Hillary Clinton: ”Bögar smittar inte”


Av: Kristina Hultman

2011-12-20 |

Hbt-personer föds in i och ingår i alla samhällen. Med detta enkla konstaterande i FN riktade USA:s utrikesminister hård kritik mot nya förbudslagar kring homosexuella i Ryssland, samtidigt som hon väckte ilska hos reaktionära kretsar i valkampanjens USA.

Kan det vara så att hbt-personers rättigheter håller på att utvecklas till en nyckelfråga i det storpolitiska maktspelet? Ett komplext spänningsfält som varje utrikespolitiskt intresserad person måste förhålla sig till, kunna något om. Jag tror det.

Skälet är naturligtvis Hillary Clinton. Viljan att motverka våld och förtryck av homo- och bisexuella liksom transpersoner håller på att bli en del av den sekulära liberalismens mainstream. Hennes klassiska tal i FN om hbt-personers rättigheter är bara det senaste tecknet på den utvecklingen.

När USA:s utrikesminister på morgonen den 6 december likt en allvarsam prästinna vände sig till församlingen i Geneve, bara två dagar efter parlamentsvalet i Ryssland, slog hon tidigt fast att homo- bisexuella och transpersoner inte är ”en uppfinning i väst” utan ”en mänsklig realitet”. Budskapet bör ha irriterat Vladimir Putin, vars stödparti Enade Ryssland just hade röstat fram ett förbud i första instans i Sankt Petersburgregionen mot offentliga aktiviteter som främjar ”sodomi, lesbiskhet, bisexualitet och transsexualism bland ungdomar”. Valet av ordet ”sodomi” vittnar om ortodoxa kyrkans inblandning. 

Processen hade följts av protester i Novosibirsk, Murmansk, Arkhangelsk, Voronezj och ett flertal andra ryska städer. Små, men ändå. En nätbaserad paraplyorganisation för hbt-aktivism som ”All Out” slog larm och fick på bara någon vecka en kvarts miljon personer världen över att protestera mot lagförslaget.

Utrikesminister Clinton gav också prov på en känsla för inrikespolitisk tajming. Motståndet och ursinnet som omedelbart vällde fram från frustande republikaner på yttersta högerkanten i USA gav en försmak om vad som väntar på det sexualpolitiska området i samband med presidentvalet. Könskrig  är bara förnamnet. Kampen om våra liv, våra kroppar (abort, sex, förlossning, död...) är det som till slut avgör vem makten går till - och det vet politikerna.

USA:s ambassadör i El Salvador, Mari Carmen Aponte, som öppet har gått ut och hävdat hbt-personers rättigheter i det landet, fick inte sitt förordnande förlängt av den republikanska majoriteten i senaten den veckan. Newt Gingrich (han med otroheten) ingick öppet en allians med  en fundamentalistisk Pro Life-organisation i Iowa (the Family Leader) och intygade inför dem att han motsätter sig homoäktenskap, och så vidare, och så vidare.

Inför denna motsättning, denna avgrundsdjupa klyfta mellan religiös fundamentalism och globala mänskliga rättigheter står världssamfundet nu. Den finns i varje land, i varje världsdel. Argumentet att hbt-politik smittar som ett virus och hotar moralen lär upprepas till leda.

Bra då att påminna sig om vad Hillary Clinton sa. Vad var det som uppfattades som så hotfullt? Hon sa att ”hbt-personer föds in i och ingår i alla samhällen” och hon talade om vikten av allianser mellan hbt-personer och heterosexuella. Om solidaritet helt enkelt. Naturligtvis med avsikt att ge den religiösa fundamentalismen en match.

Det är där vi är nu. Skapas den alliansen globalt kan vi stå inför ett nytt genombrott på familjepolitikens och sexualitetens område. 

”De är olika gamla, finns inom alla etniska grupper, alla trosinriktningar”, sa Clinton. ”De är läkare och lärare, bönder och bankmän, soldater och idrottsmän. Och oavsett om vi vet det eller erkänner det, så är de våra närstående, våra vänner och våra grannar.” (min översättning).

Utrikesministern pekade också på vikten av ”en ärlig diskussion” med dem som hävdar att homosexualitet smittar, och hon vittnade om att hennes egen övertygelse om frågans vikt hade djupnat genom åren till följd av att hon hade ägnat den mer tanke. 

Personligt engagemang alltså. Yrkesmässiga relationer med personer som är homosexuella hade också varit viktigt. En nog så betydlesefull faktor för den som formar utrikespolitiken.


Text: Kristina Hultman är journalist, författare och gästskribent i UI-bloggen. Hon arbetar nu på en bok om Mary Wollstonecraft och var tidigare ordförande i Svenska PENs Kvinnokommitté.



Om UI-bloggen

Arkiv