Aldrig julefred i Jerusalem


Av: Kjell Goldmann

2011-12-22 |

Konflikten mellan araber och judar om Palestina har pågått i över ett sekel, maktspelet om det heliga landet i tre tusen år. Att kampen definieras av extremister på bägge sidor gör att ofreden kring Jerusalem lär fortgå länge än.

 

Den som förberett sig för julhelgen genom att läsa Jerusalem: biografin av Simon Sebag Montefiore (2011) har fått ta del av en krönika om tre tusen år av maktspel och intriger, folkmord och fördrivning, fanatism och girighet, stadsbyggnad följd av ödeläggelse. Vissa perioder tycks ha varit relativt civiliserade, som på 1500-talet under osmanen Suleiman.

Vid andra tidpunkter har staden drabbats av katastrofer, som när den erövrades av babyloniern Nebudkadnessar 586 f.Kr., av romaren Titus 70 e.Kr. och i en blodig orgie av de kristna korsfararna 1099. Eller när den föröddes av mamluckerna på 1200-talet. Eller när den blev krigsskådeplats 1948 och delades av en befäst frontlinje några meter väster om den av Jordanien ockuperade gamla staden.

Montefiori för skildringen fram till Jerusalems oplanerade återförening 1967 genom det sexdagarskrig som Egypten utlöste efter sovjetiskt intrigspel. Jämfört med annat i historien har tiden sedan dess i den som helig ansedda staden varit harmonisk. Israels ensidiga annektering av östra Jerusalem är emellertid ohållbar, och i framtiden skymtar ett kärnvapenkrigets Armageddon.

Det finns forskning som visar att krig numera är sällsynta och att även inbördeskrigen har blivit färre och mindre än förr. Att kriga har blivit passé, skriver Joshua Goldstein och Steven Pinker i The New York Times (17 december 2011). De förklarar detta med tre faktorer: internationell normbildning och konflikthantering, den ekonomiska utvecklingen samt, djupast sett, en växande avsky mot institutionaliserat våld. Säkert sant. Men knappast tillräckligt för fred i den heliga staden. Där krävs politiska framsteg som få längre tror är möjliga.

Ännu vid mitt senaste besök i Jerusalem, i mars-april 2000, tycktes freden vara inom räckhåll. En kollega bjöd mig till sitt hem i södra Jerusalem, där man från vardagsrummet såg lyktor i mörkret några hundra meter bort. Det där är Betlehem, sade min kollega, gränsen ska gå här utanför. Han sade det med lättnad: äntligen fred. Samma sak hände på en nattmörk balkong hos en annan kollega nordväst om den centrala staden: här utanför ska gränsen gå.

Ett par månader senare bjöd president Bill Clinton Israels premiärminister Ehud Barak och PLO:s ordförande Yasser Arafat till Camp David. Där presenterade Barak som bekant ett förslag till slutuppgörelse, för vilken han saknade stöd i Knesset men som han trodde sig kunna driva igenom i en folkomröstning. Israel skulle avveckla drygt 60 bosättningar och överlämna 90 procent av Västbanken till en palestinsk stat, medge återflyttning till Israel av upp till 100 000 flyktingar, låta palestinierna bygga upp en huvudstad invid Jerusalem samt överlåta åt den nya palestinska staten att administrera de muslimska och kristna delarna av den gamla staden, inklusive moskéerna på Tempelberget.

Detta kunde ha varit en utgångspunkt för konstruktiva förhandlingar, och Clinton försökte. Till sist gav han upp och lade skulden på Arafat. I september utropade denne ”sju år av intifada”. Misslyckandet i Camp David och utbrottet av den andra intifadan demoraliserade den israeliska vänstern. Sedan 2001 har Israel haft högerledda regeringar, och den israelisk-palestinska konfliktens grundstruktur har blivit tydlig.

På båda sidor finns realpolitiker, för vilka de centrala förhandlingsfrågorna är givna: territoriet, flyktingarna, Jerusalem. Territorier kan utbytas och antalet återvändande flyktingar kan diskuteras, vilket ger utrymme för kompromiss och kohandel. När det gäller Jerusalem, knäckfrågan, finns sedan länge förslag till hur en gemensam huvudstad skulle kunna organiseras. Eftersom kompromissens parametrar har diskuterats i många år borde en uppgörelse kunna nås utan åratal av ytterligare förhandlingar.

Hindret, det avgörande, är att det på båda sidor också finns vad man kan välja att kalla idealister, nationalister, fundamentalister, extremister eller vägrare. De anser sig ha rätten, religionen och historien på sin sida. De slår vakt om oomkullrunkeliga rättigheter och heliga principer. De är också övertygade om att tiden arbetar för dem. En tvåstatslösning vore för dem en orättfärdig kapitulation. Allt kommer till sist att uppnås, om inte i denna generation så i nästa.

På båda sidor är vägrarfronten stark nog för att kunna hindra en uppgörelse. På den israeliska sidan har den kontrollerat politiken sedan fiaskot i Camp David. På den palestinska sidan har den vunnit ett val och förskansat sig i Gaza.

Vägrarfronterna är kopplade till varandra och lever på varandra. Varje ny bosättare på Västbanken och varje drönare över Gaza, varje raket mot Ashkelon och varje terroristattentat inne i Israel spelar båda i händerna. Nu håller några av konfliktens grundförutsättningar på att förändras. Konsekvenserna för fredsmöjligheterna är emellertid svårbedömda.

En sådan förändring är den arabiska våren, men ingen vet hur de arabiska revolutionerna kommer att sluta. Ingen vet hur de kommer att påverka kampen om makten i regionen mellan Iran, Saudiarabien och Turkiet. Ingen kan säga hur de kommer att inverka på relationerna mellan israeler och palestinier.

Spekulationerna går i skilda riktningar. Det finns uppgifter om att den ortodoxa salafiströrelsen, som haft stora framgångar i de egyptiska valen, har tillkännagett att den accepterar fredsfördraget mellan Egypten och Israel samt eftersträvar en förhandlingsuppgörelse mellan Israel och palestinierna. Den nye israeliske ambassadören i Kairo uppges vara angelägen om kontakter både med Salafiströrelsens parti Al-Nour och med Muslimska brödraskapet.

Det finns emellertid andra scenarier. Ett är att demokratiskt valda regeringar, som domineras av islamistiska i stället för liberala partier, kommer att stärka vägrarfronterna i Ramallah och Jerusalem, den ena direkt och den andra indirekt. Ett annat scenario är att oron och maktkampen fortsätter i Egypten och andra länder, och att alltsammans skylls på Israel.

En annan förändring av konfliktens förutsättningar gäller den judiska opinionen i USA. De amerikanska judarna brukar uppskattas till drygt fem miljoner, vilket betyder att antalet judar i USA är ungefär lika stort som i Israel. Sociologer har länge konstaterat en minskande identifiering med Israel bland dem, och särskilt bland de yngre.

Vad saken gäller klarlades i en mycket uppmärksammad artikel förra året av Peter Beinart, statsvetare vid City University of New York (The New York Review 10 juni 2010). ”Definierande värden” i amerikansk-judisk politisk kultur är enligt Beinart ”tro på öppen debatt, skepticism i fråga om militärt våld [och] engagemang för mänskliga rättigheter”. En äldre generation såg ingen konflikt mellan denna sin amerikansk-judiska liberalism och sitt engagemang för Israel, snarare gick de hand i hand. Denna generation formades av krigen 1967 och 1973, som gällde det socialdemokratiskt styrda Israels existens.

Sedan dess har mycket förändrats och i dag är, skriver Beinart, ”allt färre amerikansk-judiska liberaler sionister” och ”allt färre amerikansk-judiska sionister liberala”. De viktigaste judiska organisationerna, ännu ledda av liberalt sinnade sionister från en äldre tid, håller på att tas över av icke-liberala sionister, ofta med bakgrund i ortodox religiositet, medan liberalerna i en yngre generation inte längre är intresserade av att ställa upp.

Det är med denna utveckling som med den arabiska våren: att vara säker på konsekvenserna för relationerna mellan israeler och palestinier går inte. Det finns tecken på en växande irritation mellan Israel och de officiella företrädarna för det judiska USA. Man kan föreställa sig att den allt tydligare spänningen mellan amerikansk-judiska ideal och israelisk verklighet återger den israeliska vänstern något av dess förlorade styrka.

Lika troligt är dock att symbiosen mellan den israeliska högern och de främsta amerikansk-judiska organisationerna befästs i och med att dessa organisationer blir ännu mindre representativa för amerikansk judenhet. Vilket skulle gynna en fortsatt konfrontation mellan oförytterliga rättigheter.

 

Text: Kjell Goldmann, professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Nu är Goldmann bland annat gästkrönikör för UI-bloggen. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



Om UI-bloggen

Arkiv