Gräsrötternas solidaritet bidrog till att störta diktaturens kreatur


Av: Olof Kleberg

2011-09-27 |

Årets revolutionära våg i arabvärlden har av många jämförts med kommunismens fall i Östeuropa. Också där krävdes idog gräsrotsaktivitet och praktiskt solidaritetsarbete i omvärlden. Dåvarande Tjeckoslovakienaktivisten Olof Kleberg tecknar här en bild av hur hundratusentals svenskar, däribland statsminister Olof Palme, engagerade sig på alla plan för att stödja den tjeckoslovakiska demokratirörelsen efter Sovjets militära inmarsch i Prag 1968.

På ett ytligt plan blev två ord kanske den viktigaste svenska solidaritetsgärningen för Tjeckoslovakien under de mörka åren. Olof Palmes två ord: ”diktaturens kreatur”.

De orden etsade sig fast i mångas minnen, de trängde rakt in genom järnridå och censurmur som ett stöd till de ockuperade och förtryckta. Och de spreds ut över den demokratiska världen. Men enbart ord hjälper inte. Utan allt det praktiska solidaritetsarbetet runt om i Sverige hade motståndet mot den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien och det konkreta stödet för de många utstötta inne i landet aldrig blivit så omfattande.

Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien krossade på sikt hela sovjetsystemet. I Tjeckoslovakien vidtog repression, likriktning, utrensningar och avsked av hundratusentals människor och hundratusentals flydde utomlands.

Efter intensiva protester från den demokratiska världen vidtog några år av stiltje. Förstelningen började lösas upp på allvar 1975. Det var året då Helsingforsdeklarationen om säkerhet och samarbete i Europa undertecknades. Den kom ju sedan att bli grunden för de många Helsingforskommittéerna för mänskliga rättigheter, för KOR och sedan Solidarnosc i Polen, för Charta 77 i Tjeckoslovakien.

Inför sjuårsdagen av invasionen skrev författaren Lars Gustafsson en uppmärksammad artikel i Expressen och på årsdagen den 21 augusti höll ett antal vänstergrupper demonstrationer, i Stockholm med 500 deltagare och Jan Myrdal som talare. 

Men redan ett halvår dessförinnan hade det börjat röra sig. Den tjeckiska exiltidningen Listy började utkomma på svenska och en viktig konferens om Östeuropa och socialismen hölls i Uppsala. Strax efter slungade Olof Palme ut orden ”diktaturens kreatur”, på Stockholms arbetarekommun den 19 april 1975.

På nyåret 1977 publicerades i Prag appellen Charta 77 – en appell för mänskliga rättigheter på grundval av Helsingforsdeklarationen. Den skrevs under av ett par hundra, så småningom av ett par tusen, personer med olika politisk bakgrund. Charta 77 ville inte vara en opposition utan en öppen sammanslutning. Men regimen slog tillbaka hårt med repressalier och rättegångar.

Charta 77 fick ett starkt genomslag utomlands. Kritiker av förtrycket i Tjeckoslovakien fick något att samlas kring. Så även i Sverige. Man kan urskilja två tydliga vägar i solidaritetsarbetet. Den ena var gräsrotsaktiviteten, den andra var arbete i det organiserade samhällssystemet.

På vänsterkanten ordnade gruppen kring Folket i Bild/Kulturfront med bland annat Jan Myrdal i spetsen bössinsamlingar, konserter, demonstrationer och möten. Ungefär samtidigt (1976) bildades Östeuropeiska Solidaritetskommittén, med den nyss avlidne journalisten Ülo Ignats som drivande kraft. ÖESK hade kopplingar till alla riksdagspartier utom vpk, men liberaler dominerade. Man gav ut tidskriften Östeuropa (senare Östeuropa-Solidaritet) som fram till Sovjets fall rapporterade från ofrihetens Östeuropa.

Lyckligtvis förmådde dessa två grupperingar enas i 21 augustikommittén. Redan 21 augusti 1978, på tioårsdagen av invasionen, protesterade man på flera håll, i Stockholm samlades över 10 000. En namninsamling till stöd för Charta 77 stöddes av 120 000 personer.

Gräsrotsarbetet var intensivt fram till 1983. Då hade redan det praktiska initiativet övergått till det etablerade systemet. Gräsrötterna hade satt igång arbetet på en Charta 77-stiftelse som snart under sin dynamiske ledare Frantisek Janouch skaffade sig mäktiga finansiärer och lyckades smuggla och slussa 400-500 milj kr per år i pengar eller utrustning till dissidenter i Tjeckoslovakien.

Charta 77-stiftelsen blev så stark tack vare goda kontakter med väl etablerade krafter, bland annat George Soros. Stiftelsen gav också från 1984 ut en ambitiös skriftserie, Röster från Tjeckoslovakien, med både politiska och litterära bidrag. Parallellt med Stiftelsen arbetade också Arbetarrörelsens internationella centrum från 1978 i all hemlighet med ekonomiskt stöd till dissidenterna i Tjeckoslovakien. Också den vägen förmedlades ansenliga summor.

En tredje, inte lika påtaglig men i praktiken effektiv solidaritetskraft var kulturen. Det lilla dissidentförlaget Šafrán under ensamkraften Jiří Pallas (själv Charta-undertecknare) gav ut en rad skivor med musik från det ockuperade Tjeckoslovakien och nådde därmed ut till en publik som inte så ofta gick på möten och demonstrationer.

Ny, utsmugglad dramatik, främst av Václav Havel, spelades på flera scener. Men framför allt publicerades mängder av skönlitteratur. Under de 22 åren från 1968 till kommunismens fall 1989 utkom inte mindre än cirka 70 böcker på svenska, många av kända författare som Havel, Klima, Kundera, Vaculik och förstås nobelpristagaren Jaroslav Seifert. Många av dessa böcker var förbjudna i hemlandet.

Denna kulturella länk till det ockuperade landet mitt i Europa bidrog till att Tjeckoslovakien ständigt var närvarande även när de tydliga manifestationerna av solidaritet hade tynat under känslan av utsiktslöshet. Men själva förmågan att visa enighet mot förtryck var en erfarenhet som många bar med sig. Den visade sig i det starka stödet för Solidarnosc i Polen under 1980-talet och den kom tillbaka 1990, i måndagsmötena för Baltikums frihet på Norrmalmstorg i Stockholm.

 

Text: Olof Kleberg, Frilansjournalist, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter och chefredaktör för Västerbottenskuriren. Numera skribent för UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv