Livsstil i krig kan bli livsstil även i fred


Av: Margot Wallström

2011-06-15 |

Sex och sexuellt våld har definitivt skapat rubriker på den senaste tiden. Den chockerande och sorgliga historien om IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn och en hotellstäderska. Uppgifter om att Ghaddafi skulle utrustat sina soldater med Viagra i syfte att våldta oppositionella. Nu senast den twittrande ledamoten av USA:s representanthus, Anthony Weiner. Och en ny rapport publicerad i American Journal of Public Health om ett chockerande antal våldtäkter i Kongo-Kinshasa – ”26 gånger fler än tidigare FN-siffror!”. Samtliga dessa historier ger lätt upphov till en sensationalistisk och känslomässig debatt.
 
Jag hoppas självklart att rättvisa ska skipas i fallet Strauss-Kahn. Ghadaffi kan sannolikt vänta sig ytterligare åtalspunkter från Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Moreno-Ocampo. Och kanske tvingas Weiner betala ett högt politiskt pris för sina övertramp. Vad gäller Kongo-Kinshasa, däremot, tycks det som om vi har en situation där antalet våldtäkter på grund av det stora mörkertalet är ”underrapporterade” på marken samtidigt som de är ”överrapporterade” i media.

”Underrapporterade” därför att detta brott är det enda där skammen drabbar offret i stället för förövaren, vilket betyder att de som överlever detta fasansfulla övergrepp alltför ofta föredrar att hålla tyst snarare än att anmäla och därmed dra uppmärksamheten till sig. ”Överrapporterade” därför att vem som helst kan nämna vilka siffror som helst och ingen kommer någonsin att kunna bekräfta eller korrigera dessa. Vem kan säga att det är rätt att extrapolera resultat utifrån intervjuer med några tusen personer och sedan applicera svaren på en befolkning på över 70 miljoner? Jag föredrar att överlåta diskussionen om metoder och definitioner, fördelar och tillkortakommanden till akademikerna.
 
När FN rapporterar om konfliktrelaterat sexuellt våld måste vi verifiera fallen och erbjuda någon typ av hjälp och skydd till dem som överlever – vilket innebär att våra siffror har en tendens att vara försiktiga i underkant (läs: låga). Men vad är det som pågår i Kongo-Kinshasa?
 
• Väpnade grupper fortsätter att slåss, plundra, hota och våldta civilbefolkningen, särskilt i de östra delarna – och inte uteslutande kvinnor.
• Fram tills helt nyligen möttes sexuellt våld med nästan total straffrihet. Vi har nu äntligen börjat se förövare åtalas i domstol och landa i fängelse.
• Våld, misshandel och våldtäkt i hemmet förekommer överallt (liksom i andra länder).
• För den som överlever sexuellt våld saknas nästan helt hälso- och sjukvård.
• Den nationella militären och polisen saknar lämplig utbildning och träning för att kunna skydda civilbefolkningen. Dessutom är det sorgligt nog så att när det gäller den nationella militären begås många av våldtäkterna av soldaterna själva.
• Lagstiftning för att skydda kvinnorna finns – men den är dåligt implementerad på grund av en mycket svag rättsstat och ett undermåligt fängelsesystem.
 
Från andra krigsdrabbade länder vet vi att det som är en ”livsstil i krig” kan bli en livsstil även i fredstider – särskilt för många unga män vars första sexuella erfarenhet har varit att våldtagit en kvinna.
 
Vi kommer aldrig att få tillgång till fullständig information om varje fall av sexuellt våld, oavsett om det är konfliktrelaterat eller ej. Även om antalet rapporterade fall sannolikt bara är toppen av ett isberg så har vi gått till att utöver att lyssna på offren också jaga förövarna och mobilisera politiskt ansvarsutkrävande.

De tåliga och starka kvinnorna i Kongo-Kinshasa tvingas bära allting: de bär barn, vatten, ved och det man odlat på åkern, liksom de bär på ansvaret för familjen och sina egna, starka röster – men de ska inte behöva bära på skam över att ha blivit våldtagna.

Text: Margot Wallström, FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter och gästkrönikör i UI-bloggen. Alla skribenter ansvarar själva för sina texter.




Om UI-bloggen

Arkiv