Europeiskt mörker väntar världens mäktigaste kvinna


Av: Inger Viklund-Persson

2011-09-12 |

 

Efter sju år som förbundskansler står Angela Merkel och hennes kristdemokratisk-liberala regering inför sitt troligen svåraste halvår. Mandatperiodens två första år har varit allt annat än rosiga och det ser inte ut att bli bättre förrän det blir sämre. Nu krävs svåra beslut och svåra lösningar. Den europeiska valutan är i gungning och Tysklands anseende står på spel, skriver Inger Viklund-Persson.

Europa är ödesfrågan för den kvinna som utropats till världens mäktigaste. Merkel står inför uppgiften att klargöra vilken väg Tyskland ska gå. Hennes obeslutsamhet i hanteringen av Europafrågan har betecknats som en fara för den europeiska tanken.

Först sade hon att Tysklands öde hängde samman med den europeiska valutans överlevnad. Sedan menade hon att greker och spanjorer inte arbetade tillräckligt hårt och att tyska skattebetalare skulle betala priset. Hon visade sig skeptisk till miljardhjälp till Grekland. Sedan röstade hon med sina europeiska kolleger för krispaketet.

– Merkel förstör mitt Europa, beklagade hennes gamle mentor Helmut Kohl. Europakanslern, som sällan ger intervjuer, framförde sin kritik i den utrikespolitiska tidskriften Internationale Politik.


– Efter åren av pålitlig västorientering saknas en kompass. Tyskland är inte längre en pålitlig kraft vare sig inrikes- eller utrikespolitiskt och har förlorat anseende i världen, sade Kohl.


En annan äldre statsman, socialdemokraten Helmut Schmidt, anslöt sig till sin efterträdares tes: Man måste kunna lita på tyskarna, men så är inte fallet varken i Paris, London eller andra europeiska städer.

Sedan den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe fastslagit att räddningsfonden för eurozonen och stödet till Grekland inte strider mot författningen kunde förbundskanslern dra en viss lättnadens suck. Men i framtiden måste förbundsdagen få större inflytande i beslut om hjälp till skuldsatta euroländer.

I parlamentsdebatten efter utslaget visade Merkel, som inte är någon hänförande talare, ovanlig stridsanda. Det är dags för mer Europa och fördrag kan komma att ändras på vägen dit var hennes budskap. ”Euron är mycket mer än en valuta. Euron är garanten för ett förenat Europa. Om euron  misslyckas, då misslyckas Europa”. Från socialdemokraternas gruppledare Frank-Walter Steinmeier fick parlamentarikerna höra kritik: Merkels svart-gula koalition är den sämsta regeringen på årtionden. Ingen förbundsregering har någonsin visat upp ett så katastrofalt halvtidsresultat.

Regeringen står inför sin största utmaning när parlamentet den 29 september röstar om krisfonden EFSP, där Tysklands del av notan slutar på 211 miljarder euro mot tidigare 123 miljarder. Visserligen kan förslaget antas eftersom det stöds av både socialdemokraterna och miljöpartiet, men regeringskoalitionen måste få egen majoritet för att behålla trovärdighet och för att Merkel ska överleva politiskt. En kansler utan majoritet i parlamentet kan ingen i Europa ta på allvar, varnar experter.

Parlamentariker från de egna leden visar viss tveksamhet och har antytt att de motsätter sig krisfonden. En som öppet förklarat att han tänker rösta emot är inrikesutskottets ordförande Wolfgang Bosbach. Han vill dessutom att Grekland ska uteslutas ur eurozonen, vilket Merkel motsätter sig då hon anser att det skulle få en dominoeffekt. I parlamentet har koalitionen 330 av de 620 platserna, vilket betyder att Merkel inte har råd med fler än nitton motståndare.

Förbundskanslern måste dessutom försöka övertyga det skeptiska tyska folket som inte längre tror att den europeiska unionen är viktig för landet, och inte förstår hur viktigt stödet för euron är för Tyskland och för landets ekonomiska intressen.

Förhoppningarna att den unge ekonomiministern Philipp Rösler, som för fyra månader sedan efterträdde Guido Westerwelle som FDP:s ledare, skulle bidra till det fridemokratiska partiets förnyelse har inte infriats. Valet nyligen i Mecklenburg-Vorpommern i östra Tyskland, en av landets fattigaste regioner skuldsatt, med hög arbetslöshet och unga som lämnar hembygden blev ännu ett katastrofalt nederlag för FDP, som för fjärde gången i år åkte ut ett delstatsparlament. Liberalerna fick sämre resultat än högernationalistiska NPD, som för andra gången tog plats i parlamentet i Schwerin. 

Valets segrare var socialdemokraterna som sannolikt väljer att fortsätta att regera i storkoalition med kristdemokraterna och inte med vänstern, Die Linke, som blev tredje största parti. Miljöpartiet tar plats i parlamentet och är därmed företrätt i alla 16 delstater. Nedgångstrenden fortsätter för FDP, som i vårens delstatsval hamnade under den nödvändiga femprocent-spärren i tre av fem delstater.

Senatsvalet i Berlin den 18 mars blir troligen en liknande historia. Den socialdemokratiske borgmästaren Klaus Wowereit, som har styrt huvudstaden i nio år, leder enligt opinionsmätningarna. I Baden-Würtemberg i mars tvingades CDU att gå i opposition för första gången på 58 år. För första gången i förbundsrepublikens historia fick delstaten en regeringschef från De Gröna, Wilhelm Kretschmann.

Den inte så populära utrikesministern Westerwelle fick utstå skarp kritik för sin hållning i Libyen-frågan och uttalandet att de tyska sanktionerna bidragit till Kadafiregimens isolering och fall. Något tack till de Natoallierade var det inte fråga om.

Det var först sedan FDP:s partichef  Rösler distanserat sig från sin partikollega och öppet lovordat de allierades militärinsats i Libyen som Westerwelle tvingades till reträtt. Vi är glada att det med hjälp av den internationella militärinsatsen har lyckats att störta Kadafiregimen, hette det.

Ihärdiga rykten om utrikesministerns förestående avgång dementerades. Han skulle stanna kvar på sin post tills vidare. Inför den viktiga omröstningen i förbundsdagen om stödet till euroländerna och de förestående delstatsvalen ville ingen ge honom respass. Det skulle ha uppfattats som ytterligare ett tecken på en försvagad regeringskoalition. Men meningarna är delades om, och i så fall hur länge, den allt annat än populäre Westerwelle får behålla taburetten i utrikesministeriet. 

Förre utrikesministern Joschka Fischer skrädde inte orden. Förbundsregeringens hållning i Libyen-konflikten och i FN:s säkerhetsråd är ett enastående debakel, kanske det största utrikespolitiska bakslaget i förbundsrepublikens historia.


Som bakgrund till Tysklands beslut att lägg ned sin röst i FN:s säkerhetsråd redogjorde förbundskansler Merkel vid de tyska ambassadörernas höstmöte nyligen för ett samtal med president Obama efter säkerhetsrådets beslut om militärinsatsen. Han sades ha klargjort att ett ja till resolutionen skulle innebära att även tysk militär måste sättas in. Merkel hade då förklarat att kritiker i förbundsdagen var för ett tyskt ja till militärinsatsen, men motsatte sig deltagande av tyska soldater. Detta skulle varit anledningen till beslutet att lägga ned rösten.

Text: Inger Viklund-Persson, frilansjournalist med Tyskland som specialområde. Tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk reporter på Tidningarnas telegrambyrå samt pressråd under sex år vid svenska ambassaden i Bonn/Berlin.


 


Om UI-bloggen

Arkiv