Efter massakern i Srebrenica


Av: Erik Pierre

2011-06-21 |

Efter bara några dagars överläggningar i Genève i början av september 1995 mellan Richard Holbrooke, Carl Bildt och parterna i Bosnienkonflikten, återupptogs striderna och NATO-flygets bombningar av bosnienserbiska styrkor.

I skydd av dessa avancerade en bosnisk-kroatisk styrka österut. Inledningsvis återtogs de områden som i huvudsak bebotts av serber i Knin och Krajina. Tyvärr måste sägas att deras framfart i just dessa områden inte låg långt efter den Bosnienserbiska arméns härjningar. Jag har själv med egna ögon kunnat konstatera vad som skedde. 

Insättandet av den brittisk-franska Rapid Reaction Force (RRF) var ett viktigt drag, som gjorde stort intryck på bosnienserberna. I området runt Sarajevo var RRF:s insatser av avgörande betydelse. Deras aktiva närvaro där var av större militär vikt än NATO-flygets bombningar.

Under stridernas gång pågick ett kattrakande utan like på det politiska planet. Till sist bestämde sig Holbrooke för att stoppa striderna vilket den bosniske presidenten Alija Izetbegovic hade svårt att smälta. Han hade hoppats på att den bosnisk-kroatiska armén åtminstone skulle ta sig fram till Banja Luka, centralorten i Republika Srpska. I de stadsbebyggda delarna av Banja Luka utgjorde muslimerna omkring 70 procent av befolkningen före kriget.

Innan Holbrooke tog sig an den ”motsträvige” presidenten Izetbegovic lyckades han förespegla den kroatiske ledaren Franjo Tudjman att få vissa fördelar i en kommande fredsuppgörelse om denne omedelbart gick med på eld upphör, vilket accepterades. Inför det hotet kunde den bosniske armén inte fortsätta på egen hand, så Izetbegovic tvingades att gå med på eld upphör.

Inte långt därefter hölls överläggningar i Belgrad om de kommande fredsförhandlingarna. I samtalen deltog förutom Slobodan Milosevic, Holbrooke, Bildt, Wesley Clark (militär rådgivare till Holbrooke), med flera. Efter några timmar körde överläggningarna fast. Då försvann Holbrooke och Milosevic och var borta en dryg timme. När de kom tillbaka meddelade Holbrooke att det hela var klart, utan att närmare redogöra vad de två kommit överens om.

Min erfarenhet från tiden i Bosnien under kriget är att det i så gott som alla avtal med den bosnienserbiska sidan ingick en hemlig del. Jag har svårt att tänka mig att i just denna viktiga överläggning inför förhandlingarna i Dayton skulle vara fri från några hemliga klausuler. Det som ligger närmast till hands var att få en försäkran att Ratko Mladic och Radovan Karadzic inte skulle utlämnas till krigsförbrytardomstolen i Haag. Huruvida detta också gällde Milosevic är alltjämt oklart. Det var påfallande att amerikansk, brittisk och fransk trupp i Bosnien var helt ovilliga att överhuvudtaget ta hand om några av de mer namnkunniga krigsförbrytarna.

Efter flera år började det göras försök att fånga in Karadzic och Mladic. Jag minns en gång då alla tänkbara förberedelser var gjorda och den slutliga aktionen skulle presenteras för president Clinton i Vita Huset för ett formellt godkännande. Men beskedet från presidenten blev ett nej med en motivering som min sagesman och hans kolleger fann väl krystad. Jag var i Washington vid tillfället och fick del av missnöjet med utgången av beslutet.


I och med presidentbytet i Washington 2001 ändrades attityden, men det kom att dröja ytterligare några år innan Karadzic och Milosevic hamnade inför domstolen i Haag.

Det som framförallt drev Holbrooke sommaren och hösten 1995 var att få Bosnienfrågan bort från presidentens skrivbord. Clinton lade sig knappast i hur Holbrooke hanterade frågan bara den försvann från dagordningen. Det blev mycket av köpslagan som gjordes inför förhandlingarna i Dayton vilka inte fick misslyckas, men det var flera gånger mycket nära att det hela hade gått i stöpet. Samtidigt hade jag önskat att fler experter på området hade varit närvarande i Dayton för att undvika en hel del misstag som ändå begicks.

Hur Holbrooke arbetade återspeglas bland annat när han just hade tagit över ansvaret för Bosnien. På hösten 1994 kom han på ett besök till Sarajevo. Mycket snabbt kom Holbrooke till slutsatsen att hela den diplomatiska personalen vid den amerikanska ambassaden måste bytas ut. De som fick lämna satt inne med både språkkunskaper och lång erfarenhet av området. Näst intill alla av de nya diplomaterna saknade både lokal erfarenhet och kunskaper i serbokroatiska, men de ansågs helt lojala med Holbrooke.

Text: Erik Pierre, ambassadör i Bosnien (Sarajevo) 1994-96. Nu skriver Erik Pierre en artikelserie för UI-bloggen i tre avsnitt om taskspelet bakom den värsta krigsförbrytelsen i Europa sedan andra världskriget . Här kan du läsa del ett och del två i samma serie. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.

 


Om UI-bloggen

Arkiv