2011: Den arabiska våren som kom av sig


Av: Per Jönsson

2011-12-30 |

Demokratirevolterna i Egypten, Tunisien och andra arabländer i början av 2011 väckte stora förhoppningar världen över. Ett år senare har frihetsvågen kommit av sig och på sina håll krossats. Ändå kommer den arabiska våren sannolikt att inspirera till nya folkliga försök att knuffa arabvärlden in i 21:a århundradet.


Det tionde året efter elfte september blev ånyo ett moment i historien då förväntningar om en bättre värld i viktiga avseenden kom på skam. Medan terrordåden mot World Trade Center satte punkt på ett årtionde av freds- och framstegsoptimism efter Sovjetkommunismens fall förvandlades 2011 till ett knippe frågor om varför året som tycktes börja så bra till slut blev en besvikelse.


Optimismen flödade fritt de första månaderna av 2011. Äntligen, andades en hel värld, vågade kuvade arabiska folk i Nordafrika och Mellanöstern resa sig mot sina förtryckare. De första protestvågorna efter att den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi brände sig själv till döds i protest mot polisövergrepp spred sig blixtsnabbt till Egypten, Libyen, Jemen, Bahrain, Syrien och flera andra arabländer. Inom mindre än en månad hade diktatorn Ben Ali flytt Tunis, inom ytterligare en månad hade Egyptens härskare Mubarak tvingats avgå.


Äntligen, trodde de flesta, tycktes frihetens flodström ha nått även det hörn av jordklotet som hade motstått demokratiseringsvågorna i Östeuropa, Asien, Afrika och Latinamerika efter kalla krigets slut. Seglivade arabiska förtryckarregimer verkade ha nått vägs ände. Twittrande, bloggande, demonstrerande folkmassor på huvudstädernas paradtorg och genomfartsgator syntes med sin blotta moraliska kraft sopa våldets och korruptionens spöken över ända.

En arabisk vår hade utbrutit, en arabisk revolution hade släppts loss, hette det.


Och under åtskilliga månader fortsatte optimismen att blossa. De första fria valen någonsin utlystes i Tunisien och Egypten, bara det en vattendelare i denna under många decennier politiskt stelfrusna region. Nya massmedier, och i än högre utsträckning sociala medier, gav röst åt en ny generation utbildade och modernt tänkande arabiska ungdomar som dittills hade försmäktat under arbetslöshet och toppstyrd politisk konformism. Kvinnor som tidigare förvägrats en egen roll i samhället trädde plötsligt fram med egna krav och annorlunda agendor än vad dessa machosamhällen någonsin hade kunnat föreställa sig. Twitter- och bloggpionjärer gjordes till världsstjärnor som reste jorden runt på turnéer och mottog glittrande celebritetspriser.


Fast mycket längre än så nådde inte den arabiska revolutionen, varmare än så blev aldrig den arabiska våren 2011.


I Bahrain krossades den folkliga revolten ganska snart av invaderande saudiarabiska trupper. I Jemen utbröt inbördeskrig som ett år senare visserligen lett till att "evighetspresidenten" Saleh accepterat att avgå men som alltjämt inte frambringat skymten av demokrati. I Syrien har president Assads regim brutalt slagit ned våg efter våg av allt våldsammare frihetsdemonstranter, och även om Assadstyret till slut skulle störtas avtecknar sig därefter det kusliga perspektivet av ett allas krig mot alla som riskerar sprida sig långt utanför Syriens gränser.


Och i Tunisien och Egypten har för all del de första allmänna valen hållits - men med ett resultat som knappast ens uppfyller demokratiaktivisternas minimikrav på politisk förnyelse. I båda länderna vann renodlat islamistiska partier förkrossande segrar. De sekulära, liberala och socialdemokratiska partier som frihetsdemonstranterna har stött fick knappast mer än marginell representation i parlamenten. Åtminstone i Egypten står nu den verkliga politiska kraftmätningen inte mellan islamister och övriga partier, utan mellan å ena sidan Muslimska brödraskapet som vill införa kvinnoföraktande islamisk lag - sharia - på lite längre sikt och å andra sidan ultrareaktionära salafister som vill upprätta ett islamiskt kalifat nu genast.


Till råga på allt har de gamla maktstrukturerna i stort sett överlevt. I arabvärldens traditionellt viktigaste land Egypten innebär det att krigsmakten sitter i orubbat bo, precis som man gjort sedan de Fria officerarnas statskupp 1952. I själva verket ville den egyptiska arméledningen själv få bort president Mubarak och hans korrumperade civila maktklick som enligt militären hade skott sig alltför mycket på statskassans och krigsmaktens bekostnad. Därför stödde armén den spontana folkrevolten för ett år sedan och blev för ett tag rentav populär genom att fysiskt skydda demonstranterna på Befrielsetorget i Kairo. Sedan dess har högsta hönset fältmarskalk Muhammad Tantawi gjort ytterligt klart för Egyptens medborgare att det är militären som har sista ordet både vad gäller politiska val och hur landet allmänt ska dirigeras. 


Så mycket för den arabiska revolutionen.


Frågan är om inte ett drygt hundratusental i de revolterande arabiska länderna har det allmänt sämre i dag än för ett år sedan. Upproren har på de flesta håll lamslagit ekonomin och skrämt bort såväl turister som utländska investeringar. I Syrien, Jemen och Bahrain är våldsnivån väsentligt högre än före den "arabiska våren". Ingen kan heller hävda att exempelvis den palestinsk-israeliska konflikten, situationen i Irak eller den allmänna stabiliteten i regionen har utvecklats i positiv riktning.


Att fritt tänkande arabiska gräsrötter vågar sätta sig upp mot överheten är likväl ett politiskt friskhetstecken. Det kommer inte att glömmas bort, och det kommer med största sannolikhet att inspirera till nya folkliga försök att - om än väl sent - knuffa arabvärlden in i 21 århundradet.


Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet

 


Om UI-bloggen

Arkiv