Ayatollorna i Iran utmanas av nationalister


Av: Mohammad Fazlhashemi

2011-06-29 |

För första gången sedan schahväldets fall 1979 har persisk nationalism offentligt framförts i Iran som ett politiskt alternativ till det islamistiska styret. Det är högerpopulisterna bakom president Ahmadinejad som öppet utmanar prästetablissemanget bakom högste religiöse ledaren Khamenei, vilket på sistone har överskuggat regimens konflikt med den gröna reformivrande proteströrelsen. Professorn i idéhistoria Mohammad Fazlhashemi tecknar bilden av en ny dramatisk maktkamp i Mellanösterns numera dominerande stat

Det har nu gått två år sedan protesterna mot den fuskomgärdade presidentvalet i Iran slogs ned. Ledarna för den gröna proteströrelsen, den före detta premiärministern Mir Hossein Mousavi och den före detta talmannen för det iranska parlamentet Mehdi Karrobi och deras fruar, sitter i husarrest sedan februari i år och ett stort antal oppositionella har flytt landet eller arresterats och fått långa fängelsestraff. Gatuprotesterna har upphört och de protester som genomförs är mer eller mindre av symbolisk karaktär. 

Med tanke på folkresningarna som har svept över de arabiska länderna i Mellanöstern och Nordafrika borde de olika fraktionerna i den iranska statsledningen uppfatta situationen i landet som rena idealtillståndet. Men så är inte fallet. Två fraktioner inom den styrande makteliten har under det senaste halvåret varit involverade i en bitter maktkamp inför öppen ridå. 

Konflikterna gick så långt att den kontroversielle presidenten Mahmoud Ahmadinejad bojkottade regeringskansliet i elva dagar här om månaden i protest mot den högste ledaren Ali Khamenei. Anledningen till hans bojkott var att han ansåg att Khamenei hade lagt sig i hans ämbetsutövning. Det som utlöste bojkotten var att Ahmadinejad hade låtit avskeda sin underrättelseminister och fått smäll på fingrarna från Khamenei. Ahmadinejads missnöje sägs bland annat ha berott på att underrättelseminstern hade beordrat avlyssning av en av hans närmaste medarbetare och sedan använt en del av uttalandena från avlyssningen i den pågående maktkampen mellan Ahmadinejad och Khamenei. Ahmadinejad avskedade ministern, men kort efter att nyheten hade tillkännagivits återinsattes ministern på sin post av Khamenei. 

Skärmytslingarna mellan Ahmadinejad och Khameneis läger har dock inte begränsats till denna händelse. Några månader tidigare avskedade Ahmadinejad sin utrikesminister mitt under ett besök i Senegal. Utrikesministern Mottaki fick reda på att han hade avskedats från sin post av sin senegalesiske kollega mitt under pågående förhandlingar. Mottaki anklagades av Ahmadinejad för att tillhöra Khameneis läger och gå hans ärenden i utrikespolitiken. I takt med att maktkampen har hårdnat har Ahmadinejad fått känna på förödmjukande bakläxor från parlamentet och Väktarrådet där den konservativa högern är i majoritet. Bland annat fick han hela sitt budgetförslag omskriven av parlamentet. 

De två fraktionerna, den populistiska högern ledd av Ahmadinejad och den konservativa högern ledd av Khamenei, har tagit heder och ära från varandra i sina uttalanden, genom sina tidningar, på sina bloggar och hemsidor. Ett antal personer inom den populistiska högern har arresterats anklagade för ekonomiska oegentligheter och drivande av ockulta verksamheter. En nära medarbetare inom Ahmadinejads närmaste krets har arresterats anklagad för att ha påstått sig ha nära kontakter med jinner och osynliga varelser.

Till största delen riktas kritiken mot Ahmadinejads närmaste medarbetare och släkting Esfandiar Rahim Mashai ̵ han är svärfar till en av Ahmadinejads söner. Ahmadinejad ville redan för två år sedan utnämna Mashai till sin vice president, men fick backa efter en direkt order från Khamenei. Ahmadinejad markerade sitt missnöje med Khameneis order genom att förhala beslutet i flera dagar och utnämnde till slut Mashai till stabschef för sitt kansli - till Khameneilägrets stora förtret. 

Den konservativa högern har kritiserat Mashai bland annat för hans nationalistiska utspel. Han har talat om den iranska formen av islam som den bästa formen av islam - ett utspel som kritiserades direkt av Irans arabiska grannar vilka anklagade den iranska regimen för etnisk, läs persisk, chauvinism. Det nationalistiska utspelet föll inte heller i god jord på hemmaplan. Stabschefen ha kritiserats för att genom sitt nationalistiska utspel ha avvikit från den islamiska revolutionens linje. Mashai har i sitt försvar kontrat med att det egentliga målet för sådana angrepp är Ahmadinejad, men att han fått klä skott för honom i den maktkamp som pågår på högsta nivå. 

Den konservativa högern ser med stor oro på att Ahmadinejad och den populistiska högern får en allt starkare ställning inom det styrande etablissemanget. Detta inte minst med tanke på att en rad konservativa storayatollor i den heliga staden Qom har markerat ett tilltagande missnöje med Ahmadinejads politik inom olika områden. De uppfattar Ahmadinejad och den populistiska högern som ett potentiellt hot mot det religiösa ledarskapet och dess ställning i samhället. 

Det mäktiga revolutionsgardet har också markerat sin position i denna konflikt och tagit ställning mot Ahmadinejad. En rad framstående generaler inom revolutionsgardet har i mycket skarpa ordalag fördömt Mashais olika utspel och varnat Ahmadinejad och hans närmaste krets, vilka i den iranska politiska vokabulären har döpts till ”avvikarna”. De har också uttryckt missnöje med Ahmadinejads trotsighet och sturskhet mot Khamenei och det konservativa parlamentet. 

Konflikten handlar emellertid inte bara om en maktkamp mellan två rivaliserande fraktioner inom det styrande skiktet.  Konflikten kring presidentens och den högste ledarens maktbefogenheter har sina rötter i den iranska grundlagen, författningen. Problemet tycks vara den motsägelsefulla konstruktionen inom den iranska författningen som vill förena republikanismens grundläggande principer med salig ayatolla Khomeinis politiska doktrin om de rättslärdas styre, Velayat-e faqih. 

Landets konstitution fastslår å ena sidan att det är medborgarna som väljer parlamentsledamöterna och presidenten men å andra sidan ger samma författning det sista ordet även vad gäller verkställande makt till den religiöse ledaren. I praktiken innebär detta att den högste ledaren har vetorätt och därmed i princip oinskränkt makt. Han kan därmed besluta över huvuden på såväl presidenten som parlamentet eller som i den pågående maktkampen komma med kontraorder mot beslut som har fattats av presidenten.

Problemet har aktualiserats vid flera tillfällen under den islamiska republikens tre decennier långa historia. Senast var det den reformvänlige presidenten Mohammad Khatami som försökte lösa problemet genom två politiskt radikala propositioner som han lade fram för det iranska parlamentet. Propositionerna som skulle stärka det sekulära rättssystemet samt ge presidentämbetet större befogenheter stötte på patrull och stoppades av Väktarrådet. Inom den gröna proteströrelsen fördes långtgående diskussioner om hur man skulle lösa det här problemet vid ett eventuellt maktövertagande. 

Men att samma konflikt skulle blåsa upp på nytt mellan de två konservativa fraktioner som gjorde gemensam sak mot den gröna proteströrelsen och dess krav på införande av politiska reformer var kanske inte så väntat.

Troligen hoppades såväl de konservativa som högerpopulisterna  på att deras nära samarbete mot reformrörelsen skulle ha svetsat de samman till den grad att de inte skulle inkräkta på varandras jurisdiktionsområde. Med facit i hand vet vi att så inte blev fallet. Frågan är hur långt de båda parterna är bredda att gå. Smutskastningarna från båda sidor har inte visat några tecken på avmattning och maktkampen kommer med all sannolikhet att intensifieras inför parlamentsvalet i mars 2012 och presidentvalet året därpå.  

Text: Mohammad Fazlhashemi, Professor i idéhistoria, Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Hans senaste bok heter ”Tro och förnuft inom politisk islam” (2011). Fazlhashemi är också skribent för UI-bloggen. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.


 


Om UI-bloggen

Arkiv