Krig för demokrati kräver eftertanke


Av: Per Jönsson

2011-09-30 |

Den Nato-ledda och FN-sanktionerade interventionen i Libyen har nått ett till synes överraskande framgångsrikt slut – ”a seemingly surprisingly successful conclusion”. En så pass ljus, om än aningen tvetydig, bedömning vågade sig den tyske forskaren Gerald Knaus på när han talade om militära ingripanden i humanitära syften vid seminariet ”Can Intervention Work” på Utrikespolitiska institutet fredagen den sista september. Knaus är knuten till amerikanska Harvarduniversitet och har grundat tankesmedjan European Stability Initiative i Berlin.

Knaus försiktiga optimism låter säkert som ljuvlig musik för alla de svenskar som förtröstansfullt hejar på krig för fred och demokrati i främmande land. Enligt den stora internationella opinionsmätningen nyligen ”Transatlantic Trends 2011” stöder fler än fyra av fem svenskar (83 procent) aktiva insatser för demokratisering i andra länder även om det skulle medföra instabilitet. Sådan riskbenägenhet för demokratins skull omfattas inte alls i samma utsträckning av amerikanerna (45 procent) eller EU-medborgarna (i snitt 61 procent).

Att Libyeninterventionen verkligen blev av berodde inte minst på att president Barack Obama lät sig övertygas av argumentet att USA inte ännu en gång får stå vid sidan av när ett land riskerar att drabbas av folkmord. Exempelvis som det i Rwanda 1994 då nästan en miljon människor höggs ihjäl inför en passiv omvärld.
Rwanda är ett fruktansvärt typfall på vad som kan hända när ingen vågar sig på en humanitär intervention. Ett annat kusligt fall är det samtidiga Bosnien, där framför allt serbiska, men också kroatiska och muslimska ultranationalister under tre år ägnade sig åt blodigast tänkbara etniska rensning som kulminerade med Srebrenicamassakern i juli 1995. Först därefter tog sig Nato och USA samman för att med eget våld sätta stopp för serbiska övergrepp, vilket överraskande snabbt ledde till fredsavtalet i Dayton.

Då, och efter en liknande Natoinsats i Kosovo 1999, drog många amerikaner en – enligt Gerald Knaus alldeles för enkel – slutsats om militära interventioner för att sprida demokrati. Vad som gjordes hösten 1995 i Bosnien kunde ha gjorts redan vid serbernas angrepp 1992, och med lika snabb framgång, hette det bland beslutsfattare i Washington. Det resonemanget bidrog till att legitimera såväl Afghanistaninvasionen 2001 som Irakdito 2003 – vilka båda har lett till mångårig intern blodspillan utan något riktigt slut i sikte.

I både Afghanistan och Irak trodde många i USA, men också i andra Natoländer och somliga i Sverige, att nyckeluppgiften var att från grunden skapa nya nationella institutioner den – alltifrån ordningsmakt och domstolar till välfärdsorgan och en röst för alla. Första uppenbara misslyckandet för den strategin var när den amerikanske ”prokonsuln” i Irak Paul Bremer direkt efter invasionen helt sonika upplöste Iraks polisväsen, armé, statsförvaltning och gamla styrande Baath-partiet. Ett liknande, mer utdraget fiasko har varit Natoorganet Isafs försök att bygga en ny polismakt och lokala civila styresorgan som ersättning för traditionella maktstrukturer i Afghanistan.

Huvudproblemet i dessa tragiska försök till nationsbyggen är, menar Gerald Knaus, att omvärlden – både invasionsmakten och godhjärtade hjälpgummor som exempelvis Sverige – mest tänker i kvantitativa resurstermer. Ju mer bistånd man öser in, ju fler ”fredssoldater” man ställer upp med desto stabilare och mer demokratiskt nationsbygge förväntar man sig ska uppstå ur krigets kaos. Och desto mer besvikna blir vi när resultatet inte alls blir vad vi hoppats.

- Felet är att vi oftast inte tänker efter – i förväg. Vi kan inte räkna med att nya nationsbyggen ska lyckas med demokratiska modeller som vi råkar tro på men som det inte råder nationellt samförstånd om i det drabbade landet. Nationsbyggande handlar framför allt om idéernas makt och nationell självkänsla – vad irakier, afghaner, libyer etc själva har för tankar om demokrati och frihet som verkligen kan fungera i fred, sammanfattar den tyske tänkaren om mänskliga rättigheter.

I det avseendet tycker han att fallet Bosnien ändå har fungerat rätt väl – där har praktiskt taget inte någon ytterligare blodspillan ägt rum under femton års omvärldsövervakad fred. Och det har hittills börjat bra i Libyen, enligt Knaus, inte minst just för att utländska prokonsuler och andra förståsigpåare håller sig på vederbörlig distans och låter libyerna hållas efter eget huvud.

Möjligen är detta en lärdom som kunde ha dragits redan efter femton års inbördeskrig i Libanon 1975-90, som ju bevittnade inte mindre än fyra olika sorters utländska interventioner. Först den syriska militära närvaron under tio-tjugo-trettio år som ledde till både stabilisering och nationell förnedring. Sedan två israeliska invasioner för att bistå de kristna och krossa palestinierna – med fullständigt katastrofalt resultat. Så en västlig och ”humanitär” intervention som tog abrupt slut när amerikanska och franska soldater började dödas i mängd. Slutligen, när alla hade tröttnat på allt vad krig hette, ett massivt inflöde av saudiska och iranska biståndsmiljarder som snabbt byggde upp ett nytt Libanon, som i dag till största delen liknar det gamla brokiga Libanon och där ingen vill tala eller påminnas om inbördeskriget.

Någonstans där anar man att också omvärldens illvilja och välvilja kring Afghanistan kommer att sluta. Att efter tre brittiska, en sovjetisk och en  amerikansk ockupation, plus ett inbördeskrig, ånyo gamla beprövade afghanska strukturer kommer att återuppstå - en diffus statsbildning med pashtunskt, tajdjikiskt, uzbekiskt och hazariskt styre i olika landsändar och med en svag, kanske kunglig, centralmakt i Kabul.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör vid UI och skribent för UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv