Europas bro över mörka vatten


Av: Olof Skoog

2011-12-20 |

Leder eurokrisens motsättningar mellan EU:s länder till splittring även inom den gemensamma utrikespolitiken? Om man alltid följer det land som vill göra minst skulle EU inte göra mycket väsen av sig.Men just när framtiden känns skakig behövs mer snarare än mindre samarbete inom Europa, skriver Olof Skoog, diplomat och ordförande i Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik inom EU.

 

Bryssel. Hur står det till med EU:s gemensamma utrikespolitik?  Långt ifrån fulländad, men nog inte heller så haltande som en del vill hävda.

Kommitten  för utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP, är en rätt central kugge i EU:s utrikespolitiska maskineri. Dess uppgift är att följa utvecklingen i världen och föreslå hur EU ska förhålla sig till densamma. Som ordförande i KUSP är det mitt ansvar att sätta dagordningen och driva på för anständiga resultat. I arbetsbeskrivningen ingår både tålamod och handlingskraft, silkesvantar och hårdhandskar.
 
EU har en gemensam utrikespolitik, men alla medlemmar ska bidra till att både definiera och utföra den. Styrkan ligger i tyngden som kan läggas bakom besluten. Utmaningen är att säkerställa enighet och relevans och att leva upp till ambitionen om EU som en global aktör. Skulle vi alltid följa den som vill minst, skulle EU inte göra mycket väsen av sig.
 
Runt bordet i KUSP sitter, efter Kroatiens anslutning, 28 ambassadörer. En bra dag diskuterar vi på morgonen en kris som har blommat ut över natten – säg rättsprocessen mot Julia Timosjenko i Ukraina  – och någon timme senare – medan domaren i Kiev alltjämt läser upp den uppenbart politiserade domen – har vi en överenskommelse  kring EU:s samlade reaktion. Därefter kan Catherine Ashton å alla EU-länders vägnar uttrycka vår besvikelse och vilka konsekvenser det kan få för våra relationer med Ukraina. Det är snabbt, tydligt och förhoppningsvis uppmärksammat även i Kiev.

Ett vanskligare område rör Mellanöstern och den låsta fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Här är spännvidden mellan positionerna inom EU ganska omfattande. Ändå har vi sedan det svenska ordförandeskapet 2009, visserligen först efter svåra nattmanglingar, kunnat formulera en gemensam EU- politik mot bosättningar, för en tvåstatslösning, kring Jerusalems status och Israels rätt till säkerhet etc. Det är inte alltid den bild som målas upp utifrån, men faktum är att det finns en tydlig EU-linje i dessa centrala frågor. Det vet både palestinier och israeler. Detta har hjälpt EU att spela en ledande politisk roll inom kvartetten, vilket varit viktigt i ett läge där den amerikanska drivkraften i frågan har avtagit. Det är givetvis upp till parterna att nu ta steget till direkta förhandlingar. Men vad omvärlden tycker är inte oviktigt, och en enad EU-linje ger förhoppningsvis råg i ryggen hos dem som vill ha en förhandlingslösning. 

Just nu överskuggas processen av en rad negativa åtgärder på marken. Nya bosättningar, innehållna skattemedel, raketbeskjutning och en orättfärdig blockad mot Gaza.  Allt detta äventyrar en förhandlingslösning. Det prövar också EU:s enighet. Vi har inte alltid klarat det provet. Men när inte ens de tre nordiska EU-länderna kan enas, som vid UNESCO:s omröstning om palestinskt deltagande, där Sverige var emot, Danmark avstod och Finland stödde palestiniernas sak, då inser man spännvidden av frågan och utmaningen att få ihop EU.

KUSP är bryggan mellan medlemsstaterna, deras förväntningar och krav å ena sedan, och den gemensamma EU-diplomatin som jag arbetar för, å den andra. Det går inte att vara alla till lags. Någon är missnöjd över ett uttalande som gjorts i Damaskus, eller att underlag om Guinea-Bissau skickats ut för sent. Varför var inte Catherine Ashton i Benghazi i stället för i Peking? Eller varför i Benghazi och inte i Peking? Det är en ibland rätt oförenlig lista av förväntningar och påtryckningar som EU:s gemenamma diplomati, och framför allt Cathy Ashton, utsätts för.

Samtidigt finns det fortfarande mycket som vi – EU:s byråkrater – måste bli bättre på. Att ligga steget före, att tänka strategiskt, att ta initiativ, att bättre få ihop alla EU:s instrument. En hel del av det som Lissabonfördraget målade upp som EU:s nya utrikespolitiska ambition, återstår att fullt ut utvinna.

FN:s säkerhetsråd förblir ofta förlamat med sina 15 medlemmar varav de fem stormakterna har vetorätt.  I EU har vi nu 28 medlemmar, alla med veto i utrikesfrågor. Om man ser det så är det egentligen inte så dåligt att vi trots allt hamrar fram eniga ställningstaganden, oftast flera om dagen. Vi har fattat anständiga beslut om sanktioner mot auktoritära ledare i Nordafrika och Mellanöstern. Visst borde EU ha varit tydligare tidigare, men stödet till förändringarnas vindar har nu varit tydligt och EU har gått först när det gäller att rikta sanktioner mot auktoritära ledare. Vi har effektivt förekommit kriser i vårt närområde och bidragit till stabilitet framför allt genom utvidgningen och grannskapspolitiken. Vi är pådrivande för demokrati och mänskliga rättigheter i världen, både i ord och i handling.

Men ibland känns beslutsgångarna för långsamma. Förhandlingar i Bryssel stjäl ibland energi från ett kraftfullt agerande internationellt. Byråkratiska processer fastnar alltför ofta i detaljstyrning eller än värre motsättningar mellan medlemsländer. Om uppdraget är att förhålla oss till en stundtals besvärlig omvärld, behöver vi då ägna timmar här i Bryssel åt rätt triviala bisatser vars bäring på verkligheten – säg i Somalia eller Sudan - är tämligen begränsad?


Den nya utrikestjänsten har bara funnits ett drygt år. Det kommer att ta några år till innan vi fullt ut kan testa dess slagkraft.

Mer bekymmersamt är nog vad innebörden av den djupa ekonomiska krisen blir för EU:s utrikespolitiska ambitioner. Finns det attraktionskraft i vår djupgående modell för integration för de länder i Balkan eller för Turkiet som vi vill nå och påverka? Orkar vi med en global krishanteringsuppgift när resurserna sinar? Finns det internationell bärkraft i en gemensam utrikespolitik baserad på respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och god samhällstyrning, när andra aktörer träder fram på den globala arenan? Leder den ekonomiska krisens motsättningar mellan EU:s länder till splittring även i utrikespolitiken?

Det finns många osäkerhetsfaktorer, men hur man än vänder och vrider på dem, kommer i alla fall jag oftast fram till att det är mer, snarare än mindre, samarbete inom Europa som behövs för att möta den framtid som just nu känns ganska skakig.

Text: Olof Skoog, diplomat, ordförande i Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik inom EU.

 


Om UI-bloggen

Arkiv