Arabiska tigrar på osäker mark


Av: Per Jönsson

2011-05-17 |

Mellanöstern har i grund och botten enorm potential för ekonomisk tillväxt. Men vad som nyss såg ut att utvecklas till ”arabiska tigerekonomier” har under knappt ett halvårs politiska revolter förvandlats till ett finansiellt töcken. Det framgick vid ett expertseminarium vid Utrikespolitiska Institutet den 16 maj med deltagare från Internationella valutafonden, OECD och Europeiska investeringsbanken.

När den unge grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv i mitten av december förra året – vilket ledde till revolt och revolution i Tunisien och halva arabvärlden – hade experter under en tid talat om ett ekonomiskt dynamiskt Mellanöstern på tröskeln till BRIC.

- Mellanöstern-Nordafrika framstod för blott ett halvår sedan som en av världens verkliga tillväxtregioner. Där finns en väldig ekonomisk potential – geografiskt, demografiskt, naturresursmässigt, särskilt vad gäller olja och gas, påpekade u-landsekonomen Peter Stein vid ett UI-seminarium måndagen den 16 maj om ”Middle East and North Africa after the Revolution and the Financial Crisis – The New BRIC.”

- Men så i ett slag , helt utan varsel, vände utvecklingen i sin motsats. Nu står tillväxten och stampar, eller så går utvecklingen bakåt i en rad av de revoltdrabbade länderna. Och ingen vet vad som händer framöver i denna eldfängda region. Om inte annat så visar det att ekonomiska, och politiska, riskanalyser i icke-transparenta, ickedemokratiska länder är en närmast livsfarlig verksamhet, suckade och smålog Peter Stein.

Fast rent makroekonomiskt står sig Mellanöstern som region alltjämt ganska väl, påpekade Stein som just nu arbetar inom ett OECD-projekt som fokuserar på Nordafrika och Mellanöstern. Enligt Internationella valutafondens statistik från april i år låg den inflationsrensade BNP-tillväxten över världen i dess helhet, 5,1 procent mot 4,7 procent, och långt över regioner som USA (2,7 procent), Eurozonen (1,7) och Östeuropa (3,9 procent).

Och visst har denna del av det eurasiatiskafrikanska ”hjärtlandet” som forna tiders geopolitiker kallade det väldiga potentialer att utvecklas till ett globalt ekonomiskt kraftcentrum:

• En ung, karriärmässigt hungrig befolkning;
• En stor medelklass med på sina håll hög utbildningsnivå;
• Enorma olja-gastillgångar i länderna kring Persiska viken och i Nordafrika;
• Ett färskvattenöverflöd i Turkiet som skulle kunna försörja hela Levanten, Irak, Israel, kanske också Arabiska halvön;
• Omätliga vind- och solkraftsmöjligheter i Sahara och andra ökenområden – här kan man ta efter Kinas megasatsning på området;
• Egyptens och Algeriets jordbruksområden – en gång europeiska imperiers och dessförinnan romarrikets kornbod;
• Ett återupplivande av Beiruts tidigare roll som finansiellt och kulturmässigt centrum, vilket inget av metropolerna i schejkdömena vid Persiska viken är ens i närheten av.
• Fred någon gång, vilket skulle frigöra hur mycket statsfinansiella resurser och bistånd som helst som i dag försvinner bort i uppsvullna och ekonomiskt improduktiva krigsmakter.

Men inte oväntat hamnade experterna på UI-seminariet ändå i dystra prognoser för Mellanösterns ekonomiska framtid. Ioannis Kaltsas från Europeiska investeringsbanken påpekade att omvärldens, inte minst EUs, biståndssatsningar på fattiga arabländer är synnerligen omfattande och uthålliga, åtminstone räknat per capita. Men effekten är många gånger försumbar, eftersom ytterst lite bistånd går till privat affärsutveckling och investeringar:

- Bra bistånd är inte bara en fråga om pengar. Det handlar framför allt om vart pengarna går. I Mellanöstern är det absolut viktigaste att investera i ekonomiska och politiska institutioner och ett rättsligt regelverk för att en bestående tillväxt och demokrati ska kunna utvecklas.

Oussama Kanaan från Internationella valutafonden, som också varit IMF-ansvarig för Västbanken och Gaza, berättade om att dessa båda palestinska enklaver haft en ytterst disparat ekonomisk utveckling sedan de fick begränsat självstyre efter Osloavtalet 1993. I själva verket är detta, eller dessa, mini-Palestina perfekta åskådningsexempel på Kaltsas tes att det avgörande för ekonomisk och demokratisk ”take-off ” just byggandet av ett institutionellt regelverk som ger medborgare och entreprenörer trygghet och överblickbarhet när de ska planera sina liv och affärsverksamheter. Men något sådant har varit hart när omöjligt i de av Israel ockuperade, kringrända och hårt isolerade palestinska områdena, särskilt Gaza som varken tillåts ha en flygplats eller en hamn för ut- och inskeppning.

Just när Kanaan och Kaltsas talade om dylika nödvändiga principer för ekonomisk utveckling bjöd seminarieledaren Natalie Besèr på några inspelade intervjuer med unga människor i Gaza som gjorts dagen innan, på 63-årsdagen av staten Israels tillkomst då 700 000 palestinier fördrevs i vad araber brukar kalla al-nakba – Katastrofen. Och attityden hos ungdomarna var i grunden en och densamma: ”Jag vill starta eget företag!” ”Jag vill öppna en take away-restaurang.” ”Jag vill dra igång ett musikbolag.” ”Jag vill komma i kontakt med någon organisation som kan hjälpa mig att starta eget.”

Sådana attityder är de bästa tänkbara, menade Peter Stein, men då behövs det reformer på alla plan i arabvärlden. För i verkligheten har samtliga arabländer mycket långt kvar till att nå status av BRIC-länder. Förutom bristen på marknadsinstitutioner och rättsliga regelverk är även de rikaste staterna alltför beroende av råvaruexport – 65 procent av hela regionens export består av olja och gas! Till råga på allt handlar arabiska länder i stort sett inte med sina grannar utan mest med mer fjärran belägna i-länder i ett slags kvardröjande kolonialt mönster.

Dock påpekade Ioannis Kaltsas, som själv bor i Luxemburg, att hans eget hemland för inte så länge sedan var kontinentens allra fattigaste avkrok i Europas smutsiga kol- och stålbrytningsdistrikt. Och i dag är det tvärtom – Luxemburg är Europas rikaste hörn! Inom ett Europa, som tack vare kol- och stålunionen, senare EEC, senare EU, äntligen har lärt sig sluta kriga och i stället samarbetar både politiskt och ekonomiskt. Det exemplet kan exporteras till Mellanöstern och vilket annat oroligt hörn som helst i världen, bara viljan finns, trodde Kaltsas. Fast med en pik åt oss själva:

- Europas viktigaste uppgift, nu när vi har lyckats vinna fred och välstånd, är att se till att våra grannar också får det bättre. Inte som i dag, när handeln med våra grannar i Mellanöstern och Nordafrika uppgår till ynkliga fem procent!


Text: Per Jönsson, Associerad redaktör vid UI och skribent för UI-bloggen.



Om UI-bloggen

Arkiv