Dåliga utsikter för lösning av Palestinakonflikten


Av: Per Jönsson

2011-06-08 |

Palestinierna strävar just nu inte längre efter att nå något avtal med Israel. I stället satsar man på att vinna stöd hos en kvalificerad majoritet i FNs generalförsamling för en självständig palestinsk statsbildning. Det var både israelers och palestiniers huvudbudskap vid UIs avslutande seminarium om Mellanöstern i samband med den ”arabiska våren 2011”.

Jag är israel, jude, sionist, proisrael – och propalestinier! Så presenterade sig den israeliske författaren och fredsaktivisten Gershon Baskin vid seminariet ”A Palestinian State”, det fjärde och sista i Utrikespolitiska Institutets serie om revolter och omvälvningar i Mellanöstern och Nordafrika under ”den arabiska våren” 2011.

Baskin, liksom andra av talarna, menade att utsikterna till fruktbara fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna i dag är försumbart små. Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus regering anser sig helt enkelt inte behöva göra några eftergifter att tala om som skulle kunna tillfredsställa vare sig Fatah och PLO på Västbanken eller Hamasstyret i Gaza. Allt fler palestinier, särskilt ungdomarna, har också gett upp hoppet om att någonsin få uppleva en tvåstatslösning och har i stället börjat tänka i termer av en tredje folklig och kanske blodig intifada.

I och för sig ansåg fredsveteranen Baskin att Sverige bör försöka förmå hela EU att kollektivt erkänna Palestina som en suverän stat – om inte det går bör Sverige självt göra detta. Det var en avsiktlig klackspark till biståndsminister Gunilla Carlsson, som vid UI-seminariet argumenterade för att omvärlden måste vara tydliga med att uttrycka grundläggande folkrättsliga villkor för både Israel och palestinierna – sedan är det de båda parternas uppgift att leva upp till dessa villkor och själva söka en rimlig fredsöverenskommelse mellan två suveräna stater som omvärlden kan erkänna och stödja.

- Sverige och EU har upprepade gånger uppmanat parterna att återvända till förhandlingsbordet för att nå fram till en tvåstatslösning på basis av 1967 års gränser och en kompromiss om Jerusalems status. Men här har både palestinier och israeler en massa hemuppgifter att lösa för att det ska gå vägen, sade minister Carlsson och pekade ut Gaza som en akut stötesten: raketbeskjutningarna mot Israel därifrån måste upphöra, medan Israel omedelbart och ovillkorligt måste öppna samtliga gränsövergångar för varu- och persontrafik.

Däremot fick israelen Baskin entusiastiskt medhåll från palestiniern Nasser Qudwa, tidigare utrikesminister i palestinska myndigheten PNA, som nästan provocerande hävdade att palestinierna tills vidare har gett hela tanken på en formell fredsuppgörelse med Israel på båten:

- Vi försöker inte längre nå något avtal med Israel. Vi satsar inte just nu på att utmärka var framtida statsgränser ska gå. Vi palestinier tänker ändra själva reglerna för hur vi uppträder mot Israel och det internationella samfundet!

Nyligen tillkännagav Arabförbundet att man kommer att kräva medlemskap i FN för en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza med östra Jerusalem som huvudstad (redan 1988 utropade Yassir Arafat en sådan stat). Det spåret tycks också PNA, Fatah och Hamas ha slagit in på, om än hittills inofficiellt, och den linjen förfäktades på UI-seminariet av Qudwa. Det är dock en ganska lång och i praktiken oframkomlig väg dit: först måste palestinierna inlämna en ansökan till FNs säkerhetsråd som efter granskning av fallet överlämnar saken till generalförsamligen där ansökan måste få två tredjedels majoritet av de 192 medlemsstaterna för att vinna godkännande. Haken är förstås att samtliga fem stormakter i säkerhetsrådet måste rösta ja till ansökan, vilket är otänkbart att USA gör av omsorg om Israel (kanske även Ryssland och Kina som fruktar att upproriska gränsprovinser ska följa palestiniernas exempel).

Men: palestinierna kan ändå tänkas få sin sak prövad i generalförsamlingen. Redan nu har cirka 130 länder sagt sig erkänna en suverän palestinsk stat, och om frågan kommer upp i generalförsamlingen kan dessa och kanske ytterligare några rösta för Staten Palestina. Det innebär alltså inte att Palestina blir medlem av FN, men ett kollektivt diplomatiskt erkännande från cirka tre fjärdedelar av samtliga andra FN-medlemmar väger tungt, hävdade Gershon Baskin:

- Att erkänna en stat är en bilateral affär. Det är stater som erkänner varandra. Redan innan FN fanns till var detta i själva verket enda sättet för en stat att bli diplomatiskt erkänd. FN erkänner inte stater, FN ger stater medlemskap i världsorganisationen. Det är faktiskt en annan sak.

Mot Baskins resonemang riktade advokaten, ambassadören och tidigare rådgivaren vid Israels utrikesdepartement Alan Baker, som indirekt deltog i UI-seminariet via en telefonlänk, skarp kritik. Dels för att resolutioner i FNs säkerhetsråd aldrig är folkrättsligt bindande. Dels, och tyngre vägande, för att ett sådant ”palestinskt PR-trick” snarast försvårar fredsprocessen:

- Att ensidigt utropa en stat kommer inte att kunna ge palestinierna fred, snarare tvärtom. Man måste vara två för att dansa tango, och minst två för att skapa fred. Det går aldrig att ensidigt fastslå nationalstatliga gränser, och utan klara och ömsesidigt erkända gränser existerar ingen stat.

Även Mellanösternforskaren Magnus Norell från Totalförsvarets forskningsinstitut menade att båda parter måste vara beredda på att kompromissa för att nå fram till en fredsuppgörelse om gränser och andra kärntvistefrågor som Jerusalems status, bosättningarna på Västbanken och de palestinska flyktingarna. Men i likhet med Baskin menade han att någon sådan kompromissvilja och ömsesidigt förtroende just nu inte föreligger – israeler och palestinier har helt olika versioner, berättelser, kring vad konflikten egentligen handlar om. Fast det är egentligen inget nytt i Palestinakonflikten, suckade Norell:

- Jag har sett den här filmen förut, många gånger. Eller åtminstone lyssnat till ljudslingan. I dag handlar det om en 64 år gammal återuppspelning av ursprungsversionen.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör vid UI och skribent för UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv