Folkrättsexperters ord är inte lag


Av: Kjell Goldmann

2011-09-08 |

Alltför ofta inträffar det att enskilda experters utlåtanden om folkrättsliga knäckfrågor görs till etablerad sanning. Den dramatiska konflikten mellan Israel och Turkiet om sjöblockaden av Gaza är ett aktuellt exempel. Somliga folkrättsexperters tolkning att Israel inte hade rätt att ingripa mot blockadbrytare har allmänt accepterats i svenska medier. Det är ett problematiskt sätt att göra politik av juridik, skriver statsvetarprofessorn Kjell Goldmann.

Den 31 maj 2010 bordade en israelisk marinstyrka sex fartyg som var ute för att bryta sjöblockaden av Gaza, varvid nio personer på ett turkiskt fartyg dödades. FN:s generalsekreterare tillsatte en panel, vars rapport först blev känd genom en läcka till The New York Times. Israel kritiseras för överdrivet våld och andra övergrepp mot de inblandade, men panelen hävdar att själva blockaden var laglig och att Israel hade rätt att ingripa mot blockadbrytare. 

I svensk debatt etablerades motsatt uppfattning redan på dag 1. I Svenska Dagbladet hävdade Ove Bring, professor i internationell rätt, att såväl blockaden som bordningen stred mot den internationella rätten. Enligt vad Bring kallade den moderna folkrätten var det ”fredens folkrätt” som gällde i detta fall, och den förbjuder staterna att etablera säkerhetszoner på internationellt vatten och göra ingripanden inom dessa. I denna tolkning av rättsläget instämde samma dag en annan professor i folkrätt, Bo Johnson Theutenberg, i en intervju med TT. 

Vi som inte är jurister tänker oss gärna att domslut avkunnas av en opartisk domstol efter hörande inte bara av åklagaren utan också av den anklagade och av eventuella vittnen. När det gäller folkrätt är det som om en enskild professor kan avge ett domslut timmar efter det påstådda brottet.

Det fanns svenska debattörer som ifrågasatte Brings och Theutenbergs uppfattning, bland annat Göran Lysén, också folkrättsprofessor. Det som gjorde mig uppmärksam på att något var knepigt med Brings och Theutenbergs skyndsamma ställningstaganden var emellertid en artikel i den kanadensiska The Globe and Mail några dagar senare. Artikeln var skriven av Ed Morgan, professor i internationell rätt vid det ansedda University of Toronto. 

Reaktionerna på händelsen i Medelhavet, skrev Morgan, hade nästan genomgående hänvisat till internationell rätt, men hade lika genomgående präglats av brist på internationell-rättslig kunskap. I artikeln diskuterade han de havsrättsliga frågorna på ett relativt detaljerat sätt. Den bild han gav var av juridiska bedömningsfrågor och inte av israelisk kriminalitet. 

FN-panelen har gått vidare med bedömningsfrågorna. Den har letts av Geoffrey Palmer, jurist och tidigare premiärminister i Nya Zeeland. I panelen har ingått Alvaro Uribe, tidigare president i Colombia och även han jurist, samt representanter för Turkiet och Israel. Förfaringssättet har åtminstone en viss likhet med vad en lekman som jag ser som ett rättsligt förfarande. Panelens juridiska huvudslutsats är att Israels bordning inte stred mot internationell rätt – alltså motsatsen till den som svenska experter spred från första dagen.

Min poäng är inte att Bring och Theutenberg hade fel när de gick ut i medierna. Poängen är inte heller att den israeliska bordningen skulle ha varit invändningsfri. Som annat i israelisk politik gav bordningen prov på hänsynslöshet och omdömeslöshet, och som annat i denna konflikt – inklusive Ship to Gaza-aktionen som sådan – tjänade bordningen till att försvåra fredliga förhandlingar.Min poäng är i stället att problematisera det sätt varpå professorer i folkrätt deltar i utrikespolitisk opinionsbildning. 

De akademiska ekonomernas roll i den samhällsekonomiska debatten har ifrågasatts, men ekonomerna är så många och gör så skilda bedömningar att alla inser att det handlar om bedömningsfrågor och inte bara om expertkunskap. Det finns för övrigt ekonomer som är noga med att göra denna distinktion, inte minst den föredömlige Lars Calmfors.

Även vi statsvetare förekommer emellanåt i medierna som om vi gjorde anspråk på att ha speciell, vetenskapligt grundad expertis, något som jag diskuterat i annat sammanhang. Bara undantagsvis har vi emellertid något att säga som går utöver vad vem som helst kan tänka ut. 

Med folkrättsprofessorer kan det vara annorlunda. De är mycket färre än ekonomerna, och de uttalar sig i motsats till statsvetarna om något som inte vem som helst kan förstå. Det de säger får antas ha betydelse för opinionsbildningen i ett land där stärkande av folkrätten är en nationell målsättning. Om de hävdar att en stat har förbrutit sig mot folkrätten har de definierat något som svensk politik bör vända sig mot.

En professor i juridik, dock inte folkrätt, förklarade en gång för mig att vi som inte är jurister har en alltför högtidlig syn på det juridiska. För en jurist är juridiken ett praktiskt redskap, inte något heligt, eller hur nu hans ord föll. När det gäller folkrätten förefaller denna karakteristik vara träffande. Syftet med en folkrättslig analys tycks inte så sällan vara att producera argument för politisk användning.

Sådan argumentproduktion pågår förmodligen i många utrikesdepartement, och åt sådant ägnar sig de folkrättsprofessorer som bedriver opinionsbildning med sina juridiska avgöranden. Det är önskvärt att människorna ser med samma skepsis på deras argument som på ekonomernas och statsvetarnas, men jag är rädd att folkrättsexperter har särskild auktoritet därför att, som Ed Morgan påpekar, alla gillar folkrätten, men få förstår vad den innebär.

Förhållandet mellan internationell rätt och internationell politik får en nästan parodisk belysning av konflikten kring offentliggörandet av FN-rapporten om Ship to Gaza. Enligt pressuppgifter har rapporten varit klar i månader, men offentliggörandet har bromsats av den turkiska regeringens krav att Israel ska be om ursäkt för det inträffade och inte bara beklaga detta, vilket är vad rapporten föreslår. Den israeliska regeringen tycks för sin del ha medverkat till förseningen i syfte att vinna tid för en reparation av de turkisk-israeliska relationerna. 

När rapporten läckte ut i förväg till The New York Times blev den omedelbara reaktionen i Ankara att kritisera Israel ännu hårdare, att näst intill avbryta de diplomatiska relationerna, att hota med militära åtgärder och att underkänna den för Turkiet pinsamma slutsatsen om den israeliska blockadens rättsenlighet. Om FN-rapporten säger den turkiske presidenten att ”vad oss beträffar finns rapporten inte”. 

Nog är relationen speciell mellan internationell politik och internationell rätt. Nyligen har Said Mahmoudi, även han professor i internationell rätt, hävdat att NATO har överskridit FN:s mandat i Libyen. Detta, säger Mahmoudi, framgår om man beaktar diskussionen i säkerhetsrådet innan resolutionen antogs. Jag kan inte vara ensam om att finna det besynnerligt när en jurist gör anspråk på att på juridisk grund, men utan juridiskt förfarande, ”fördöma” (Mahmoudis term) politikers tolkning av ett politiskt beslut.

Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, nu skriver han bland annat för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


 


Om UI-bloggen

Arkiv