Ett enat lag?


Av: Johan Lagerkvist

2011-12-06 |

De stora medelinkomstländerna utgör en allt större maktfaktor, frågan är om de vill samma sak. Kommer de stora medelinkomstländerna inom den så kallade BASIC-gruppen – Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika –kunna agera som ett lag i framtiden? Kan dessa stora utvecklingsländer bli något mer än ännu en förkortning myntad av bankmän för att ringa in nya, dynamiska och stora ekonomier?

I det internationella systemet är Kina och Brasilien att betrakta som medelstarka regionala stormakter. Inom den närmaste framtiden kommer deras röststyrka, framför allt Kinas, att öka än mer inom organisationer och forum som IMF, Världsbanken, WTO och G20-gruppen. Än så länge vägleds länderna av gemensamma idéer som oberoende, pragmatism och en längtan efter att få internationell respekt för att de är regionala stormakter.

Nya skiljelinjer
Under de misslyckade klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2010 intog BASIC-gruppen en betydande motvikt mot USA och EU-länderna. De ansåg att de utvecklade länderna hade en ackumulerad skuld för mer än hundra år av koldioxidutsläpp, samtidigt som de argumenterade för sin rätt till ekonomisk utveckling. I de till synes eviga handelsförhandlingarna inom WTO, Doha-rundan, har länderna också oftast haft en gemensam position. I den långa låne- och finanskris som har plågat framför allt USA och Europa sedan 2007 har dock skiljelinjer börjat uppstå. I september 2011 föreslog den brasilianske finansministern Guido Mantega att BASIC-länderna tillsammans med Ryssland skulle bistå de rikaste länderna i att ta sig ur sin allt djupare nedgång. Hans kinesiska kollega var avsevärt mer tveksam.

Missnöjt Brasilien
Den brasilianska förslagenheten och de kinesiska reservationerna. Det är en än så länge förbisedd skillnad i internationell politik. Under den förre presidenten Lula da Silva gick Brasilien från ekonomisk och politisk oreda till att bli ett socialt, ekonomiskt och politiskt stjärnskott. Hur ska ett demokratiskt och omtyckt Brasilien och ett odemokratiskt Kina med få vänner kunna komma överens inom det så omhuldade syd-syd-samarbetet? Den huvudsakliga risken i det bilaterala samarbetet är att Kinas marsch mot att bli världens största ekonomi gör att Peking inte längre behöver den oppositionella agenda mot det rika nord som syd-syd-samarbetet har byggt på. Kina skulle ha mer att vinna på att befästa – om än modifiera efter egna intressen – den världsordning som de gamla i-länderna byggde upp. Visst missnöje kan anas i Brasilien över att Kina inte vill stödja förslag om ett reformerat FN:s säkerhetsråd, vilket i praktiken skulle innebära en permanent plats för Brasilien.

Neokolonialistiska förtecken
Den sydamerikanska jätten har börjat fråga sig om inte retorikens syd-syd samarbete håller på att utvecklas till en neokolonialistisk nord-syd-relation. 2010 hade Brasilien ett överskott i handeln med Kina på 5,2 miljarder dollar. Men det är inte siffrorna i sig som oroar, utan vem som säljer vad: Brasilien exporterar råvaror medan det som importeras från Kina är tillverkade varor som elektronikprodukter. Detta leder till avindustrialisering i Brasilien och allt fler brasilianare delar därför USA:s syn på den kinesiska valutan som undervärderad, vilket gör kinesiska exportvaror orimligt billiga. Konfliktlinjer kan också skönjas inom andra policyområden: mänskliga rättigheter, konkurrens i andra regioner som Afrika, och faktiskt även i klimatfrågan. Det är därför tveksamt om dessa två stora utvecklingsländer, utöver att vara ekonomiskt draglok för såväl mindre medelinkomstländer som krisande västländer, kommer kunna hålla samman framöver. Inbördes finns alltför många skillnader i politiska system och alltmer mer av ekonomisk konkurrens och geopolitisk rivalitet.

Text: Johan Lagerkvist, seniorforskare och Kinaexpert vid UI med intresse för syd-sydsamarbetet. Texten finns också publicerad i senaste numret av Internationella Studier under temat "Världens uppstickare".



Om UI-bloggen

Arkiv