Europas säkerhet: Kanske varken EU eller Nato


Av: Per Jönsson

2011-06-23 |

I svensk säkerhetspolitisk debatt ställs ständigt frågan om vi ska gå med i Nato eller ej. Av folkopinionen och partiväsendet alltid besvarad med ett rungande nej. Enligt senaste opinionsmätningen (SvD 19/5) nu mer än någonsin. 

Ett annat återkommande spår är hur vi ska förankra vårt lands säkerhet inom ramen för EU, exempelvis genom Lissabonfördragets ömsesidiga försvarsåtagande  som regeringen Reinfeldt har antagit och till och med vässat formuleringarna i:


”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Denna så kallade solidaritetsförklaring har under försommaren gett upphov till viss debatt, där inte minst Krigsvetenskapsakademin hävdar att Sverige saknar kapacitet att  leva upp till dessa åtaganden (DN Debatt 22/5).


I båda fallen verkar dock den storpolitiska utvecklingen i Europa, inom Nato och EU, springa förbi svensk säkerhetspolitisk debatt och verklighetssyn. Två decennier efter kalla krigets slut och Sovjetväldets fall börjar nya nationalstatliga samarbeten och motsättningar mellan enskilda EU- och Nato-länder skapa en annorlunda säkerhetsordning i Europa än vad vi sedan länge vant oss vid.

Ta först EU, som under sin nu 54-åriga historia sedan Romfördraget 1957 inte kan sägas ha uträttat särskilt mycket konkret inom säkerhetspolitiken – lite fredsövervakning i Kosovo och på andra håll, ett antal verbala fördömanden och juridisk/ekonomiska sanktioner mot diverse skurkstater och missdådare, inte mycket mer.

Sedan kalla krigets slut har det varit en del tal om att EU ska sätta upp en slagkraftig europeisk insatsstyrka som kan gripa in i akuta militära och humanitära kriser. Sedan medlemsstaterna 2004 beslöt att organisera så kallade EU Battle Groups (insatsberedda stridsgrupper) har det dock varit si och så med viljan hos de enskilda staterna att bidra till konceptet och närmast nattsvart med den gemensamma viljan på EU-nivå att faktiskt använda stridsgrupperna där de behövs.

Det pinsamma faktum är att ännu ingen enda EU-stridsgrupp använts för uppdrag, trots att FN:s generalsekreterare ständigt efterfrågar styrkor som kan sättas in i diverse heta oroshärdar. Oftast har det berott på någon eller några EU-medlemmars vägran eller tvekan: exempelvis sade Storbritannien 2008 nej till Ban Ki-moon att skicka en stridsgrupp till östra Kongo, och i år har bland andra Tyskland och Polen motsatt sig en sådan aktion i Libyen. Den Sverige-ledda Nordic Battle Group har inte alls kommit till användning, trots att den  stått stridsklar två gånger, 2008 samt första halvåret i år. Enligt Riksrevisionens utvärdering organiserades dessutom den första NBG uselt, var på tok för dyr och uppfattades av soldaterna själva som föga duglig för sina uppgifter.

Inte heller har det nya Lissabonfördraget från 2009, som varit tänkt att effektivisera EU-diplomatin och ge den kraftfullare instrument och tydligare målsättningar, hittills satt några konkreta säkerhetspolitiska avtryck. Särskilt uppenbart har detta blivit i samband med den pågående Libyenkrisen, där EU:s tre tungviktare gått demonstrativt skilda vägar. 

Bjässen Tyskland förklarade snabbt att man överhuvudtaget inte vill engagera sig militärt i Libyen. Som kontrast har Storbritannien och framför allt Frankrike med stor iver tagit på sig att leda vad som formellt kallas en Natooperation mot Ghadaffi-regimen – Obama administrationen gjorde tidigt klart att USA inte tänker ge sig in i en tredje stor amerikansk militäroperation i regionen (efter Irak och Afghanistan).

Därmed blottades en hisnande klyfta i Europeiska unionens själva hjärta: de två stormakter, Tyskland och Frankrike - vilkas inbördes fred och sämja var grundtanken med Romfördraget - har valt diametralt motsatta linjer  när det gäller en akut säkerhetspolitisk kris i EU:s absoluta grannskap.


- För första gången i sin historia står EU nära ett totalt misslyckande! Alla togs på sängen av revolterna i Egypten och Tunisien. Och nu står unionen splittrad om vad som bör göras med Libyen. Vilken fantastisk ”gemensam säkerhets- och utrikespolitik” som det så vackert heter i Lissabonfördraget!, dundrade tyske förre vice försvarsministern, tillika tidigare Siprichefen Walther Stützle vid ett EU-seminarium på Utrikespolitiska Institutet nyligen.

Den framsynte kunde ha förutsett denna EU:s säkerhetspolitiska kris redan utifrån Lissabonfördragets grundläggande formuleringar. Ty enligt dess fjärde paragraf ”fortsätter det exklusiva ansvaret för alla frågor som rör nationell säkerhet att ligga hos nationalstaterna själva”. Fritt fram, alltså, för Tyskland eller andra EU-medlemmar att säga nej. När det så passar.

För Natos del spretar utvecklingen åt alla håll – fast inte på något vis i riktning mot ett starkare gemensamt försvar av kärnområdet Europa. I Afghanistan kämpar drygt 35 000 europeiska soldater inom det Nato-ledda Isaf ett föga framgångsrikt utnötningskrig mot talibaner, landsbygdsbanditer och allsköns lokala krigsherrar. Förra året antogs vad som kallats ”Natos nya strategiska koncept”, vilket för de 25 europeiska Natomedlemmarnas del skulle innebära både större ansvar att själva svara för kontinentens säkerhet och en större roll i kriser utanför Europa. Alltså en åtminstone på pappret tyngre militär börda, trots att Europa-Natos militära resurser har bantats kraftigt på senare år.

Mest betydelsefullt på sikt för Nato är kanske ändå framväxten av subregionala samarbeten eller grupperingar  - i korthet: pakter mellan två, tre eller flera enskilda Natomedlemmar – som i själva verket tenderar att undergräva västalliansens gemensamma slagkraft.

Det mest uppenbara färska exemplet är den samverkan på försvarsområdet som Storbritannien och Frankrike ingick i oktober 2010 utan att fråga vare sig Nato eller EU till råds. Samarbetet ska utgöra  en bred paljett: en gemensam snabbinsatsstyrka på minst 5 000 soldater, samverkan kring prov av kärnvapenstridsspetsar, gemensam användning av de båda ländernas hangarfartyg, utbyte av diverse logistik- och underhållstjänster, utveckling av en ny generation obemannade flygplan (”drönare”) etc. Denna militära minipakt är tänkt att bestå i minst 50 år och fick sitt första konkreta uttryck när London och Paris i april tog kommandot inom Natos ram för att leda de militära insatserna mot Libyen enligt FN:s säkerhetsrådsresolution 1973. Förresten, minipakt? Frankrike och Storbritannien svarar faktiskt för mer än hälften av de europeiska Natoländernas totala försvarsutgifter!

Ett ännu färskare, men hittills föga uppmärksammat, exempel är att de fyra östliga Nato- och EU-medlemmarna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern den 12 maj beslöt att upprätta ett gemensamt militärförband, en större insatsstyrka, utanför Natos och EU:s ramar. Det sker formellt – eller nostalgiskt – under namn av den så kallade Visegradgruppen (efter ett medeltida kungamöte i ungerska riddarstaden Visegrad), en lös sammanslutning som inrättades 1991 och som nu alltså förlänats säkerhetspolitisk profil. Styrkan ska ledas av Polen, som har betydande aktuella stridserfarenheter från bland annat Irak och Afghanistan (och som kan skryta med att dess kung Johan Sobieski III räddade Wien undan erövring av turkiskosmanska imperiet 1683).

Dessa före detta Warszawapaktsmedlemmar med en sammanlagd folkmängd på cirka 65 miljoner har uppenbarligen dragit två slutsatser:


- Att Ryssland alltjämt, och i växande utsträckning, utgör ett potentiellt säkerhetshot mot dem. Spåren efter Rysslands invasion i Georgien 2008 och hoten om avskurna ryska gasleveranser till östliga EU-stater, förskräcker.


- Att Nato, och EU, knappast har vare sig vilja eller förmåga att tillräckligt slå vakt om östliga medlemsländers specifika intressen. Tyskland tycks måna mer om ett gott ekonomiskt samarbete med Ryssland, samtidigt som USA under de senaste tio åren har varit så upptagen av militära äventyr i Mellanöstern att man inte haft ork eller råd att fullt ut tillgodose nya Natomedlemmars säkerhetsbehov.

Just USA:s påtagligt nedtonade roll som supermakt har sannolikt starkt bidragit till framväxten av sådana nya subregionala säkerhetssamarbeten. Oavsett  vem som sitter i Vita Huset är det uppenbart att USA  är hårt pressat av sina långvariga militära engagemang i Irak och Afghanistan. Men att USA numera hyser påtagligt ljumt intresse för det Europa som inte längre hotas av Sovjet har snarast accentuerats under Obamas år i Vita huset. Obama själv har för sin del uttryckligen deklarerat att i säkerhetspolitiska kriser som inte direkt hotar USA:s vitala intressen (”kärnintressen”) får hädanefter andra ta på sig ledartröjan – därav USA:s andraplansroll i Libyenkrisen.

Även Tysklands uppträdande det senaste decenniet har bidragit till båda de här nämnda subregionala grupperingarna.  Nutida tyska regeringars allmänna ovilja att engagera sig militärt utomlands har i sig försvagat Nato och sannolikt utgjort en sporre för London och Paris att välja en egen gemensam försvarspolitisk väg. Men framför allt Gerhard Schröders och Angela Merkels stort uppslagna satsning på en ny ”Ostpolitik” gentemot Ryssland pekar mot att Tysklands framtida roll inom Nato, inom EU, ja inom Europa blir en helt annan än hittills, vilket förstås Tysklands grannar måste förhålla sig till. 

På kort och medellång sikt vill Tyskland självklart försäkra sig om rysk gas i stora mängder och fritt tillträde till den väldiga ryska marknaden. Historiskt har oväntade och överraskande tysk-ryska uppgörelser alltid gagnat de dåvarande tyska regimerna: Brest-Litovsk-freden med Ryssland 1918, Rapalloavtalet 1922,  Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Efter Tysklands brådstörtade beslut att helt skrota sin kärnkraft till år 2022 är det kanske dags för en Merkel-Medvedev-pakt? I alla händelser har Tyskland mindre än 150 år på nacken och därmed knappast samma ”tidlösa” nationalstatliga identitet som exempelvis England, Frankrike, Spanien, Polen och Sverige. Och om Tyskland ånyo tycks vilja gå en egen väg måste förstås dess grannländer försöka manövrera så att de inte själva förlorar på det.

Men att skapa subregionala allianser har också ett annat syfte: att undvika oönskad styrning från Nato- och EU-makthavare i Bryssel. Samt att slippa tidskrävande långbänkar och kompromissande mellan Nato28 eller EU27 för att – i bästa fall, och kanske alltför sent – nå fram till en minsta gemensamma nämnare i säkerhetspolitiken.
I själva verket kan detta vara den omedelbara poängen med nya två-tre-fyra-femstatsallianser inom – men samtidigt utanför – Nato:s och EU:s ramar: att slå vakt om den egna nationella handlingsfriheten och suveräniteten. Och då gäller det inte enbart fundamentala nationalistiska drivkrafter hos Natos och EU:s tre europeiska stormakter Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Utan kanske i lika hög grad liknande drivkrafter hos de många små och medelstora – som medlem i en hanterlig allians kan också ett litet land ibland agera som en stormakt.

Detta är en inte alls främmande strategi för modern svensk utrikespolititik. Under de första efterkrigsdecennierna uppvisade Sverige betydande vilja och förmåga att i FN och olika internationella fackorgan bygga allianser som gav Sverige röst och inflytande långt utöver vårt lands egen storlek – det kunde gälla motstånd mot kärnvapen, biståndspolitik, fredsbevarande FN-insatser, fredlig kärnkraftsutveckling, etc. I åtskilliga sammanhang kunde Sverige på så sätt rentav få epitetet ”den lilla supermakten”.

Den ansedda tankesmedjan Stratfor har redan börjat beteckna försvarssamverkan mellan Sverige och de baltiska staterna som ett embryo till en säkerhetspolitisk minipakt. Sverige och Estland ingick ju i vintras ett avtal om försvarssamarbete som omfattar bland annat köp av krigsmateriel, förbandsutbildning och underrättelsesamverkan. Liknande avtal kan förväntas med Lettland och Litauen, och sedan tidigare har Sverige ganska omfattande samverkan på försvarsområdet med Norge och Finland. Även Storbritannien har visat intresse av att delta i ett mer formaliserat nordiskt-baltiskt försvarssamarbete.

Förr eller senare kommer Sverige att tvingas manövrera för att trygga vår säkerhet i ett Europa där EU förblir en säkerhetspolitisk icke-aktör och Nato gradvis urholkas av subregionala aktörer. Kanske har en sådan process redan inletts. I början av maj undertecknade utrikesministrarna Carl Bildt och Polens Radoslaw Sikorski en deklaration om strategiskt politiskt samarbete i närvaro av respektive lands statschefer, och en knapp månad senare avlade statsminister Fredrik Reinfeldt officiellt besök i Warszawa med anledning av att Polen den 1 juli tar över ordförandeskapet för EU. 

Inget sades då öppet om svenskt deltagande i Visegradgruppens militära insatsstyrka. Men man kan fundera över ordvalet ”strategiskt”.

Text: Per Jönsson, Associerad redaktör UI-bloggen.  Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.




Om UI-bloggen

Arkiv