Kjell Goldmann svarar Bring och Mahmoudi


Av: Kjell Goldmann

2011-09-30 |

Professorerna Ove Bring och Said Mahmoudi har kommenterat mitt tidigare blogginlägg om att man bör se med samma skepsis på folkrättsprofessorers inlägg i politiska frågor som på ekonomers och statsvetares. Parterna i internationella konflikter åberopar regelmässigt folkrättsliga argument. Folkrätt är politik. Som Bring skriver i Nationalencyklopedin:

”En ... efterlevnadsfaktor är en följd av den politiska kostnad som folkrättsbrott medför om de uppmärksammas av massmedia. De flesta stater för en s.k. renommépolitik och är därmed måna om sin internationella image.”

Denna politiska kostnad är vad saken gäller, när folkrättsprofessorer avger domslut i intervjuer och debattartiklar. I åtminstone denna mening är deras inlägg politiska.

Därav följer enligt min mening ett professionellt ansvar. Den primära uppgiften är inte att tala om för oss som inte är folkrättsexperter på vilken sida vi ska ställa upp. Den är att underlätta kritiska och självständiga ställningstaganden genom att klarlägga de rättsliga bedömningsproblemen. Jag kan inte förstå annat än att Bring ger mig rätt i det väsentliga, säkert också Mahmoudi. Men jag har blivit förvånad över några av deras argument.

Vad gäller Ship to Gaza-bordningen hävdar Bring att det är avgörande om det förelåg ett krigstillstånd. Han gör klart i kommentaren till min blogg att folkrättsjurister har olika mening om detta. Som stöd för sin egen åsikt nämner han att denna ”troligen delas av en majoritet av folkrättsjurister”. Jag frågor mig inte bara hur han vet detta utan också varför den förmodade majoritetsåsikten skulle väga tyngre än den utredning som gjorts av en FN-panel.

Mahmoudi motiverar uppfattningen att Nato i Libyen har överträtt FN:s mandat och därmed begått folkrättsbrott med argument som ger lekmannen nya insikter i vad det innebär att göra en folkrättslig analys.
Enligt Mahmoudi består folkrätten inte bara av sedvanerätt och traktater, som man brukar få lära sig, utan också av kapitel VII-beslut om specifika situationer (”hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar”), beslut som må vara fattade med minimalt antal röster. En sådan resolution ska enligt Mahmoudi tolkas utifrån röstförklaringar av de stater som inte har röstat för den. Därav följer att NATO:s stöd åt upprorsrörelsen i dess kamp för att störta Kadafi har varit folkrättsstridigt (och tydligen att Sverige har gjort sig skyldigt till medhjälp till folkrättsbrott).

Det är vidare enligt Mahmoudi uppenbart, och inte något tolkningsproblem, att ”ockupationsstyrka” i säkerhetsrådets resolution 1973 är lika med marksoldater överhuvud, detta trots att orden i en folkrättslig text får antas vara vägda på guldvåg. Och tidningsuppgifter om specialtrupper, det vill säga ”ockupationsstyrkor” i resolutionens påstådda mening, är enligt Mahmoudi tillräckliga som underlag för ett domslut i denna fråga.
Kanske finns det skäl att fundera över vad det egentligen är som Sverige bör försöka stärka i sin strävan att stärka folkrätten.

I mitt perspektiv på internationella normer, vilket är sociologiskt snarare än juridiskt, är det inte fråga om att döma i internationella konflikter utan om att förstå en faktor av betydelse i internationell politik. Från denna synpunkt är frågan inte om interventionen i det libyska inbördeskriget strider mot folkrätten utan vad den innebär för den politiska principen Responsibility to Protect. Om detta har jag skrivit i ett tidigare inlägg i ui-bloggen.

 

Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet, nu är han bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


Läs också:
Ove Bring: En nypa salt skadar inte
Said Mahmoudi: Said Mahmoudi svarar Kjell Goldmann om folkrätten i Libyen
Kjell Goldmann: Folkrättsexpertens ord är inte lag



Om UI-bloggen

Arkiv