalet med Kongo tvingades dock kineserna göra reträtt. Efter hård kritik från Internationella valutafonden och andra biståndsgivare, liksom från den kongolesiska allmänheten och konkurrerande företag reducerades krediten till Kabilas Kongo med en tredjedel. Det var en klar prestigeförlust för Peking – fast somliga bedömare menar att det också var ett smart spel av Kabila som vill hålla sig väl med både Kina och IMF.

Även i Zambia har kinesiska företagare rönt motstånd, av mer fysisk art, berättade UI:s Kinaexpert Johan Lagerkvist. I detta kopparmalmsrika land, som på 60- och 70-talen slösade bort enorma exportintäkter på lyx och allsköns konsumtion, har Kina idag en total handel med Zambia på 2,85 miljarder US-dollar. Dock har gång på gång våldsamma upplopp utbrutit bland gruvarbetare som protesterat mot orimligt hårda arbetsvillkor – flera gånger med tiotals döda som följd. Numera råder en allmänt irriterad, för att inte säga fientlig, stämning i Zambia mot den kinesiska närvaron, inte minst för att de kinesiska förmännen och cheferna anses leva alltför snorkigt avskilt från den zambiska befolkningen.

Sådana stämningar finns i fler afrikanska länder. Likväl kommer Kinas ekonomiska expansion i Afrika att fortsätta i hög takt, spådde Peter Kragelund från Roskilde universitet. Ett viktigt skäl till detta är att inflödet av kinesiska lån och investeringar helt enkelt ökar afrikanska regimers handlingsfrihet – gentemot IMF och Världsbanken, gentemot andra biståndsländer och investerare, gentemot de egna undersåtarna som kan smörjas och lugnas med diverse Kinafinansierade allmosor. Så även om inte Kina har en kolonial historia i Afrika så avtecknar sig en kinesisk nykolonial framtid på denna kontinent.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör vid UI och skribent för UI-bloggen.



Om UI-bloggen

Arkiv