Ny start för Afrikas jätte


Av: Disa Håstad

2011-07-25 |

Nigerias presidentval i våras var det första i dess historia som var någorlunda hederligt och utan fusk - det bedyrade de valobservatörer som var där. Delvis tycks det ha berott på att man använde ett nytt biometriskt system som gjorde det mycket svårare att manipulera valet.

Den nyvalde presidenten Goodluck Jonathan, som redan innehaft sin post i nästan ett år eftersom han som vicepresident fick träda till när Umari Yar´Adua dog i maj 2010, har hälsats med förhoppningar och förbannelser. Förhoppningar från dem som sett honom som en representant för de små nationerna, vilken skulle kunna bryta upp den låsning i fasta mandat för invånarna i de 36 delstaterna (s k zoning) som gjort det nästan omöjligt att åstadkomma förändringar. Förbannelser framför allt från den norra rikshalvan, där de muslimska ledarna alltid tyckt att det var "deras tur" att styra landet och som stått emot invånarna i söder (mestadels kristna), framförallt de stora etniska grupperna yoruba och igbo. De senare har med sin snabbare utveckling och mer utbredda utbildning setts som ett hot mot den mer feodala strukturen i norr.

Därtill finns de som hävdar att Jonathan knappast varit trovärdig när han förklarade sig vilja bekämpa korruptionen. De föredrog den nordliga presidentkandiaten Muhammadu Buhari, som när han tidigare var president faktiskt drog igång en "rena händer-kampanj". Eller för den delen den förre korruptionsbekämparen Nuhu Ribadu, som själv ställde upp i valet och som många, särskilt unga, ser som ett hopp för landet, en politiker av ny typ. 
Nu gick dock valet i Jonathans favör - han slog Buhari med 22 miljoner röster (57 procent) mot 12 miljoner (31). Ribadu fick 5 procent, i och för sig inte dåligt för en så pass improviserad kampanj som hans.

Skall då Goodluck Jonathan från en liten stat i Nigerdeltat kunna åstadkomma någon förändring?

Ty situationen har något välbekant över sig. Redan 1999, då Olusegun Obasanjo blev den förste "demokratiskt valde" presidenten efter över 30 år av militärdiktatur, ville man slå in på en ny väg. Obasanjo fick ihop ett ungt, kompetent och målmedvetet team som skulle reformera ekonomin. Där var Nuhu Ribadu med (den redan nämnde presidentkandidaten) och där var Ngozi Okonjo Iweala, en kompetent världsbanksekonom, som blev finansminister och lyckades ta itu med Nigerias utlandsskulder: 12 miljarder dollar betalades igen, för de återstående 18 förhandlade hon sig till en avskrivning hos Parisklubben.

Då slutade det med Okonjo Iweala sågs som så stark att hennes president blev rädd för henne; hon petades därför och blev utrikesminister, en post hon inte ville ha. Hon återgick därför till Världsbanken, där hon tills nu varit exekutiv direktör.

Den nyvalde presidenten Goodluck Jonathan har nu kommit fram till att endast Okonjo Iweala har tillräckligt hårda nypor och oräddhet, samt naturligtvis kompetensen, för att kunna lösa Nigerias problem. Som faktiskt är generande för ett land med dess storlek och ledaranspråk - var sjätte afrikan är nigerian och Nigeria ska enligt egna planer vara en av världens 20 ledande ekonomier 2020.

Men idag är landet djupt korrumperat. Oljeinkomsterna räcker inte ens att betala den svällande statsförvaltningen. Några investeringar har inte skett i vare sig infrastruktur eller utbildning. Nigeria har kontinentens sämsta landsvägar och den järnväg som britterna byggde är obrukbar. Det oljeexporterande Nigeria måste importera bensin, som är hårt subventionerad. Elproduktionen kunde förslå för en mindre europeisk stad, inte för jättelandet Nigeria - elavbrott är regel och hushåll och företag måste hålla sig med egen dieseldriven generator. Oljeutvinningen har skapat svåra miljöproblem i deltat (och dessutom en gerilla, som visserligen just nu är avväpnad, men när som helst kan ta till vapen igen).

Nigeria har visserligen en oljefond som vid Jonathans tillträde i fjol var på 23 miljarder dollar. För att vinna valet har presidenten dock tullat så hårt på den att nu bara 500 miljoner återstår. Jonathan har därtill tagit upp nya stora lån. 
Arbetslösheten i landet är minst 20 procent. Den stora majoriteten lever i fattigdom, medan en liten överklass av delstatliga och federala styresmän samt några stora företagare gör av med enorma summor. Utbildningen i Nigeria är en skugga av vad det faktiskt var: inget universitet har längre världsrykte, tvärtom har de medvetet berövats sin finansiering av militären som såg dem som ett hot. I norr lär fem miljoner barn vara analfabeter och aldrig ha besökt en skola. Om Ngozi Okonjo Iweala ska ändra på allt detta måste hon försöka få till stånd ett skattesystem där alla betalar mer - främst de som nu i stället ägnar sig åt rent seeking, att ta betalt för nyttigheter som inte tillhör dem.

Medborgarna förväntar sig att allt ska vara gratis, men man måste kunna ta igen både vad vägar och vård kostar, som i andra länder. Att börja med allmänna investeringar i keyneansk anda vore rimligt också för att få bukt med arbetslösheten, menar en annan Obasanjominister, Nasir El-Rufai, som också påpekar att landet nu är mer splittrat efter religiösa och etniska linjer än någonsin sedan 1960-talet. Mord och terrordåd har åter blivit vardagsmat.

Men hennes stora utmaning blir korruptionen, det menar både El-Rufai och två andra nigerianska finansmän, tillfrågade av Financial Times. Visserligen avslöjas hela tiden mutskandaler - man har inte dragit sig sig för att rentav anklaga Nigerias första dam, Jonathans hustru, för penningtvätt. Talmannen i representanthuset Dimeji Bankole visade sig ha lagt rabarber på en miljard dollar av allmänna medel (!) och står nu inför åtal. Men många "stora män" har klarat sig undan påföljd. Om Ngozi Okonjo Iweala därvidlag lyckas bättre än sin företrädare kommer hon att förvärva det nigerianska folkets tacksamhet.

Hennes utnämning var dock långt ifrån okontroversiell. Dels eftersom hon ställde hårda villkor - både på lön och på oinskränkt makt i det ekonomiska team som ska bildas - men förhandlingarna har ändå gått vägen och sedan några veckor är hon i Abuja, Nigerias huvudstad. Men också för att Nigeria är ett hårt polariserat samhälle. Inte bara de som har anledning att frukta hennes framfart är emot - man har i kommentarer och bloggar kunnat läsa både kvinnoförakt och allmän fientlighet, möjligen etniskt grundad. 
Okonjo Iweala är igbo, alltså från den sydöstra delen som en gång försökte bryta sig loss under namnet Biafra och vars invånare är duktiga entreprenörer. Hennes far, en professor, var rentav kung för Ogwashi-Ukwu (Nigeria har tusentals så kallade traditionella regenter). Han kunde skicka dottern till Harvard, och hon gjorde snabbt en akademisk karriär i USA innan hon kom till Världsbanken. Vid dess senaste ledarskiftet var hon rentav omtalad som en tänkbar kandidat (men posten gick, som traditionen bjuder, till en amerikan, Robert Zoellick).

Text: Disa Håstad, tidigare utrikeskorrespondent på DN. Hennes senaste bok, Frihetens frestelser (2010), behandlar korruption och ledarproblem i Afrika och Centralasien.




Om UI-bloggen

Arkiv