Vad kan vi frukta efter Breiviks massmord?


Av: Carl Tham

2011-08-11 |

Massmördaren Anders Behring Breiviks vansinnesattentat kan inte särskiljas från det faktum att ”den muslimska frågan” har hamnat på dagordningen – precis som en gång tidigare ”judefrågan”. Det klingar olycksbådande, skriver Carl Tham, tidigare utbildningsminister och ambassadör.

Under det gångna århundradet har världen frambringat miljoner Breivikliknande fanatiker, skriver den tyske historikern Götz Aly (Frankfurter Rundschau 26/7). I totalitära endimensionella världsbilder, politiska utopier och surrugatreligioner utropas ett folk, en ras, en klass eller en religion till mänsklighetens främsta, överlägsna alla andra, men som ständigt är hotade av alla dessa kulturellt mindervärdiga fiender. Ett härligt rike väntar men först, i en väldig slutkamp, måste dessa fiender förintas och de som inte förstår det är förrädare och måste bort. I dagens liberala demokratier är det just dessa förrädare som inte förstår att göra motstånd utan som viker undan som framför allt måste likvideras resoneras det.

Vi hade kanske trott att historien en gång för alla hade sopat undan sådana människofientliga ideologier och att kvar var bara en handfull förvirrade fanatiker. Och så är det ju egentligen också. Men under det senaste decenniet har den rasistiska och särskilt den antimuslimska opinionsbildningen oavbrutet förstärkts både i USA och Europa. Den har givit fanatikerna ett ökat spelrum. Internet ger förutsättningarna. Det finns minst 10 000 högerradikala sidor på nätet. De verkligt farliga är ofta ensamma, men de har ofta varit medlemmar i någon rörelse som de hämtat näring från. Precis som Breivik.

Företrädare för etablerade högerradikala partierna runt om i Europa och deras hantlangare i medierna avvisar nu harmset tanken att massmorden i Norge skulle ha något att göra med deras opinionsbildning och åsikter.

I en viss mening har de rätt: de hämtar sin röststyrka från alla möjliga olika håll och ibland är t.ex. EU-motståndet en viktig förklaring till deras framgång.

Men gemensamt är den mer eller mindre framträdande rasismen och framför allt den anti-muslimska retoriken. Det verkligt hotfulla är att den finner fäste i allt bredare segment i samhället, in mot samhällets mitt. Under de gamla högerradikala favoritbaneren ”eliten vågar inte säga sanningen” och att ”tabun” förhindrar oss att verkligen erkänna det muslimska kulturella hotet får opinionsbildningen ökad spridning. Opinionsbildningen ger mylla för de extrema åsikterna samtidigt som gränsen för vad som anses vara extremt hela tiden nästan omärkligt flyttas. Ur denna miljö kommer de verkligt farliga patologiska individerna.

1879 skrev den preussiske historiken Heinrich von Treitschkes en beryktad uppsats där han krävde att man nu måste ta itu med de judar som inte ville låta sig helt integreras. Treitschke var en av de första som förde samman den eviga anti-semitismen med ”moderna” rasläror och demografi. Judarna var framför allt ett kulturellt hot, menade Treitschke, de måste bli tyskar kort och gott, känna sig som tyskar, utan villkor acceptera det tyska. Vi vill inte att vår kultur skall bli en blandning av det germanska och det judiska. Den liberale likaledes berömde historikern Theodor Mommsen svarade: Om judarna nu inte alla blir och känner sig som tyskar - ”was dann”?

I dag säger islamkritikerna att vårt samhälles största problem är islam och muslimer. Kritikerna kan inte gärna tro att alla dessa människor skall ge upp sin tro och sin kultur. Då kommer samma fråga som Mommsen ställde: was dann?


Vi vet alla att historien gav ett fruktansvärt svar på Mommsens fråga: såväl de judar som intensivt sökte integration och assimilering, ”som kände sig som tyskar” och de som inte gjorde det blev förintade. Den ideologiska grunden för att betrakta judar som o-människor byggdes upp under lång tid. Det vore orimligt alarmistiskt att hävda att vi idag riskerar något sådant. 

Men den historiska parallellen påminner om vad som kan hända i ett samhälle där man gör sig av med anständighetens ”tabun” och där det oavbrutet pågår en opinionsbildning riktad mot minoriteter och där en kultur, idag den muslimska, påstås vara ett farligt kulturellt hot. Den ”muslimska frågan” kommer på dagordningen – precis som en gång tidigare ”judefrågan”. Det klingar olycksbådande.

Text: Carl Tham, Ordförande Action Aid Sweden, tidigare utbildningsminister och ambassadör. Nu gästskribent för UI-bloggen. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.

Läs också Anders Lindbergs kommentar på Aftonbladets ledarblogg.


 


Om UI-bloggen

Arkiv