Said Mahmoudi svarar Kjell Goldmann om folkrätten i Libyen


Av: Said Mahmoudi

2011-09-21 |

Kjell Goldmann anser i en artikel i UI-bloggen den 8 september 2011 att det är besynnerligt att jag grundar min bedömning av lagligheten av NATO-operationerna i Libyen på de diskussioner som fördes i säkerhetsrådet innan resolution 1973 antogs. Min slutsats, som har föranlett Goldmanns kommentar, är att NATO har överskridit sitt mandat. 

Resolution 1973, som bemyndigade operationerna i Libyen, har antagits enligt FN-stadgan kapitel sju. Detta innebär att den inte bara är ett politiskt beslut, utan ett rättsligt bindande folkrättsdokument. Tolkningen av sådana dokument ska inte vara godtycklig, utan kan göras enligt tre vedertagna metoder. Dessa metoder har fastslagits i både 1969 års Wienkonvention om traktaträtten och i folkrättsdoktrinen.

Ett tillvägagångssätt är att tolka dokumentet mot bakgrund av dess uttalade syfte, som vanligtvis kommer till uttryck i dokumentets inledande avsnitt. Ett annat sätt är att fokusera på bestämmelsens ordalydelse. En tredje metod är att beakta parternas intentioner och de omständigheter som har lett till att dokumentet antagits (det vill säga textens sammanhang).

Den senare metoden är särskilt relevant för tolkningen av säkerhetsrådets bindande resolutioner. Anledningen är att sådana resolutioner oftast antas i politiskt mycket laddade situationer där stormakternas nationella och strategiska intressen står på spel. När de av en eller annan anledning känner sig pressade av att inte kunna hindra antagandet av resolutionen, försöker de att tydliggöra gränsen för vad de har accepterat genom olika uttalanden. När resolution 1973 tillåter användning av våld, vilket är ett undantag från det allmänna våldsförbudet enligt FN-stadgan artikel 2 (4), är huvudregeln en restriktiv tolkning av resolutionens innehåll vad gäller detta tillstånd.

Fem viktiga säkerhetsrådsmedlemmar (Kina, Ryssland, Brasilien, Indien och Tyskland) lade ner sina röster när resolution 1973 antogs. Samtliga dessa länder uttryckte vid flera tillfällen, både inom och utanför säkerhetsrådet och särskilt i deras så kallade ”explanation of vote” direkt efter antagandet av resolutionen, att de gav sitt starka stöd till diverse sanktioner mot Libyen, men att de var mot militära operationer på grund av dessa operationers osäkra utgång. De hindrade dock inte antagandet av resolutionen under förutsättningen att skyddet av Libyens civilbefolkning ”med alla möjliga medel” inte skulle innefatta ockupation av landet, vilket uteslöt deltagande av utländska marktrupper i Libyen. Dessutom föreskrev resolutionen specifikt att upprättande av flygförbudszoner var deltagande staters och NATOs uppgift. Detta måste jämföras med ett liknande resolution, det vill säga resolution 687 (1990), som gav USA och Storbritannien en förutsättningslös befogenhet att med alla möjliga medel tvinga Irak ur Kuwait.

NATO har överskridit sitt mandat på flera sätt. Enligt många initierade experter hade det varit omöjligt för den libyska civilbefolkningen att organisera sig och störta Kaddafi utan aktivt deltagande av NÁTO i själva striderna. NATO har med andra ord inte bara skyddat civilbefolkningen i enlighet med resolutionen utan systematiskt och kraftfullt slagit emot libyska trupper för att förgöra dem och åstadkomma ett regimskifte. Detta är, enligt min mening, en övertolkning av ”alla möjliga medel” i resolutionen.

Det försvarsuppdrag som säkerhetsrådet har givit till NATO genom resolution 1973 har i själva verket blivit ett angreppsuppdrag. Det finns en rad rapporter i internationella massmedier såsom The Independent, The Guardian och The Daily Mirror om hur engelska och franska specialtrupper har deltagit i striderna. Varken Storbritannien eller Frankrike har dementerat dessa uppgifter. Eftersom alla militära operationer mot Kadafi samordnas av NATO bör de engelska och franska specialtruppernas aktiviteter betraktas som en del av NATOs handlingar. Om dessa uppgifter visar sig vara riktiga så har NATO överskridit sitt mandat.

Text: Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet. Said Mahmoudi, är också gästkrönikör i UI-bloggen. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.

Läs också:
Kjell Goldmann: Folkrättsexperters ord är inte lag
Ove Bring: En nypa salt skadar inte


Om UI-bloggen

Arkiv