Efter nederlaget i Afghanistan


Av: Kjell Goldmann

2011-08-09 |

Vi kan inte längre utesluta att omvärldens insatser i Afghanistan blir ett fiasko: att inbördeskriget fortsätter, att talibanerna återtar makten och att Afghanistan får en helt annan karaktär än vad vi har hoppats under tio års krig. Därför måste Sverige och andra inblandade nationer nu ta ställning till de nya problem som ett fiasko där skulle medföra, skriver statsvetarprofessorn Kjell Goldmann.

Man kan ta för givet att det förs diskussioner inom regeringskanslierna om följderna av ett fiasko i Afghanistan. Vad ett fiasko skulle innebära framgår indirekt av slutkommunikén från den så kallade Kabulkonferensen sommaren 2010 med ett 70-tal regeringar och internationella organisationer.

I Kabuldokumentet anges vari ett lyckosamt slut på kriget skulle bestå. Dokumentet har formen av ett dubbelt åtagande: dels från den afghanska regeringen gentemot det afghanska folket, dels från det ”internationella samfundet” gentemot Afghanistan. Målet är ett regeringsdugligt och rättssäkert land där mänskliga rättigheter respekteras, inte minst kvinnors och barns. Demokratiska reformer har genomförts och korruptionen är nedkämpad. Fred har åstadkommits genom ömsesidig förståelse och förhandlingar. 

Det akuta säkerhetsproblemet behandlas kortfattat, men konferensen ”välkomnar” att den afghanska regeringen åtagit sig att gradvis ta över det fulla ansvaret för landets säkerhet, och det ”internationella samfundet” säger sig räkna med att detta ska ha skett i samtliga provinser vid slutet av 2014.

Nu, ett år senare, har den internationella militära insatsen börjat avvecklas. Det kan inte uteslutas att allt går bra, det vill säga att visionen i Kabuldokumentet kommer att uppnås. Det kan emellertid inte heller uteslutas att inbördeskriget fortsätter, att talibanerna återtar makten och att Afghanistan får en helt annan karaktär än enligt Kabuldokumentet.

Vi kommer att få höra att ett sådant fiasko, om det inträffar, beror på att den militära insatsen varit för liten, att den varit för stor, att de utländska soldaterna borde ha stannat längre, att de aldrig borde ha kommit, att det civila biståndet har fått för litet utrymme, att biståndet har förvärrat korruptionen – detta och allt möjligt annat. Eftersom ingenting går att bevisa kommer var och en att kunna hävda att han har haft rätt från början. Någon kommer i stället att hävda att uppgiften var omöjlig från början och att bara afghaner kan reformera Afghanistan – ett lika obevisbart påstående som allt det andra.Hur det än är med detta kommer vi att behöva ta ställning till de nya problem som ett fiasko i Afghanistan skulle medföra. Det är en sådan diskussion som med all säkerhet pågår bakom en del kulisser.

Säkerhetspolitiken
Inte många verkar minnas hur kriget började. Det första skottet, om man kan kalla det så, var al-Qaidas attentat mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Dagen efter attentatet antog FN:s säkerhetsråd resolution 1368, i vilken rådet hänvisade till FN-stadgans artikel 51 om varje medlemsstats ”naturliga” rätt till självförsvar och förklarade sig redo att vidta ”alla nödvändiga åtgärder” för att besvara terroristangreppen. 

Det var inte självklart att en aktion av en icke-territoriell aktör skulle anses analog med ett militärt angrepp i FN-stadgans mening, men detta var vad säkerhetsrådet beslutade. Logiken var uppenbar. En stat har skyldighet att förhindra angrepp mot andra stater från sitt territorium. Om den inte kan eller vill göra detta, har den angripna staten rätt att vidta försvarsåtgärder som om den hade blivit angripen av den stat varifrån angreppet kommit. Säkerhetsrådet gjorde den 12 september 2001  Afghanistan till legitimt objekt för individuellt och kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

När USA den 7 oktober inledde operationerna, anförde president Bush två rimliga argument: att talibanregimen vägrat stänga al-Qaidas träningsläger och överlämna dess ledare, samt att den amerikanska aktionen hade brett internationellt stöd (”we are supported by the collective will of the world”). Det afghanska folket omtalades som förtryckt, men ingenting sades om att målet skulle vara att säkra en icke-talibansk regim. Detta blev målet först några månader senare, när säkerhetsrådet enhälligt antog resolution 1386, enligt vilken ISAF upprättades med uppgift att bistå den provisoriska afghanska regeringen med upprätthållande av säkerheten. Återigen var logiken enkel. Om syftet var att förhindra förnyade terroristangrepp mot andra stater med Afghanistan som bas måste den talibanregim som haft makten den 11 september hindras från att återta den.

Om detta till sist misslyckas måste vi i resten av världen räkna med att Afghanistan återigen kan bli bas för storskalig terrorism. Det normala svaret på angreppshot är avskräckning, men en icke-statlig aktör är svårare att avskräcka än en statlig. Ändå måste människorna skyddas. Det övervakningssamhälle som avtecknar sig är inte trevligt, lika litet som det kalla krigets militarisering var trevlig. Men alternativen kan te sig ännu värre, nu som då: den gången ett sovjetiskt anfall, nu terroristangrepp mot tusentals civila. 

Biståndspolitiken
I debatten tävlar alla om att framhålla vikten av ett civilt bistånd till Afghanistan under många år framöver. Detta blir ingen lätt uppgift i ett land under talibanstyre. Biståndspolitikens svåraste dilemman kommer att aktualiseras. Hur mycket ska vi engagera oss i ett land där demokrati inte finns och där flickor och kvinnor diskrimineras? Hur kan vi hindra att det bistånd vi vill ge människorna blir ett stöd för den regim vi vill befria dem från? Vilka möjligheter kommer vi att ha att verka i ett land där de styrande förklarat krig mot hela vår livsstil?

Jo, jag inser hur argumenten kommer att gå. Man kommer att hävda att talibanregimen i själva verket är uttryck för det afghanska folkets genuina vilja, att bara den står för en ordnad samhällsutveckling i människorna intresse, att den är ett Hamas eller Hitzbollah vars rättfärdiga kamp mot USA och Israel vi måste ge vårt stöd. Den så kallade kulturdebatten är det enda som är lätt att förutse.

Vi andra, vi som kommer att vara för afghanerna men mot talibanerna, får det svårare. Vi kommer att behöva diskutera vad vi ska göra med vår goda vilja efter det att kriget har förlorats.


Fredspolitiken
Ett misslyckande för ISAF blir ännu en motgång för visionen om kollektiv säkerhet. Det första försöket var Nationernas Förbund, och det blev ingen succé. Det andra var Förenta Nationerna, och det körde fast i det kalla krigets stormaktsmotsättningar. Man kan se de senaste decennierna som ett försök att nu, när det kalla kriget är över, äntligen realisera idén om en värld där staterna gemensamt griper in när det behövs. Som i Afghanistan. Och i Libyen.


Ingen vet, men det är ingen konstig gissning att det som kommer att sprida sig efter ett fiasko i Afghanistan är isolationism i stället för internationalism. Nästa gång blir det i så fall svårare att rekrytera deltagare i aldrig så välmotiverade internationella aktioner. Afghanistans sak borde aldrig ha blivit vår, kommer man att hävda.

Jag tror inte att en sådan opinionssvängning blir begränsad till USA, där den är i full gång. Den kan även komma att märkas i FN-lojala länder som Kanada och Norge. Och Sverige.

Det är bäst jag betonar att jag överlåter åt andra, med större tilltro till sin insiktsfullhet, att uttala sig om vad som borde ha varit annorlunda. Jag försöker se framåt, inte bakåt. Att föreställa sig alternativa framtider är en beprövad metod i säkerhetspolitiken. Det rosenröda scenariot beskrivs i Kabuldokumentet. Hur troligt det alternativa, nattsvarta scenariot är vet jag inte, och ingen annan heller. Men det är värt diskussion.

Text: Kjell Goldmann,  tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, nu skriver han bland annat för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



 


Om UI-bloggen

Arkiv