Hur fritt är Baltikum efter 20 år?


Av: Arne Bengtsson

2011-08-18 |

Låsningen vid historien har blivit Baltikums inre ockupation. Det finns 2011 en mörk verklighet som motbild till de ljusa hyllningarna av Baltikums självständighet. Mutkulturen, intoleransen mot minoriteter, bristen på pressfrihet, det demokratiska underskottet – när blir de baltiska staterna fria från detta? I självförnekelsen ligger kanske det 20-åriga Baltikums största fara, skriver författaren och journalisten Arne Bengtsson. 

Det är 20 år sedan Estland, Lettland och Litauen vann sin heroiska kamp mot Sovjetunionens brutala ockupation. Smärtsamma minnen av terror, deportationer och död utplånades inte, men hoppet om frihet förverkligades.


Självständigheten var dock krävande. Demokratin kom inte färdigförpackad. Rättsstaten byggdes inte över en natt. Ett tungt arv från det totalitära och korrupta sovjetsamhället släpade med. 

1990-talets privatiseringar genomfördes i en gråzon. Mitt i den marknadsliberala revolutionen byggdes ett oligarkvälde, som Lettland och Litauen aldrig befriats ifrån. Och Sverige och EU har svikit den baltiska kampen mot korruptionen. Därför finns det 2011 en mörk verklighet som motbild till de ljusa hyllningarna av Baltikums självständighet.

Ekonomisk kris med EU:s värsta BNP-fall (Lettland) är möjlig att övervinna. Men mutkulturen (Lettland och Litauen), intoleransen mot minoriteter, bristen på pressfrihet (värst i Litauen), det demokratiska underskottet med statslösa i Estland och rösträttslösa i Lettland – när blir Baltikum fritt från detta?

Sverige och EU prisar nu premiärminister Valdis Dombrovskis Lettland som föredöme för Europas krisekonomier. Men budgetsanering är en sak, förutsättning för framtida expansion en annan.

Enligt avgångne presidenten Valdis Zatlers hotas Lettlands ekonomiska framtid av korruption och oligarkinflytande. Därför upplöste Zatlers parlamentet och öppnade för det nyval som ska hållas den 17 september.

Historisk låsning
Valkampanjen riskerar dock att bli populistisk och handla om Moskva. Nationella alliansen sätter mycket av agendan. Dess mål är att hindra ryssdominerade och socialdemokratiska Harmonicentern från att vinna valet och ta plats i regeringen.

20 år efter befrielsen är den stora frågan hur Lettland ska bli möjligheternas land, ett land som kan locka tillbaka hundratusentals människor som röstat med fötterna och lämnat Baltikum. Men i valrörelsen träter partierna om skyddet av lettiska språket, om sovjetockupationen och om försvar mot Rysslands inflytande. 

Det var inte så Lettland hade tänkt fira självständighetsjubileet nu på söndag den 21 augusti 2011.
Men låsningen vid historien har blivit Baltikums inre ockupation. Den håller kvar delar av samhället i ett postsovjetiskt tillstånd och bromsar den framtidseuropeiska utvecklingen.

Harmonicentern har föreslagit tre års moratorium (till nästa val) för språk- och historiedebatt, så att politikerna kan ge all kraft åt akuta sociala reformer. Ett absurt förslag, enligt utrikesminister Girts Valdis Kristovskis.

Massutvandring
På två decennier har lilla Lettland förlorat minst en halv miljon invånare. Första juli i år var befolkningen officiellt 2,2 miljoner, men i en färsk folkräkning har man preliminärt hittat endast 1,9 miljon människor. Det dör många fler än det föds. Dessutom har hundratusentals människor lämnat Lettland och Litauen på 2000-talet. Byar står tomma, skolor läggs ner, och Lettlands arbetslöshet är bland EU:s högsta. 

Exportföretag i Riga tar nu fart efter ekonomiska krisen, men på en döende landsbygd i Latgale vid ryska gränsen märker folk inte av den nya BNP-tillväxten. Byfolket lever av pensioner under existensminimum. I Litauen är pensionerna om möjligt ännu sämre och populismen värre. Det är en bragd att premiärminister Andrius Kubilius lyckats hålla ihop regeringen och ta Litauen genom krisen sedan 2008.

Samtidigt är Litauens demokrati svårt anfrätt av korrupta relationer mellan politiker, näringsliv och skrupelfria medier. Det härskar intolerans mot etniska och sexuella minoriteter, medan litauiska högerextremister och antisemiter ofta får husera fritt.

Hoppfulla ord
Estland betraktar sig som friast och rikast, och som nordiskt i stället för baltiskt. Införandet av euron från 1 januari i år ses som nytt bevis på detta. Och enligt premiärminister Andrus Ansip har landet inte ens problem med missnöjda rysktalande icke-medborgare. I den förnekelsen ligger kanske det 20-åriga Baltikums största fara. 

Ansip var politruk på sovjettiden. Nu ses han som superliberal symbol för Baltikums frihet. I själva verket har hans nationalistiska politik blivit en postsovjetisk broms för den framtidseuropeiska utvecklingen.

En motbild ger möjligen den 31-årige affärsmannen Edmunds Sprudzs från IT-sektorn, som utsetts till premiärministerkandidat för nybildade Zatlers Reformparti i Lettland.

– Vi ska inte tro att Lettland kan räddas bara av etniska letter. Det kommer inte att ske, vi är för få. Vi måste alla enas, sade Sprudzs i lettisk TV samma dag som Baltikums frihetsjubileum firades i Stockholm. Edmunds Sprudzs ord är kanske något av det mest insiktsfulla som kan höras på Baltikums 20-årsdag.

Text: Arne Bengtsson, frilansskribent för UI och UI-bloggen, medarbetare för TT om Baltikum, författare till boken ”Hotad frihet, Baltisk kris i skuggan av Moskva” (2008).

Tips till dig som vill läsa mer:
Arne Bengtssons: Latvia's newest saviour och Recovery takes place in silence.


 


Om UI-bloggen

Arkiv