Sarkozy vårdar Frankrikes koloniala arv


Av: Barbro Hedvall

2011-07-14 |

Interventionen i Libyen har bjudit på en ny arena för Nicolas Sarkozys strävan att fullfölja gamla franska kolonialtraditioner i Afrika, skriver Frankrikekännaren Barbro Hedvall. Annars har inte mycket gått Sarkozys väg sedan han 2007 vann presidentvalet. I dag för han sedvanlig fransk intressepolitik med en obehaglig tillsats av rasism – som förra sommarens attack på romer.


Inte mycket har gått Nicolas Sarkozys väg sedan han våren 2007 vann presidentvalet och firade på Fouquet´s med de rika och berömda. Hans föreställning om att skapa en speciell fransk-amerikansk relation havererade redan första sommaren när Bush-familjen visserligen tog emot den franske presidenten på sitt sommarställe i Kennebunkport men mer blev det inte. I dag skyller en god del av de franska opinionsbildarna finanskrisen och den ekonomiska nedgången på den amerikanska kapitalismen och ”liberal” är ånyo ett skällsord.


Nicolas Sarkozy har snabbt rättat in sig i ledet och för nu traditionell fransk intressepolitik med en obehaglig tillsats av rasism – som förra sommarens attacker på romer. Hemmafronten är den centrala och blir det än mer ju närmare nästa års val kommer.


Afghanistan är inte populärare i Frankrike än i USA och president Sarkozy var snabb med att tillkännage det franska tillbakadragandet efter det amerikanska. Den franska insatsen i Afghanistan ska ses som en del i ansträngningarna att göra Frankrike gällande via Nato. Nicolas Sarkozy bröt snabbt med den gaullistiska särlösningen och Frankrike återinträdde i Natos kommandostrukturer. Det har väl knappast gjort Frankrike starkare i USA men givit Sarkozy en tydligare plats bland dem som vill och kan vara med och bestämma i världen.


Det fransk-brittiska försvarssamarbetet ska ses i samma ljus: två gamla stormakter som har problem att ekonomiskt klara att göra sig gällande militärt men som gärna vill fortsätta spela sina roller i världspolitiken. Libyen bjöd i vintras en första försöksplats: det var de fransk-brittiska initiativen och påtryckningarna som fick i gång det internationella samfundet. Det smakade bra att Frankrike fick leda operationerna sedan USA fått i gång dem.


Libyen är visserligen inte franskt utan gammalt italienskt intresseområde – utrikesminister Frattini höll också till att börja med emot insatserna med olika krystade motiveringar – men det ligger i Nordafrika, och det är ett område som traditionellt varit fransk inflytelsesfär. Den franska regeringen hade dessutom behov av att hamna på rätt sida efter utrikesminister Michelle Alliot-Maries första löften om fransk hjälp till den sittande tunisiska regimen Ben Ali.


De nordafrikanska upproren kom plötsligt och avslöjade Frankrikes täta och speciella förbindelser till regimerna vid Medelhavets södra stränder. Utrikesministern semestrade alltså i Tunisien under jul- och nyårshelgerna, premiärminister Fillon var i Egypten i samma ärende. Det senare är en för övrigt en god tradition över partigränserna – Francois Mitterand tillbragte gärna jul- och nyårssemestern hos president Mubarak. Och det var naturligt för Nicolas Sarkozy att välja Jordanien och Petra när han for på en första romantisk resa med sina nya partner Carla Bruni.


Nicolas Sarkozy hade därför många, goda skäl att flytta fokus från dessa resmål och visa Frankrike som de mänskliga fri- och rättigheternas försvarare nummer ett – en position som tas för given i franska regeringskanslier men just ingen annanstans. I hastigheten glömdes också att Sarkozy rehabiliterat den förre skurken Khaddafi vid ett storståtligt besök i Paris och att fransk olje- och gasindustri öppnat förbindelser i Libyen.


Nu ser det emellertid ut som om de franska ansträngningarna visavi Libyen går ut på att få till stånd en uppgörelse med Khaddafiregimen. Det har visat sig svårare än väntat att bli av med honom och de så kallade rebellerna i östra delen av landet är alltjämt ett osäkert kort både vad gäller deras styrka och – lika viktigt – deras syften.


Sanningen är att fransk Afrikapolitik i hög grad följer de gamla intressena. I Afrika söder om Sahara finns de gamla banden till före detta kolonier, nu allt mindre synliga men likväl hållfasta. Elfenbenskusten har under sina inre strider förblivit ett franskt ansvar: det var franska trupper som till sist såg till att den valde Ouattara fick tillträde till presidentpalatset i Abidjan.


För det mesta utför man vad världssamfundet beslutat – på det sättet är det nyaste franska inflytandet oklanderligt. Men intresset ljuger inte: under decennier har fransk statsapparat lagrat kunskaper, odlat förbindelser och i många fall förmått knyta nya regimer till franska intressen. President Sarkozys regering är inget undantag.


Text: Barbro Hedvall, tidigare politisk kommentator på Dagens Nyheter och Expressen i många år och i olika radio- och teveprogram, bland andra God morgon Världen. Nu skriver hon för UI-bloggen.


 


Om UI-bloggen

Arkiv