EU hårt kritiserat på UI


Av: Per Jönsson

2011-06-08 |

På ett UI-seminarium om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik framkom det att unionen snabbt håller på att tappa fart och färdriktning i sin utrikes- och säkerhetspolitik. För första gången i sin drygt halvsekellånga historia står EU nära ett totalt misslyckande!

Så drastiskt summerade förre statsekreteraren i tyska utrikesdepartementet Walther Stützle de senaste årens försök av Europeiska unionens 27 medlemsstater att skapa en dynamisk utrikes- och säkerhetspolitik, bland annat genom nya diplomatiska mekanismer och höga befattningar.

Det skedde vid ett forskarseminarium den 30-31 maj på Utrikespolitiska Institutet anordnat av UIs forskningsavdelning, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri och tyska Institut für Europäische Politik. Medverkande var statsvetare, fredsforskare och diplomater från samtliga länder kring Östersjön utom Ryssland samt från Norges utrikespolitiska institut.

Dock är EUs diplomatiska kris inte framför allt en fråga om bristfälliga beslutsstrukturer eller processer, framhöll Stützle, som tidigare också varit chef för Sipri. I stället handlar det om bristande politisk vilja på högsta nivå: främsta anledningen till EUs nuvarande kris är renodlat politisk. Ingen av dagens stora politiska ledargestalter har kopplat sin egen karriär och framtid till hur det går för Europeiska unionen.

Se bara på EUs hållning, eller icke-hållning, i vad som hänt under och inför den gångna våren i Mellanöstern och Nordafrika. Där har de stora EU-länderna länge prioriterat politisk stabilitet framför främjandet av demokratisk utveckling. Och EU har helt misslyckats med att skapa ett early warning-system för vad som skulle kunna hända där. Så alla togs på sängen av Tunisien och Egypten. Vilken fantastisk ”gemensam säkerhets- och utrikespolitik”, som det så vackert heter i Lissabonfördraget!

Och det kunde man räkna ut redan av Lissabonfördragets grundläggande formuleringar, påpekade Stützle. Enligt fördragets fjärde artikel ”fortsätter det exklusiva ansvaret för alla frågor som rör nationell säkerhet att ligga hos nationalstaterna själva”. Punkt slut. Så mycket för det nytänkandet.

Men EU:s utrikeskris bottnar inte enbart i ”lagtexten” från Lissabon och misslyckandet att agera på enad front under ”den arabiska våren”. Claudia Major, biträdande forskningschef vid Stiftung Wissenschaft und Politik i Berlin belyste hur framväxten av subregionala samarbeten eller grupperingar – i korthet: pakter mellan två, tre eller flera enskilda EU-nationer – i själva verket tenderar att undergräva unionens gemensamma slagkraft.

Det mest uppenbara färska exemplet är det samarbete på försvarsområdet som Storbritannien och Frankrike ingick i oktober 2010 utan att egentligen fråga vare sig EU eller andra EU-stater till råds. Samarbetet ska innefatta en bred paljett: en gemensam snabbinsatsstyrka på minst 5 000 soldater, samverkan kring prov av kärnvapenstridsspetsar, gemensam användning av de båda ländernas hangarfartyg, utbyte av diverse logistik- och underhållstjänster, etc. Denna militära minipakt är tänkt att bestå i minst 50 år och fick sitt första konkreta uttryck när London och Paris i april tog kommandot inom Natos ram för att leda de militära insatserna mot Libyen enligt FNs säkerhetsrådsresolution 1973.

Ett ännu färskare exempel som Claudia Major framhöll är att de fyra östliga EU-och Natomedlemmarna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern den 12 maj beslöt att upprätta ett gemensamt militärförband utanför Natos och EUs ramar. Dessa före detta Warszawapaktsmedlemmar med en sammanlagd folkmängd på cirka 65 miljoner har uppenbarligen dragit två slutsatser: 1/ att Ryssland alltjämt, och i växande utsträckning, utgör ett potentiellt säkerhetshot mot dem, 2/ att EU (och Nato) knappast har vare sig vilja eller förmåga att tillräckligt slå vakt om östliga EU-länders specifika säkerhetsintressen.

Flera seminariedeltagare påpekade att en viktig bidragande orsak till sådana nya subregionala samarbeten är USAs påtagligt nedtonade roll som supermakt under Barack Obamas presidentskap. USA är hårt pressat av sina långvariga militära engagemang i Irak och Afghanistan. Inte under hela hittillsvarande 2000-talet har USA heller uppvisat någon större entusiasm för eller vilja att ta på sig uppoffringar för Europas eller det europeiska närområdets säkerhetsfrågor. Obama själv har för sin del uttryckligen deklarerat att i säkerhetspolitiska kriser som inte direkt hotar USAs vitala intressen (”kärnintressen”) får hädanefter andra ta ledningen – därav USAs andraplansroll i Libyenkrisen.

Men, noterade andra seminariedeltagare, att skapa subregionala allianser har också ett annat syfte: att undvika oönskad styrning från Bryssel. Samt att slippa tidskrävande långbänkar och kompromissande mellan EU27 för att – i bästa fall, och kanske alltför sent – nå fram till en minsta gemensamma nämnare i säkerhetspolitiken.

I själva verket kan detta vara själva poängen med två-tre-fyra-femstatsallianser inom – men samtidigt utanför – EUs (och Natos) ramar: att slå vakt om den egna nationella handlingsfriheten och suveräniteten. Och då gäller det inte enbart EU:s tre stormakter Tyskland, Storbritannien och Frankrike, utan kanske i lika hög grad de många små och medelstora – ”som medlem i en hanterlig allians kan också ett litet land ibland agera som en stormakt”, hävdades det på UI-seminariet.

Några försökte ändå lyfta fram spridda ljuspunkter i det som ska uppfattas som EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik enligt Lissabonfördraget. En talare uttryckte sig så: ”EU är en allt viktigare säkerhetspolitisk aktör i det globala sammanhanget”. Dock tycktes fler instämma i den talare som travesterade president John F Kennedy genom att vända helt om på dennes resonemang: inget EU-land frågar om vad det självt kan bidra med till unionen, i stället frågar alla efter vad de kan tjäna på Europasamarbetet.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör UI-bloggen.  Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.



Om UI-bloggen

Arkiv