Massakern i Srebrenica början till fredsslutet


Av: Erik Pierre

2011-06-17 |

När president Bill Clintons nationelle säkerhetsrådgivare Tony Lake kom in till presidenten i det Ovala rummet i mitten av juli 1995 för att orientera denne om massakern i Srebrenica beslöt Clinton snabbt att det måste till en ny politik. Lake fick omedelbart order om att skissa på en sådan. 

Den nya politiken inleddes i början av augusti med en konferens i London med truppbidragarländerna. Till slut kunde konferensen, efter att EU-medlaren Carl Bildt givit upp sitt motstånd, enas om att inleda omfattande NATO-bombningar om den bosnienserbiska sidan gjorde sig skyldig till ett nytt flagrant övergrepp. Bildts motstånd hade sin grund i att han hade tilldelats de politiska frågorna av Holbrooke och befarade att den rollen skulle marginaliseras.

Vidare beslöts att FN-chefen i det forna Jugoslavien, Yasushi Akashi, inte längre skulle ha beslutsrätt att beordra eventuella bombningar. Denna rätt gavs till den militäre FN-chefen, general Bernard Janvier, samtidigt som man visste att denne skulle vara på semester och ersättas av den brittiska generalen Rupert Smith, som var tveksam till Janviers allmänna hållning till den bosniska konflikten.

Det beslöts vidare att överföra delar av den brittisk franska styrkan Rapid Reaction Force till Bosnien. Dess ankomst kunde jag själv följa under en av mina resor till Sarajevo i början av september månad 1995. Förberedelserna för denna plan hade Rupert Smith redan förhandlat fram med sin kollega i det franska försvarsdepartementet hösten 1994 när Smith var militär rådgivare till den brittiske föresvarsministern Malcolm Rifkind.

Den 28 augusti besköts en marknadsplats i Sarajevo vid lunchtid, varvid 37 personer dödades och många skadades allvarligt. Bara några dagar senare inleddes NATO:s bombningar i de aktuella krigszonerna.

Det är viktigt att ha i minnet att besluten i London inte bara var en följd av massakern i Srebrenica utan också det faktum att en rad politiker på centrala poster hade bytts ut.

I Storbritannien hade den proserbiske utrikesministern Douglas Hurd lämnat sin post och ersatts av förre försvarsministern Malcolm Rifkind som hade en långt mer pragmatisk inställning till konflikten i Bosnien. Likaså tog Jacques Chirac över presidentposten efter François Mitterrand, som hade tydliga preferenser för de serbiska synpunkterna. Betydelsen av dessa byten på ett antal topposter skall inte underskattas för utgången av överläggningarna i London.

Bara några dagar efter att NATO-bombningarna hade inletts begärde Slobodan Milosevic i Belgrad omedelbara överläggningar om ”grundläggande riktlinjer” för den fortsatta politiska hanteringen av konflikten. Begäran beviljades varvid överläggningar inleddes i Genève under ledning av Richard Holbrooke, som direkt under president Clinton hanterade konflikten i Bosnien, och EU:s medlare  Carl Bildt.

Den viktigaste och mest olyckliga principen som fastslogs gällde rätten för bosnienserberna att få kalla sitt område för Republika Srpska, vilket självfallet inte accepterades av den bosniske utrikesministern Mohammed Sacirbey. Budet från Holbrooke och Bildt blev emellertid att om den bosniska sidan inte sade ja till detta krav, skulle NATO-bombningarna upphöra omedelbart. Inför det hotet backade den bosniske presidenten, Alija Izetbegovic, som insåg att utan bombningar skulle den bosniska sidan stå sig slätt.

Bildt har nyligen sagt att detta beslut var olyckligt. Namnet har onekligen försvårat en integrering av de två statshalvorna. Skälet kan sökas i det faktum att det i det läget var viktigt att blidka Milosovic, som sågs ha nyckeln till en fredsuppgörelse. De framtida politiska konsekvenserna av beslutet vägde då lätt.

Text: Erik Pierre, ambassadör i Bosnien (Sarajevo) 1994-96. Nu skriver Erik Pierre en artikelserie för UI-bloggen i tre avsnitt om taskspelet bakom den värsta krigsförbrytelsen i Europa sedan andra världskriget . Här kan du läsa del ett och tre. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.




Om UI-bloggen

Arkiv