Svensk syn på demokratiexport förbryllar


Av: Per Jönsson

2011-09-15 |

Svenskarna gillar att sprida demokrati utomlands enligt opinionsmätningen Transatlantic Trends. Men få kan svara på varför. Och varför tycks svenskarna inte gilla demokratiseringen av Turkiet?

- Det hade jag aldrig kunnat ana! Så reagerade Natos legendariske ”propagandamakare” Jamie Shea när han häromdagen fick läsa den internationella opinionsmätningen Transatlantic Trends. Vad Shea studsade till på var att årets nykomling Sverige stack ut så markant från övriga EU-länder och USA på område efter område: den starka viljan att stöda Libyeninterventionen och det militära engagemanget i Afghanistan, svenskarnas höga beredskap att ta risker för att sprida demokrati, vår långt mer positiva syn på höga offentliga utgifter, den svenska benägenheten att sätta långt större tryck på Israel än på palestinierna för att nå fred i Mellanöstern,et cetera.

Det berättade Bruce Stokes, analyschef på German Marshall Fund som organiserar Transatlantic Trends, när han torsdagen den 15 september redogjorde för innehållet i den nya opinionsmätningen på Utrikespolitiska Institutet.

Även många av de journalister, forskare, diplomater och allsköns fackexperter som närvarade vid Transatlantic Trends-presentationen i Sverige sade sig vara överraskade. Mest förbryllade uppenbarligen siffrorna som visar att svenskar är mer villiga än samtliga övriga EU-medborgare och amerikaner till att stödja aktiva insatser för demokratisering i andra länder - även om det skulle medföra en period av instabilitet. Konkreta exempel på detta är att svenskarna i högre utsträckning än övriga EU-medborgare stödjer de Natoledda militära insatserna  i Libyen och Afghanistan.

Författaren och debattören Ursula Berge, tillika samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, menade att de mycket höga opinionssiffrorna för ett starkt svenskt demokratistöd kan bero på att människor avser helt olika saker när det blir tal om att främja demokratin i andra länder:

- Innebär demokratifrämjande att delta i krig? Innebär det att ge bistånd? Eller både och? Vi har ofta helt olika uppfattningar. Ett slags demokratistöd som alla kunde sluta upp bakom var att stödja ANC och Nelson Mandela i Sydafrika under 80- och 90-talen. Kanske många förknippar just detta med aktiva insatser för demokrati i andra länder. Till saken hör att svenskarna har stort förtroende för sina myndigheter och institutioner som ägnat sig mycket åt just demokratistöd som eftersträvar ökade effektivitet och korruptionsbekämpning.

Chefen för Timbro medieinstitut Roland Poirer Martinsson hävdade att Transatlantic Trends-siffrorna avslöjar en hög grad av naivitet hos svenskar i internationella frågor:
- Här handlar det helt enkelt om att man vill etablera ett nytt Sverige, många Sverige, i andra länder. Det är det som avses med att främja demokratin. Här skiljer sig svenskarna verkligen från andra, inte minst amerikanerna.

Debattens moderator Anna Jardfelt påpekade att de länder i Transatlantic Trendsmätningen som inte är så villiga att stödja riskfyllda insatser för demokrati är sådana som själva upplevt långvariga perioder av instabilitet i modern tid – exempelvis Polen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien. För dem kan riskerna med aktiva demokratiinsatser utomlands uppfattas som större påtagliga kostnader än för Sverige som inte varit i krig sedan 1814 och inte sedan dess utsatts för några större interna oroligheter.

Alldeles uppenbart hade själva ämnet, svenskarnas ”skjutgladhet” när det gäller att kämpa för demokrati utomlands som någon uttryckte det, satt myror i huvudet på debattdeltagarna. USA:s chargé d’affaires i Sverige William Stewart utbrast spontant: ”Ni svenskar har osedvanligt högt förtroende för er regering!”. Opinionsmätaren och ordföranden i Tällberg Foundation Bo Ekman drog slutsatsen att svenskarna verkligen ogillar alla alternativ till demokrati. Sipriforskaren Neil Melvin vill pröva hypotesen att svenskarnas riskbenägenhet för demokratins skull beror på att Sverige hittills har förlorat så få soldater i Afghanistan jämfört med länder som Danmark och Nederländerna.

Chefen för DN:s ledaravdelning Peter Wolodarski skämtade lite kring Socialdemokraternas Håkan Juholt, som tidigare har hävdat att Sverige borde sända soldater även till Sydsudan, Syrien och andra demokratifattiga hörn av världen. Wolodarski menade också att svenskarna sticker ut i Transatlantic Trends inte bara i förhållande till andra EU-länder och USA, utan också jämfört med svenskarna för bara ett par decennier sedan.
- Det har skett en avgörande opinionssvängning i landet. Nu handlar det inte längre om Olof Palmes Sverige. Nu är vi engagerade på allvar i vår omvärld, med beredskap att handla och inte bara prata. Ett solklart resultat av Sveriges inträde i EU som skapat ett helt nytt slags svenskengagemang utomlands.

En av de attitydfrågor i Transatlantic Trends som väckt mest förundran var svenskarnas inställning till Turkiet, som är mer negativ än något annat EU-lands befolkning. Bara var tredje svensk (32 procent) har en positiv uppfattning om Turkiet – att jämföra med EU-genomsnittet på 45 procent och länder som Nederländerna och Frankrike på uppåt 60 procent.

Flera röster, däribland Carl Bildts rådgivare Olof Ehrencronas, höjdes för att detta måste bero på att de demokratiälskande svenskarna värderar länder efter – ja just det, graden av demokrati. Vi gillar alltså Pakistan mindre än Turkiet och Turkiet mindre än Japan och USA. Precis som Transatlantic Trends visar.

Fast det förklarar förstås inte varför något fler svenskar (36 procent) enligt mätningen har en positiv inställning till den kommunistiska diktaturen Kina än till Turkiet. Jämfört med Kina har ju Turkiet haft långt större inslag av demokrati ända sedan Atatürks tid, för att inte tala om utvecklingen av turkisk under 2000-talets första decennium. Något svar på varför svenskarna gillar att sprida demokrati men inte tycks gilla demokratiseringen av Turkiet ger inte Transatlantic Trends.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör vid UI och skribent för UI-bloggen.

Hör gärna av dig om du har kommentarer eller synpunkter på texten:
Per Jönsson, Associerad redaktör
per.jonsson@ui.se
fax +46-8-51176899
mob +46-70-6201164



Om UI-bloggen

Arkiv