Spelet bakom massakern i Srebrenica


Av: Erik Pierre

2011-06-15 |

Arresteringen av den serbiske generalen Ratko Mladic hälsas av många med tillfredsställelse när han nu efter 16 år äntligen står inför skranket i krigsförbrytardomstolen i Haag. Att nationalisterna i Serbien och i den serbiska delen av Bosnien skulle protestera var väntat. Arresteringen av Mladic ger anledning att något rekapitulera vad som hände i samband med den bosnisk-serbiska annekteringen av Srebrenica, i juli 1995 då drygt 8500 personer omkom efter att striderna i praktiken upphört  och en stor del av dessa arkebuserades på Mladics order.

Knappt två år tidigare hade FN förklarat Srebrenica som en fredad zon (safe area). I ansvarsfrågan finns det ingen anledning att ifrågasätta Mladics skuld till att åtminstone de tusentals män mellan 15 och 50 år som föstes in i bussar för att senare föras till några platser där de arkebuserades. Han bar säkerligen också en stor del av skulden för att tusentals muslimer sköts till döds under flykten från Srebrenica till det muslimskt kontrollerade området kring staden Tuzla.

I många av kommentarerna till Mladics fängslande läggs inte sällan den största skuldbördan för Srebrenicas fall på den holländska FN-styrkan. Visst kan allvarlig kritik riktas mot hur försvaret sköttes av området Srebrenica. Huvudansvaret på FN-sidan låg enligt min mening på FN-chefen för forna Jugoslavien Yasushi Akashi och inte minst på den franske generalen Bernard Janvier. Denne lät på ett tidigt stadium understryka vikten av ”att vara pragmatisk” när det gällde de av FN deklarerade sex ”skyddade områden” (safe areas),  vilket innebar att de borde överges och i realiteten överlämnas till den Bosnienserbiska armén.

General Janviers totala ointresse av Srebrenica var påfallande. I praktiken lyfte han inte ett finger för att ta något som helst initiativ till att rycka ut till Srebrenicas försvar, när den bosnienserbiska armén inledde offensiven mot området den 6 juli 1995 med motiveringen att Naser Orics muslimska styrkor i Srebrenica hade attackerat serbiska ställningar (något som var ett återkommande inslag under hela kriget mellan de stridande parterna). Offensiven inleddes med omfattande artilleribeskjutning och den holländska styrkan kände sig svårt trängd och begärde därför hjälp med flygunderstöd.

Den byråkratiska gången innebar att en sådan begäran skulle skickas via flera av FN:s olika kommandon innan den till slut hamnade vid FN-högkvarteret i Zagreb. Den första begäran avslogs för att den hade avfattats på en felaktig blankett! Den  begäran om flygunderstöd som till slut nådde högkvarteret i Zagreb var det femte försöket. Den behandlades så länge att när till slut ordern skulle skickas till Natohögkvarteret i Neapel var det redan för mörkt för att den skulle kunna verkställas. Till bilden hör att NATO-flyget från den 8 juli och framåt hade flygplan mer eller mindre kontinuerligt över området kring Srebrenica som var redo att ingripa när det kom order från Neapel.

Nästa dag den 11 juli sade man sig inte kunna behandla gårdagens ansökan utan krävde in en ny hemställan. Först på eftermiddagen den 11 juli kunde NATO verkställa sina bombningar. Det var bara det att situationen på marken då radikalt hade ändrats. Den bosnienserbiska armén kontrollerade alla områden kring den tätbebyggda delen och även stora delar av detta område. I det läget fanns alltför få mål, varför de enstaka bomber som fälldes inte fick någon som helst betydelse.Några timmar senare var enklaven helt och hållet behärskad av den bosnienserbiska armén och de holländska FN-trupperna hölls i princip som fångar av Mladics trupper.

Den holländska FN-styrkan var illa utrustad och saknade i stort sett tung beväpning. Den bristande tillgången på relevant utrustning skylldes på den bosnienserbiska arméns kontroll av FN-truppens utrustning när den förflyttades till Srebrenica. Serberna hade bland annat stoppat de instrument som användes för att från marken kunna leda flygplan för eventuella insatser. Sådan utrustning borde FN på nytt ha kunnat luftlandsätta med fallskärmar, men det gjordes inte.

En annan påfallande svaghet från den holländska regeringens sida var att man inte på ett tidigt stadium ingrep med direkt intervention i Zagreb i syfte att pressa Akashi och Janvier till att sätta in nödvändiga resurser. Det var en renodlad politisk miss med ödesdigra konsekvenser.

Text: Erik Pierre, ambassadör i Bosnien (Sarajevo) 1994-96. Nu skriver Erik Pierre en artikelserie för UI-bloggen i tre avsnitt om taskspelet bakom den värsta krigsförbrytelsen i Europa sedan andra världskriget . Här kan du läsa del två och tre.  Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.



Om UI-bloggen

Arkiv