Misstro mot väst starkare än kampen mot Kadafis tyranni


Av: Disa Håstad

2011-09-05 |

Starka afrikanska aktörer spjärnar emot att Libyen framöver ska styras av krafter som hjälpts till makten av NATO. De ser det hela som en militär kupp utifrån av västvärlden som vill åt Libyens oljerikedomar med hjälp av nykolonial våldspolitik. Framför allt bryter Sydafrikas president Jacob Zuma mot Nelson Mandelas tidigare västvänliga politik, skriver Disa Håstad.

Ännu har inte Afrikanska unionen (AU) och Afrikas stormakt Sydafrika erkänt NTC, Libyens övergångsregering. Misstron mot väst och NATO-ländernas förmodade agenda - att skaffa sig en bas i ännu ett oljerikt land – tycks vara starkare än solidariteten med kämpande bröder i Nordafrika, som vill bli av med en diktator som förtrycker dem.

Däremot har Nigeria, liksom en rad andra länder, inklusive grannländerna, nu erkänt NTC. Nigeria hade visserligen såsom medlem i säkerhetsrådet redan sagt ja till flygförbudet i våras. Att erkänna övergångsregeringen är dock en helt annan sak och presidenten Goodluck Jonathan har också kritiserats för detta internt, av presskommentarer och bloggar att döma. Vad bloggarna har svårt att förstå är varför Nigeria gör så utan att bry sig om vad som ska ske med de nigerianska legosoldater som slagits för Kadafi. Nigeria borde ha försökt ta hem dessa först, menar man.

Några särskilt illasinnade kommentatorer anser att detta är Jonathans "tack" till väst som bekämpar Kadafi, eftersom denne för ett och halvt år sedan föreslog att Nigeria skulle delas enligt sina religioner. Att betvivla att Nigeria är en enhetsstat är en dödssynd och att föreslå att det delas är därför som att svära i kyrkan. Att en utländsk statschef gör det leder till en diplomatisk kris - förbindelserna var mycket riktigt spända mellan Nigeria och Libyen under några månader.

Men president Jonathan kan ha en del att vinna på Kadafis fall, skriver den nigerianska tidningen Vanguard. Nigerias olja kan bli mera värd - och han kan själv, med ECOWAS hjälp (ECOWAS är den västafrikanska samarbetsorganisationen, baserad i Abuja, där Jonathan just nu är ordförande) gå in i det maktvakuum som nu uppstår.

Varför borde Nigeria då ha avhållit sig från erkännande? Ja, enligt kommentatorer så ska man alltid misstro de imperialistiska staterna och forna kolonialmakterna. Många i Afrika anser att kolonialismen fortfarande pågår, bara med andra medel. Nu är det de multinationella bolagen som berövar Afrika dess råvaror, ibland i maskopi med styrande eliter (just så är det i Nigeria) medan befolkningen inte får del av inkomsterna.

Det viktigaste landet i den grupp stater som väntar med erkännande är förstås Sydafrika som visat prov på en minst sagt vacklande hållning. Eftersom Sydafrika tillsammans med Nigeria och Gabon just nu är med i FN:s säkerhetsråd godkände man till slut flygförbudet över Libyen vilket indirekt blev ett godkännande av NATO:s verksamhet i området. Men egentligen var redan detta att gå för långt, enligt många afrikanska stater.

Sydafrikas president Jacob Zuma har i flera sammanhang sagt att han vill lösa frågan i samråd med alla parter, inklusive Kadafi.  Zuma har också ansträngt sig att genomföra sina idéer i verkligheten - han har gjort flera medlingsresor till Libyen, dock utan positiva resultat. Med sin tvekan att erkänna övergångsregeringen bryter Zuma mot den i praktiken västvänliga linje som fördes av Nelson Mandela.

Thabo Mbeki, president efter Mandela och före Zuma, har också ventilerat sin tveksamhet inför NATO:s aktion gentemot Libyen. Enligt honom var situationen i Libyen inte att jämföra med den i Egypten eller Tunisien. Där hade en spontan ungdomsrevolt drivit på händelserna. I Libyen, anser Mbeki, är det väst som är drivande, eftersom det ligger i dess intresse att störta regimen i detta oljerika land.

Flera afrikanska kommentatorer har också anklagat västmakterna för att ljuga om Kadafiregimen och inte berätta att det var ett välfärdsland, där medborgarna fick fri skolutbildning och subventioner på många utgifter. Inkomsten här låg skyhögt över många afrikanska länder, skriver de.

Text: Disa Håstad. Håstad var i många år utrikeskorrespondent på Dagens Nyheter och har nyligen gett ut boken "Frihetens frestelser" som handlar om ledare i Afrika som berikar sig själva utan att bry sig om sina befolkningar. Nu skriver hon för UI-bloggen.




Om UI-bloggen

Arkiv