Euron och al-Qaida triggade politikens fiasko


Av: Carl Tham

2011-09-12 |

På ett kort årtionde har västvärldens framtidsoptimism blåst  bort. Terrordåd, finansmarknadernas ras och eurovalutans kris har skapat global förvirring. Nyliberalismen har misslyckats och vänstern kan inte erbjuda alternativ. Inte ens näringslivets ledare tror längre ens på börsen. Med mer av samma politik är katastrofkursen utstakad, skriver Carl Tham, tidigare utbildningsminister och ambassadör.

I och med att Bretton Woodsystemet bröt samman på 70-talet förvandlas den internationella valutafonden (IMF) i praktiken till en kommandocentral för u-världen. IMF stod för det som då kallades för Washington Consensus som skulle tvinga u-världen in i den nyliberala befrielsen. Tredskande länder fick ständiga besök av IMF:s maktmedvetna direktörer och mottog instruktioner om hur landet skulle styras.  Om de inte efterlevdes väntade sanktioner i form av uteblivit bistånd eller inställda skuldavskrivningar. Runt om i utvecklingsvärlden var IMF själva symbolen för västvärldens övertag och arrogans.

Men sedan några år tillbaka är det europeiska länder som får besök av IMF och tvingas ta del av deras föreskrifter. När IMF yttrar sig är det USA och Europa som drabbas av kritiken och förmaningarna.  Många av de u-länder som förr via IMF stod under europeiskt och amerikanskt ekonomiskt förmyndarskap uppträder nu som myndiga kritiker av de närmast desperata forna herrarna.

Nu är det ingen som gärna talar om Washington consensus eller de fria kapitalmarknadernas magiska förmåga att finna kapitalets bästa användning. Det verkar vara sagor från en gången tid. Nu ser man istället tydligt att det är just denna ideologi som i praktiken slagit emot sina ivrigaste förespråkare. 

För ganska snart exakt tio år sedan ersatte euromyntet alla lokala valutor i den nya europeiska valutazonen. Det var ett politiskt projekt i tidens ekonomistiska anda och det skulle, försäkrades det av den europeiska eliten med livligt instämmande av de svenska ja-anhängarna, skapa tillväxt, sysselsättning och stabilitet i kristider och framför allt för evigt cementera EU.

Men tillväxten i eurozonen har varit låg, arbetslösheten hög redan före finanskrisen och nu visar det sig att valutasystemets inbyggda svagheter förvärrar finanskrisens följder och leder till värre och alltmer svårbemästrade obalanser. Motsättningarna mellan länderna ökar, hela EU-projektet gungar. Europa är inne i en kris, politisk, ekonomisk, social. Alltfler människor drabbas av politikens fiasko.

För tio år sedan slog också al-Qaida till. Terrordåden gav Bush och hans regim en möjlighet att genomföra sina våta drömmar. Krig och tortyr var politikens kärna.  Vi fick Afghanistan, Irak, Guantanamo och en ny amerikansk doktrin där USA gav sig själv rätten att slå till mot vem som helst, när som helst om vederbörande antogs hota amerikanska intressen.

Aldrig tidigare hade den amerikanska globala maktdominansen fått så dramatiska uttryck. Idag har den sjunkit ihop som en sufflé, men lämnat ruiner och 100 000 tals döda bakom sig. USA:s militärmaskin är intakt, men vad man egentligen kan uppnå med dess hjälp är alltmer osäkert. Ekonomiskt och politiskt är landet alltmer försvagat, plågat och handlingsförlamat av fanatiska grupperingar som tror att lösningen på USA:s problem är att gå tillbaka till 1700-talet. 

Europas och USA:s självförtroende är som bortblåst, desperationen ligger på lur. Vad skall man egentligen göra för att rädda euron? Går det över huvud taget? Kan USA häva sig upp ur den ekonomiska nedgången? Inte ens högerregeringen i Storbritannien med sin socialt skoningslösa politik verkar inte längre riktigt övertygad om att kursen är den riktiga – alltmedan landet ekonomiskt sjunker in i vad som snart kan kallas för depression. Samma öde kan tänkas för flera av de euroländer som enligt den tyska sparsamhetsmedicinen pressar ned sina ekonomier i botten samtidigt som man talar om att tillväxt är räddningen.

Det är förvirringens tid. Den nyliberalism som i flera decennier i lite olika varianter, varav en socialdemokratisk, hållit världen i sitt järngrepp tillämpas visserligen fortfarande men med allt mindre övertygelse. Sammanbitet känner högern att projektet misslyckats men vänstern har ännu inte kunnat erbjuda något alternativ.  Också näringslivets ledare är trots alla uppmuntrande bonusar osäkra och meddelar att de inte längre tror ens på börsen.

Så småningom kommer kanske nya övertygelser och maktförhållanden att etableras. Hur verkningsfulla och framgångsrika de blir beror i hög grad på om vi lär oss av dagens kris, drar de riktiga slutsatserna. Om tänkandet stannar vid ”more of the same” är katastrofkursen utstakad.
 
Text: Carl Tham, Ordförande Action Aid Sweden, tidigare utbildningsminister och ambassadör. Nu gästskribent för UI-bloggen.


Om UI-bloggen

Arkiv