Den europeiska demokratin i kris


Av: Carl Tham

2011-06-21 |

Ledande europeiska politiker har nu tvingats inse att eurokrisen har sin grund i projektets konstruktion. Vid tillkomsten på 90-talet avvisades alla kritiker som hävdade att man inte kan ha en valutaunion mellan så skilda ekonomier och med så olika förutsättningar utan en politisk centralmakt. Det krävs inte bara en övergripande fiskal makt utan också en förmåga att vid behov rycka ut med stöd till unionens svagaste delar, en omfördelning av samma slag som sker inom federativa stater som till exempel Tyskland eller USA.

Men det politiska etablissemanget i EU sopade undan alla dessa invändningar - man var, som Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman skriver, ”engaged in magical thinking acting as if the noblity of their mission transcended such concerns” (New York Times 16/01/2011).

Nu är man som bekant på full reträtt. Valutaunionen har blivit en ”transfer union” där väldiga summor garanterade av de starka länderna, främst Tyskland, måste till för att förhindra de svaga ländernas kollaps. Huvudmotivet är mindre omsorg om dessa länders befolkningar än omsorg om de egna bankerna och euron som ett politiskt projekt. 

I stället föreslås olika grepp för ett kraftigt stärka EU-maskineriets grepp över euroländernas ekonomier. Längst går den europeiska bankens chef, Jean-Claude Trichet, som föreslår upprättandet av ett europeiskt finansdepartement som skall få vittgående befogenheter. Vad Trichet närmast har i tankarna är uppenbarligen en institution som närmast påminner om departementen i Karin Boyes Kallocain eller i Orwells 1984, det vill säga utan varje demokratisk förankring, en överhet befolkad av oavsättliga personer som Trichet och hans gelikar. Trichets vision är logisk, skriver den ansedda Frankfurt Allgemeine Zeitung, men innebär att demokratin och folksuveränitetens helt urholkas. Är det ett pris vi vill betala för att upprätthålla euron? 

Om man skulle komma på att fråga folken skulle svaret bli nej. Breda folkmajoriteter i EU-länderna vill fortfarande behålla demokratin och att beslut om skatter, social välfärd, pensioner,et cetera skall fattas på nationell nivå och kunna påverkas genom demokratiska beslut. (Se om detta Linda Bergs uppsats i Europaperspektiv 2011) Men befolkningarna i till exempel Tyskland vill heller inte betala för greker eller irländare. Solidariteten i den mån den fortfarande finns nationellt gör i alla händelser halt vid gränserna. Någon europeisk solidaritet finns ej.

Europas politiska och byråkratiska eliter har spelat högt. Man blundade inför valutaunionens uppenbara svagheter och inbyggda katastrofpotential. I åratal har man vidare kört på med alltmer vidlyftiga projekt, hela tiden utvidgat EU makten, alltfler direktiv, lagar och system som begränsar folkstyret i medlemsländerna. Systematiskt har man kört över allt motstånd, som förklarats vara populistisk och Europafientlig. Om folket gavs möjlighet att rösta och resultatet var ”fel” tvingades de till omtagning.

Nu betalar man priset för denna politik, inte bara ekonomiskt. Runt om i hela Europa växer missnöjet. Motsättningar mellan länderna ökar och gamla fördomar får nytt spelrum. Den demokratiska legitimiteten vacklar; vi kan tala om en kris för europeiska demokratin.

Högerpopulismen tilltar. Dess främsta kännetecken är hatet mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Men den skulle inte fått den kraft den har om den också inte framgångsrikt kunnat vädja till EU-missnöjet, till mångas upplevelser att det politiska etablissemanget är opåverkbart och att rösthandlingen spelar mycket mindre roll än vad som bestäms i Bryssel. För några av de högerradikala partierna – till exempel Marine Pen eller De sanna finländerna – är det en huvudfråga.

Det är svårt att tro att de regeringar som nu styr Europa kan finna någon väg ut ur denna förtroendekris för det europeiska projektet. ”More of the same” är huvudlinjen. Det är det jakobinska receptet: revolutionen är i fara, alltså fler till schavotten. Framför allt ingen omprövning. 

Text: Carl Tham, 
Ordförande Action Aid Sweden, tidigare utbildningsminister och ambassadör. Nu gästskribent för UI-bloggen. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.



 


Om UI-bloggen

Arkiv